You are currently browsing the monthly archive for januari 2009.
alla som sett ”Ogifta par, en film som skiljer sig” vet vad jag pratar om. Det är väl meningen att man ska vara det jämnt. Oavsett vad som händer.
”Tyvärr måste vi meddela att anställningen gått till någon annan.”
”Tyvärr måste vi meddela att kontraktet gick till en annan person.”
”Sorry, du är inte riktigt min typ liksom. Men det är inte personligt.”
”Vi måste skjuta på det här med din tjänstetillsättning några veckor till….”
Och alla andra negativa meningar ni kan komma på, de här poppade upp i min skalle mest för att jag tycker några av dem är rent ut sagt korkade. Men det är lugnt, jag är ju kåt, glad och tacksam så då kan väl inget vara fel! Eller?
Det är inte meningen att man ska vara munter och glad jämnt, tacksam över allt. Ibland vill man ha lön för mödan. JAG vill ha lön för mödan, nå målet jag strävar till. Alla vill nå målen de satt, som de betalat för i blod och svett. Man ska vara tacksam för hälsan, att det finns jobb och att man har tak över huvudet. Det är jag också, innerligt. Ibland blir jag bara så frustrerad, så där som man känner sig när man klippt gräsmattan perfekt. Slät och vacker men då poppar de där jäkla maskrosorna upp igen och hånar ens slit. Försök då be en att vara tacksam, då är man endast mordisk och plockar fram vassa saxen och klipper sig själv förnöjd. Det är underbart att titta ner på de slaktade monstren som hånat en efteråt. Men så kan man ju inte göra med allt, det är liiiiite olagligt och omänskligt. Men inte fasen tänker jag säga: ”Tack för att jag inte nådde mitt mål den här gången heller.” Nä, jag ler och tänker ”Jävlars helvetes skit, men det ska fan gå. En dag ska det gå, så det så”
Ni som inte sett ”Ogifta par…” SÄTT KURS MOT FILMBUTIKEN OCH HYR BUMS!!!! DEN ÄR VÄLDIGT BRA! Så det så…..eller varför inte gå på bio?
1950 infördes Apartheid i Sydamerika då svarta och vita inte fick umgås, inte dricka samma vatten, inte dricka te vid samma bord, inte sitta vid samma bänkar, inte åka samma bussar. Böter väntade för de som bröt lagen eller värre straff. Svarta som vistades ute kunde försvinna. Ordet ”apartheid” är afrikaan och betyder ”åtskillnad, avskildhet”. Ända tills slutet av 1990-talet höll det på, alltså i sk modern tid. Nelson Mandelas frigivning 1990 sägs vara sista spiken i kistan för apartheid och det var inte en dag för tidigt.
13 augusti 1961 uppfördes Berlinmuren och kom att dela Tyskland i öst och väst. Familjer splittrades och ingen tilläts passera emellan. De som försökte klättra över muren sköts. Sammanlagt blev offren 239 st. Men 9 juni 1989 föll muren bildligt talat då den öppnades efter några kaotiska dygn. Jag minns inte hela händelseförloppet men jag minns när jag såg den falla. Det visades på TV, tusentals människor var samlade när muren revs, stora betongsjok föll, människor slog loss bitar med hammare, släggor och andra tillhyggen. Till slut använde de händerna, genom hål i muren stack de genom sina armar för att nå någon på andra sidan, vem som helst bara en annan människa för att känna att muren verkligen föll. Jag såg på medan ett muren slets i stycken av ett rasande Tyskland. Ett lyckligt Tysklande som rasade av glädje. Ännu ett förtryck var besegrat och vi som trodde att muren skulle finnas i evig tid jublade.
1963 höll Martin Luther King sitt berömda ”I have a dream” för över 250 000 människor vid Lincoln Memorial, de hade hoppats på 25 000 människor. Historiskt sett är det ett av världens mest berömda och välkända tal. Och det är ett mäktigt tal att höra, han var en mäktig talare. Även om han mördades 1968 så fortsatte medborgarrättsrörelsen och fortgår än idag. Och nu idag vid 18-tiden svensk tid tog USA ett enormt kliv mot en ny era. En ny tid som jag faktiskt inte trodde men jag hoppades skulle komma så jag fick se den. Deras första afroamerikanska president Barack Obama svor eden. Ännu en milstolpe i en segregerad historia. För i ett land där det fortfarande anses ok att misshandla en man pga hans hudfärg, ge en elev sämre betyg pga ursprung eller anta att en kvinna är dum för att hennes hy inte är snövit så är detta en seger utöver det obeskrivbara.
2,5 miljoner människor beräknas ha sett honom hålla sitt installationstal, jag var en av dem fast jag missade en del pga resan hem från jobbet. Men jag såg horderna av människor och jag kan bara ana stoltheten hos dem som varit med på hela resan från medborgarrättsrörelsens början. Vilken seger att äntligen få se en levande förändring.
Så gott folk minns att kolla in USAs nya president, there’s a new sheriff in town. Och framför allt, ni har varit med om en historisk förändring. ”Thank god almighty, Free at last. Free at last.”
let me introduce Erika Marcusson to you all.
Bekräftelsen kom idag så nu är jag officiellt och definitivt en Marcusson, vilket känns väldigt bra! Nu börjar den stora ändringen och vilken möda….men det är det värt!
Namnet härstammar från min mammas familj, hon är född Marcusson och det kommer från morfars pappa uppifrån Gafsele. Ni som int vet var det ligger, ta och googla lite så ni blir lite pålästa. De ä int så svårt.
Google är för övrigt en av de bästa sakerna med internet, jag googlar allt och finner alltid en massa spännande. Som tex googlade jag Erika Marcusson och fann min blogg överst på listan. Hur coolt är inte det på en skala?
i en stad fylld av mer än 1,5 miljoner människor. Det vimlar av dem varje dag, väller ur t-banevagnar som lämlar i fjällen. Strida strömmar av svart varje dag. Här upptäckte jag också att beige är färgstarkt. Jag var rätt trött på att min jacka är beige, en trist färg i mina ögon men en dag när jag befann mig mitt i strömmen av svart så insåg jag att i den här sterotypa världen så var jag färgglad. Runtikring mig gick människor i svart jacka/kappa, svarta skor (jag har bruna), svarta vantar/handskar, svart halsduk (eller en mycket vågad rutig à la Mullberry), svart mössa och matchade med en svart väska. Jag har en blå väska, praktisk, helt gratis och bekväm. Plötsligt kände jag mig inte så grå för jag var mer färgglad än normen. Väntar med en ny jacka till hösten och även om jag också har en svart jacka (en gåva) så ska jag införskaffa en i färg för jag gillar färg. Normen får dansa ifred.
Men iallafall, stress, här går det inte att stressa. Det finns massor med avgångar på t-banan som man kan ta, missar man en så kommer en ny inom 10 min. Och de är allt som oftast försenade så det är ingen mening att springa som en skållad råtta, då är tåget ändå sent och du känner dig uppschasad för ingenting. Jag har lagom restid, lång med norrlandsmått men det är enbart en fördel. 40-45 min tar det för mig att ta mig till eller ifrån jobbet med t-banan, 1 byte vid Fridhemsplan mellan grön och blå linje. Smidigare än väntat och jag läser minst 1 bok i veckan tack vare den här resan, planerar mitt skrivande så halva min bok kommer att skrivas på vägen till eller från jobbet. Före jobbet så hinner jag ta det lugnt, läsa Metro och City för att hålla mig uppdaterad. På hemvägen så läser jag min bok och hinner varva ner eller slumra en stund innan jag hämtar barnen som för stunden får långa dagar men de ser inte ut att må dåligt av det. Har aldrig stressat så lite på flera år, går ju liksom inte att skynda på tunnelbanan och är det problem så är det. Ingen ovanlighet så då är det bara att slå sig ner på en bänk och läsa eller filosofera. De ba ä så.
Mitt i allt folk, i vimlet, allt surr, tåg som kommer och åker, bilar som bildar köer, vardagar som läggs efter varann fann jag ro. Jag stiger upp tidigare än jag nånsin gjort, lägger mig tidigare, ser i princip aldrig på TV men finner dagarna rätt rofyllda ändå. Nu längtar jag mest efter solen.
Innan jag flyttade ner trodde jag att detta var stressens och kärlsjukdomarnas mecka men jag hade fel. Konsten att sluta stressa ligger i att delegera, släppa taget och kontrollen. Här kan jag inte kontrollera min restid mer än jag gör, tågens skick och människors beteende rår jag inte på. Jag måste släppa taget och bara finnas. Inte stressa på vinterhala vägar, spana efter älgar i becksvart höstrusk eller förhindra barnen att somna i bilen på väg från dagis. Nu går vi dessutom överallt, ljuvligt (nästan i alla väder) och uppfriskande. Så när klockan slår 7 och vi går in på dagis så är jag pigg som en mört med rosiga kinder och C rusar iväg för att möta dagen. Jag går till t-banan och börjar min resa medan vagnarna fylls station efter station tills den är proppfull, en dag glömde jag faktiskt bort att det kom mer folk och blev rätt förvånad när jag tittade upp efter 10 min och såg en absolut proppfull vagn. Så lätt var det alltså att koppla bort och av, men det krävdes en flytt på runt 50 mil…
-Mamma, när jag blir lika stor som Marléne får jag vara uppe längre då? undrar Caroline.
-Mmm, det får du. Sov nu, säger jag trött. Konstaterar tyst att jag har 4 år på mig att diskutera den saken närmare.
-Får jag rida på en elefant då också, fortsätter hon.
-Godnatt, svarar jag väl medveten om att oavsett om jag svarar ja eller nej så innebär det mer diskussion som jag inte vill ge mig in i nu.
-Jag ska byta namn när jag blir lika stor som Marléne, då ska jag heta Bamse.
Så kan det låta när hon pratar innan hon ska sova. Förutom ”dricka vatten, gå på toa, trallande, klickljud, smackande, kramas, pussas, hoppa runt, klättra ur sängen, hämta katten, snurra runt, tända lampan, dricka mer vatten, prata med Marléne, hämta apan, ta av pyjamas, ligga i min säng, hoppa runt igen, snurra lite mer, släcka lampan, smacka, sjunga lite underliga låtar, stoppa om dockan, ligga på hunden, sova som pippi, klättra upp till Marléne så hon blir arg, lägga sig igen” och ofta somnar hon mitt i en mening av svammel.
Vi är många föräldrar som misstänker att det är något i sanden på dagis som inte är sand för när vi hämtar barnen är de så uppvarvade att en vuxen människa med samma beteende skulle få lämna kissprov och sedan låsas in för observation under flera timmar. Men 4-åringar låser man inte in utan då är det helt normalt att de beter sig som duracell-kaniner på uppåttjack! Det också det som får oss föräldrar att tillbe kaffe och Bolibompa:-)
Ikväll berättade min yngsta dotter (4 år snart) att hon ska sluta peta näsan när hon blir stor för det gör inte stora tjejer. Sist vi hade den diskussionen så konstaterade hon att stora barn, 4-åringar, de gör inte sånt. För Alva hon är 4 år och hon gör inte det (nu fyller Alva snart 5 år dessutom). Denna upptäckt slog min dotter med häpnad, att Alva som var/är hennes bästa vän var så stor. Hon funderade länge över det faktum att hon inte petade näsan…
Fast med tanke på att hon gifte sig med sin bästa killkompis Ville på övervåningen i deras hus för över 1 år sedan så är hon nog rätt stor ändå. Marléne kom ner och berättade att de gift sig och Caroline är mäkta stolt över det. Jag frågade henne hur man gör när man gifter sig. Hon svarade som om det var det enklaste i världen: ”Man bara tar sig nån”. Så enkelt var det!
Barn har en fantastisk förmåga att uttrycka sig och det finns inget som kan ge mig och omgivningen så många skratt. Imorse satt hon och sa ”va?” hela tiden igen oavsett vad jag sa. Till slut frågade jag om hon hörde dåligt. ”Ja, det gör jag.” svarade hon då. Fast bara när jag pratade med henne.
Senast jag fick ett bra skratt av hennes uttryck var när hon studsade omkring på sängen och fick för sig att stå på huvudet. Hon satte huvudet rakt på en plastzebran från en hamburgerkedja. Arg blev hon, grät och skällde på zebran. Jag gick ut för mig ville hon inte se när hon försökte dölja sin sårade stolthet och efter mig kom zebran utflygandes i hallen med en smäll. ”Där fick du!” kom det triumferande efteråt och skrattet var ett faktum. Gömde mig i köket ett tag för jag tror inte zebran hajjade att han just fått stryk för något han inte gjort….
Båda mina döttrar har en fantasi värdig en sagoberättare. När jag kommer på dagis så kan man få förklara en hel del anekdoter de kläckt ur sig. Som den gången Marléne sagt att morfar flugit flygplan över dagis, att min bror tydligen äger 3 butiker där han säljer mat och godis eller att morfar brottas med björnar. Man vet aldrig vilka ord man kan få möta eller hur pass sanna de är, men tråkigt det har man aldrig med mina döttrar:-)
Ja, äntligen har jag skickat brevet och väntar bara på bekräftelsen så jag kan sätta igång och radera ut Erika Westin vars existens jag kommit att smått avsky. Hon står för så många dåliga år och onda saker. Med hårda ord som jag fortfarande hör nackades hon i skolan och kom att bli en grå skugga längs väggarna på Vallaskolan där allt kulminerade och det onda nästan tog slut för jag lämnade den för gymnasiet.
När jag var 8 kom jag ny till Billstaskolan till en klass som gått tillsammans sen de slutade dreggla och började gå, genom dagis och småskolan tills de kom till grundskolan. Jag var ny och väldigt intressant första dagen men jag har alltid varit en annorlunda människa, inte en sån där inställsam och poppisperson så intresset dog redan andra dagen och jag syntes inte längre. Min fröken som innerst inne tillhör de snälla gjorde mig björntjänsten att faktiskt dra lott om vem som skulle leka med mig den dagen. Den stackars tjejen som fick äran var (under frökens hököka) med mig när vi syntes på skolgården, men dagen efter var det ju inte hennes tur och jag lärde mig ljuga för fröknar och säga att allt var bra för att inte drabbas av att lottas ut igen som boskap till köpare. De flesta rasterna satt jag utanför dörren och tittade på, om någon tänkte fråga nåt så lärde jag mig snabbt att gå omkring för att verka sysselsatt. Eller så satt jag under lastbryggan tills det ringde in. Tyvärr upptäckte mina klasskamrater detta och så fort de fann mig hackade de på mig. Tills jag grät och jag såg triumfen i deras ögon glittra och de sprang jublande iväg och skrattade ”lipsill”. Undrar om de är lika stolta idag? Undrar om de minns sina enorma ansträngningar att få mig att känna mig hemma när de undrar hur jag har det idag, de ser snarare ut som om de inte vill kännas vid mig som om de skäms och varsågoda skäms tills ni dör. Ni har gjort er bra förtjänt av det.
Till slut kom jag lite smått in i klassen och fick vara med men pikarna fanns kvar, lipsill dök upp då och då eller ersattes av ”Liepzig” som en viss kille i klassen ansåg coolare men poängen var densamma och alla visste om det. Att hacka ner på andra människor är en sport enligt vissa barn. Men det fanns också några i klassen som försökte hjälpa mig när ingen såg dem, de som förhindrade de andra och stoppade deras mobbing vid flera tillfällen. 2 killar som jag än idag faktiskt talar med när jag träffar dem, utan dem skulle åren varit mycket svårare. En av dem frågade för nåt år sedan om jag hatade honom efter vad de i klassen gjort mot mig men han besvarade sin fråga att det kunde jag ju inte göra för han visste ju att jag tillhör dem som jag talar med. De 2 är också de enda som uttryckt sin ånger över de åren jag gick i deras klass, 2-9:an. Tjejerna ler med munnarna men ögonen flackar som om de vill gå och lämna mig i ett förnekat förflutet.
Jag minns en gång i mellanstadiet då jag fick ett raseriutbrott när de retade mig i korridoren och slungade en basketboll mot de som höll på och nästan träffade en kille i huvudet (missade tyvärr) och sedan låste in mig på toan. När fröken kom och de klagade på mig och kallade mig sjuk så hörde jag henne säga att jag fick skylla mig själv om jag betedde mig så. De gick in i klassrummet och påbörjade lektionen och jag fick som en råtta gå in med rödgråtna kinder. Fast jag inte lyfte huvudet kände jag deras leenden när jag gled ner på min plats. Det var min mest opedagogiska lärare jag nånsin haft, hon var usel på att respektera barn och den enda lärare som kallat mig lögnare för saker jag tom kunde bevisa med hårda bevis för henne.
Framöver fortsatte skolåren genom att jag ägnade högstadiet åt att undvika min klass, gick de åt vänster så gick jag åt höger så ingen skulle kalla mig för efterhängsen för de hörde jag också. Det enda jag sökte var vänner och de som kallade sig mina vänner var de som försökte läsa min dagbok inför mina ögon genom att bryta upp pärmarna. Några andra bröt också upp den och spred ut allt jag skrivit över skolan vilket fick mig att må ännu sämre men det roade ju andra så det kanske var rätt. Hela 9:an var jag i princip aldrig ute förutom några gånger i annat fall stannade jag hemma med mina böcker, min fristad för i där kunde jag leva andra liv, bli någon annan som inte äcklade omgivningen eller orsakade iskall tystnad genom att stiga in i ett rum. Jag har fortfarande svårt att tackla det när det blir tyst i ett rum som jag stiger in i vilket troligen inte har med mig att göra utan är en tillfällighet men samma iskalla tvivel sveper igenom min kropp varje gång. Tänk om det är fel på mig ändå?
Erika Westin
vs
Erika Marcusson
Att sedan bli välsignad med en farmor och farfar som inte bryr sig, min farmor älskade sina hästar, hundar och farfar i den nämnda ordningen. Men farfar var nog den enda människan hon älskade, sin sons förfall lät hon gömma inom hemmets väggar och när mina föräldrar skildes ansträngde hon sig noga med att låta bli att träffa sina barnbarn. Vi fick pengar i julklapp och födelsedagspengar till slut, det var nog det som skapade mitt förakt för pengar som människor ofta använder för att köpa andra med. Pengar är smutsiga i mina ögon och ett onödigt ont så jag föredrar att byta tjänster eller saker för då slipper jag ha med pengar att göra. Men att bära deras efternamn som förknippas med så mycket uselt och dåligt. Det enda jag förknippar med Westin idag är misslyckande eftersom jag kände mig så genom hela skolan ivrigt påhejad av obetänksamma klasskamrater (jävla underligt ord eftersom mobbing inte är kamratskap). Min mammas flicknamn däremot står för respekt, familj och kärlek. Marcusson, i den släkten är man alltid hemma oavsett hur avlägset släkt man är, den är stor och hjärtlig inte blåådrig och iskall som farmors. Jag vill inte kännas vid den sidan och nu när farfar är död och jag slipper försvara mitt val för en gammal man som tyvärr var genuint manipulerad av min farmor så byter jag namn och lägger Erika Westin till vila för hon är inte jag. Hon är en skapelse av andra människors ondska och rädsla för vad andra ska tycka och tänka, hon är en person som för mig förknippas med svaghet, rädsla och sorg. Jag är ingetdera, skolan lärde mig att härda ut och bida min tid tills det onda är över (väldigt bra när man ska till tandläkaren…), människor lärde mig att alltid misstro speciellt människor som ler när deras ögon inte gör det, lärare lärde mig att akta mig för auktoritet för de har inte alltid god människokännedom (men det finns lärare som är underbara också som jag mött i vuxen ålder…), jag lärde mig hata och att leva frusen eftersom då kan inget nå en och inget kan skada. För om man inte gråter så blir mobbare uttråkade, om man likt en ismärla inte reagerar på låtsas slag eller glåpord så lämnar de en ifred och blir man bra på att ljuga så lämnar lärare en ifred och nöjer sig med att påpeka att man är sen till lektion istället för att fråga om svullna kinder efter tårar. Det är också förvånande hur få som bryr sig om att en tonårstjej spenderar rasterna på toaletten för att vara i säkerhet, i 3 års tid?
Ibland önskar jag att jag fått slag istället för ord för blåmärken bleknar men ord bränner sig fast för resten av livet. De går aldrig att radera, de finns likt minnesmärken efter en katastrof i hjärtat för all framtid. Så tack mina kära klasskamrater och min farmors släkt (vars namn jag faktiskt glömt pga dess oviktighet i mitt liv) för ert minnesmärke i mig, jag glömmer er aldrig…
Erika Westin
Vs
Erika Marcusson
När vi lämnar planet som landat i Las Palmas så hettar rutorna av värmen. Medan jag går i mittgången ut så förskräcks jag av allt skräp som täcker golven, oätna nötter, ostkrokar, plastmuggar, trasiga tidningar, okända pappersremsor och diverse annat skräp som slöa semesterfirare anser att personalen ska plocka upp. Mig veterligen så står det inte i arbetsbeskrivningen för kabinpersonal att leka morsor åt vuxna människor som troligen (förhoppningsvis) städar hemma och sköter ett jobb. Jag skäms över hur en del beter sig.
Flygplatsen är liten och lätt överskådlig så vi kommer snabbt till bussen som ska ta oss till Bahia Feliz och Tres Vidas som vårt hotell heter. Det ligger i en hotellby där Orchidea är huvudhotellet följt av Tres Vidas och Monte Feliz. Tres Vidas består av små lägenheter, väldigt mysiga.
Bussfärden dit går över ett kargt landskap utan grönska, kaktusar och vindkraftverk dominerar tillsammans med enorma växthus för bananer, palmer och något okänt men det använder gifter i vissa av dessa tältliknande växthus. Ordet ”Toxica” är sprayat utanpå tillsammans med dödskallar. Hoppas det inte är frukt….
Väl framme så lyckas Caroline falla framåt (”spring inte” betyder ”spring fort som fan” för barn, ifall ni inte visste det…) och åstadkommer 7 skrapsår på knän, armar o mage! Nytt rekord för min vilda stormryttare och ett halvt plåsterpaket går åt redan efter 30 min i turistbyn. Under veckan kommer hon att ramla inte mindre än 5 gånger och alla gånger landa raklång på asfalt, alla tänder och hela ansiktet i behåll. Man kan inte låta bli att beundra hennes skicklighet och oräddhet för smärta trots allt.
Barnen är som uppspelta kaniner inför allt badande, allt nytt, dålig sömn, hunger och gud vet vad. Men vi kommer iväg och får äta. All inclusive har vi denna vecka, fri mat och dryck i en hel vecka. Det visar sig snart vara mer en förbannelse än en gåva, men än vet vi inte detta. Matsalen är stor och larmet öronbedövande, som att åter träda in i skolmatsalen och försöka höra sina egna tankar. Nåväl, poolen är skön för barnen efter maten. De kommer att bada varje dag utom den då vi åker hem under den kommande veckan. Jag är lite mer kräsen för det är inte så varmt alla dagar. Julafton frös jag eftersom det stormade och var mulet. Men över lag var det rätt bra.
Kanarieöarna lämnar efter sig en lite fadd smak i munnen, inte pga naturen, sällskapet eller havet. Men ord som förnekelse, överexploatering, obetänksamhet fyller mina tankar under tiden jag vandrar runt där. Människor som lämnar allt bättre vetande om hälsa hemma och ägnar sig åt enkelspårig stimulans av lustcentra och sockertarmen, överfyller tallrikar så det rinner över i matsalen för att sedan lämna hälften och fylla en ny tallrik med chokladdesserter. Vin dricks som vatten, öl som saft i mängder. Cigaretter röks så ibland känner man inte friskluften trots att det blåser havsvindar vid poolen. Men värst är nog den vidriga tantparfymen, den som lägger sig som en kvävande trasa kring halsen och ger en skrämmande känsla av långsam kvävning eftersom hur man än försöker inte kan få luft. Jag är inte ens allergisk, men en del människor sprayar döden på sig varje dag utan en tanke på andras välbefinnande. Liksom rökare som tänder cancerpinnar och blåser ut dödliga gifter över alla oss som inte alls tänkt förkorta våra liv med svarta lungor, kol eller lungcancer men vi ligger värst till inte de som förpestar vår värld. Miljöförstörare finns i många skepnader.
Hur det sanna Gran Canaria ser ut eller såg ut minns väl ingen idag eftersom allt är exploaterat till bristningsgränsen, turistskräp säljs överallt och folket ser ibland ut att vara rätt leda på alla dessa horder av människor utan vett som betalar för att glömma vardagen ett tag. Det är trist att en värld som ofta hyllas som turistmål låtits förstöras till den milda grad att allt går ut på turism istället för liv. Övergödningens mecka blomstrar och när vi åker anländer nästa hord.
