Livet väntar inte

När jag satt vid köksbordet hos en gammal vän för vad som idag känns som evigheter sedan, i ett annat liv så var jag ledsen över att jag inte kunde söka skola eller annat jobb för det fanns inget här. Jag kunde bara jobba vidare, ta hand om barnen, betala räkningar och vara nöjd. Men jag var inte nöjd. Det måste finnas mer än det här. Jag måste vara mer än mamma för jag kände själv att jag var och är mer än det. Hennes kommentar till det hela var: ”Men kan du inte vara nöjd just nu och plugga när de blivit större?” Jag minns att jag tittade på henne och tänkte ”Vad fasen pratar människan om? Ska jag pausa mig själv tills de blivit stora? Hur länge är det?” Varför skulle jag få vänta på livet när det inte väntar på mig alls? Hur vet jag ens att möjligheten att plugga och förverkliga mig själv finns kvar när de är stora? Jag lade kommentaren till listan över underliga svar och gjorde ett lappkast i livet.

Jag gjorde så här: sålde huset o flyttade till en lägenhet, sålde bilen o skaffade en billigare, sökte andra jobb och ska på intervju inom kort, började träna, rensade ut bekantskaper som sög liv ur mig, sa upp allt onödigt som fanns och nu är jag på väg till ett nytt liv. Och vet ni vad, mina barn är inte bara ca 1 år större sen den kommentaren så vänta inte. Livet väntar inte så varför ska vi vänta? Jag tänker inte sörja dagar och händelser som gått, jag vill ha dem som minnen över ett liv som passerat med mig som passagerare och ibland som förare. Sitta ner som åskådare vid sidan av med en nummerlapp är inte min stil.

Så mitt råd är följande: Trivs du inte med ditt liv? Vill du åka till Västindien ett halvår? Vill du byta yrkesinriktning? Flytta till andra delen av Sverige? Kavla upp ärmarna och ta tag i ditt liv, förvänta dig inte att det går lätt du kommer att slå pannan i väggen mer än en gång och gråta floder men när du är klar och på väg är det värt allt. Och för guds skull, vänta inte tills barnen är stora utan låt dem vara med på ditt livs resa! Råd är inte alltid goda, minns det…