Hata att vara mamma?

Får man det? Egentligen? Enligt mig, ja. Bara för att man tänker tanken så innebär det inte att man hatar sina barn eller alltid hatar att vara mamma. Utan just då, den sekunden när bägaren rinner över och man undrar vilken planet barnen kommer ifrån så får man hata att vara mamma.

Mamma innebär ett sjuhelvetes ansvar (märk väl att jag inte har bryderier mot svordomar på min sida om de är välplacerade) för det handlar om att bilda en människa. Inte forma, det gör de väldigt bra själva. Men hur bildar man en tegelmur som vägrar lyssna men som skriker åt en??? Eller varför inte en liten godzilla som trots sin ringa ålder och storlek lätt förgör en folksamling? Ingen vet, men likväl är vi många som försöker bilda dessa små eller stora rådiamanterna. Vi vet att det gnistrar under ytan, att där finns en vacker diamant som trots allt kommer att lyckas bli en människa med öron och ögon som både ser och hör. Vi älskar dem även när vi hatar att vara mamma och helst av allt önskar att man kunde muta dem med fjärrkontrollen eller varför inte pausa dem så man fick ta en kopp kaffe ifred. Så ”klick” bara stå sådär en stund, typ 60 min medan jag sippar kaffe och bulle, bläddrar i tidningen och suckar en stund så fortsätter vi bråka sedan. Ok? Men nä, ingen pausknapp bara fullt ös medvetslös hela tiden. Usch ja, vissa dagar, veckor vill jag inte vara mamma.

Men jag älskar dem likafullt och drömmer om den dagen de själva får små rasande tegelmurar och godzillas med vrålande viljor! He he he, då ska jag sippa kaffe och läsa tidningen….