Ja, min yngsta dotter Caroline, hon talar med djuren. Hon vinkar åt fåglarna när de flyger förbi, sjunger och hejar för som sitter stilla på en gren när vi passerar, hon skriker åt flugor i tron att de ska flyga iväg (när de faktiskt gör det blir hon överlycklig och känner sig superduktig!), hon diskuterar med akvariefiskar, sjunger för katter, pratar allvar med hundar och kvittrar med fjärilar. Det är få saker som är så glädjespridande som att se henne tala med djuren. Ibland viskar hon med flugorna för jag sa åt henne (i en stund då jag tröttnat på att hon skrek) att de inte hör när hon skriker för de är så små så hon måste viska. Hon tittade storögt och allvarligt på mig, böjde sig ner mot flugan och viskade. Jag lämnade rummet lätt skrattandes för mig själv och undrade om det egentligen var att ljuga eller om det kallas för att fantisera?

Nu är hon inte världens ödmjukaste person när det kommer till djur, absolut inte till flugor, myggor eller ens till små söta nyckelpigor. Marléne, storasystern, skulle vara snäll och visa henne en nyckelpiga som landat på vårt fikabord. Caroline skyndar dit, lyfter en mugg och mosar nyckelpigan mitt framför Marlénes förfärade ögon. ”Nu är den död” konstaterade hon sedan och vände på klacken. Marléne blev ledsen och jag undrade förbryllat vad hon menade med det, hon upphör aldrig att förvåna en detta barn. Men nånstans tror jag inte hon gör så stor skillnad på flugor, myggor och annat kryp utan tror man ska slå ihjäl alla som jag gör med diverse surrande otyg. I nästa stund kan hon nämligen kvittra förtjust över att hon hittat en myra.

Med tanke på att hon är 3,5 år så känns hennes samtal med djur och kryp lättare att hantera än den välkända skräcken för småkryp som brukar dyka upp i denna ålder då barn skriker av fasa och flyr när en fluga landar på bordet. Det är svårt och tålamodskrävande att hantera. För att inte tala om bedrövligt då det är sommar, flygfän överallt! Tar nog hellre nån krossad nyckelpiga ibland och flugor som får viskande samtal…