Ja, äntligen har jag skickat brevet och väntar bara på bekräftelsen så jag kan sätta igång och radera ut Erika Westin vars existens jag kommit att smått avsky. Hon står för så många dåliga år och onda saker. Med hårda ord som jag fortfarande hör nackades hon i skolan och kom att bli en grå skugga längs väggarna på Vallaskolan där allt kulminerade och det onda nästan tog slut för jag lämnade den för gymnasiet.

När jag var 8 kom jag ny till Billstaskolan till en klass som gått tillsammans sen de slutade dreggla och började gå, genom dagis och småskolan tills de kom till grundskolan. Jag var ny och väldigt intressant första dagen men jag har alltid varit en annorlunda människa, inte en sån där inställsam och poppisperson så intresset dog redan andra dagen och jag syntes inte längre. Min fröken som innerst inne tillhör de snälla gjorde mig björntjänsten att faktiskt dra lott om vem som skulle leka med mig den dagen. Den stackars tjejen som fick äran var (under frökens hököka) med mig när vi syntes på skolgården, men dagen efter var det ju inte hennes tur och jag lärde mig ljuga för fröknar och säga att allt var bra för att inte drabbas av att lottas ut igen som boskap till köpare. De flesta rasterna satt jag utanför dörren och tittade på, om någon tänkte fråga nåt så lärde jag mig snabbt att gå omkring för att verka sysselsatt. Eller så satt jag under lastbryggan tills det ringde in. Tyvärr upptäckte mina klasskamrater detta och så fort de fann mig hackade de på mig. Tills jag grät och jag såg triumfen i deras ögon glittra och de sprang jublande iväg och skrattade ”lipsill”. Undrar om de är lika stolta idag? Undrar om de minns sina enorma ansträngningar att få mig att känna mig hemma när de undrar hur jag har det idag, de ser snarare ut som om de inte vill kännas vid mig som om de skäms och varsågoda skäms tills ni dör. Ni har gjort er bra förtjänt av det.

Till slut kom jag lite smått in i klassen och fick vara med men pikarna fanns kvar, lipsill dök upp då och då eller ersattes av ”Liepzig” som en viss kille i klassen ansåg coolare men poängen var densamma och alla visste om det. Att hacka ner på andra människor är en sport enligt vissa barn. Men det fanns också några i klassen som försökte hjälpa mig när ingen såg dem, de som förhindrade de andra och stoppade deras mobbing vid flera tillfällen. 2 killar som jag än idag faktiskt talar med när jag träffar dem, utan dem skulle åren varit mycket svårare. En av dem frågade för nåt år sedan om jag hatade honom efter vad de i klassen gjort mot mig men han besvarade sin fråga att det kunde jag ju inte göra för han visste ju att jag tillhör dem som jag talar med. De 2 är också de enda som uttryckt sin ånger över de åren jag gick i deras klass, 2-9:an. Tjejerna ler med munnarna men ögonen flackar som om de vill gå och lämna mig i ett förnekat förflutet.

Jag minns en gång i mellanstadiet då jag fick ett raseriutbrott när de retade mig i korridoren och slungade en basketboll mot de som höll på och nästan träffade en kille i huvudet (missade tyvärr) och sedan låste in mig på toan. När fröken kom och de klagade på mig och kallade mig sjuk så hörde jag henne säga att jag fick skylla mig själv om jag betedde mig så. De gick in i klassrummet och påbörjade lektionen och jag fick som en råtta gå in med rödgråtna kinder. Fast jag inte lyfte huvudet kände jag deras leenden när jag gled ner på min plats. Det var min mest opedagogiska lärare jag nånsin haft, hon var usel på att respektera barn och den enda lärare som kallat mig lögnare för saker jag tom kunde bevisa med hårda bevis för henne.

Framöver fortsatte skolåren genom att jag ägnade högstadiet åt att undvika min klass, gick de åt vänster så gick jag åt höger så ingen skulle kalla mig för efterhängsen för de hörde jag också. Det enda jag sökte var vänner och de som kallade sig mina vänner var de som försökte läsa min dagbok inför mina ögon genom att bryta upp pärmarna. Några andra bröt också upp den och spred ut allt jag skrivit över skolan vilket fick mig att må ännu sämre men det roade ju andra så det kanske var rätt. Hela 9:an var jag i princip aldrig ute förutom några gånger i annat fall stannade jag hemma med mina böcker, min fristad för i där kunde jag leva andra liv, bli någon annan som inte äcklade omgivningen eller orsakade iskall tystnad genom att stiga in i ett rum. Jag har fortfarande svårt att tackla det när det blir tyst i ett rum som jag stiger in i vilket troligen inte har med mig att göra utan är en tillfällighet men samma iskalla tvivel sveper igenom min kropp varje gång. Tänk om det är fel på mig ändå?

Erika Westin

vs

Erika Marcusson

Att sedan bli välsignad med en farmor och farfar som inte bryr sig, min farmor älskade sina hästar, hundar och farfar i den nämnda ordningen. Men farfar var nog den enda människan hon älskade, sin sons förfall lät hon gömma inom hemmets väggar och när mina föräldrar skildes ansträngde hon sig noga med att låta bli att träffa sina barnbarn. Vi fick pengar i julklapp och födelsedagspengar till slut, det var nog det som skapade mitt förakt för pengar som människor ofta använder för att köpa andra med. Pengar är smutsiga i mina ögon och ett onödigt ont så jag föredrar att byta tjänster eller saker för då slipper jag ha med pengar att göra. Men att bära deras efternamn som förknippas med så mycket uselt och dåligt. Det enda jag förknippar med Westin idag är misslyckande eftersom jag kände mig så genom hela skolan ivrigt påhejad av obetänksamma klasskamrater (jävla underligt ord eftersom mobbing inte är kamratskap). Min mammas flicknamn däremot står för respekt, familj och kärlek. Marcusson, i den släkten är man alltid hemma oavsett hur avlägset släkt man är, den är stor och hjärtlig inte blåådrig och iskall som farmors. Jag vill inte kännas vid den sidan och nu när farfar är död och jag slipper försvara mitt val för en gammal man som tyvärr var genuint manipulerad av min farmor så byter jag namn och lägger Erika Westin till vila för hon är inte jag. Hon är en skapelse av andra människors ondska och rädsla för vad andra ska tycka och tänka, hon är en person som för mig förknippas med svaghet, rädsla och sorg. Jag är ingetdera, skolan lärde mig att härda ut och bida min tid tills det onda är över (väldigt bra när man ska till tandläkaren…), människor lärde mig att alltid misstro speciellt människor som ler när deras ögon inte gör det, lärare lärde mig att akta mig för auktoritet för de har inte alltid god människokännedom (men det finns lärare som är underbara också som jag mött i vuxen ålder…), jag lärde mig hata och att leva frusen eftersom då kan inget nå en och inget kan skada. För om man inte gråter så blir mobbare uttråkade, om man likt en ismärla inte reagerar på låtsas slag eller glåpord så lämnar de en ifred och blir man bra på att ljuga så lämnar lärare en ifred och nöjer sig med att påpeka att man är sen till lektion istället för att fråga om svullna kinder efter tårar. Det är också förvånande hur få som bryr sig om att en tonårstjej spenderar rasterna på toaletten för att vara i säkerhet, i 3 års tid?

Ibland önskar jag att jag fått slag istället för ord för blåmärken bleknar men ord bränner sig fast för resten av livet. De går aldrig att radera, de finns likt minnesmärken efter en katastrof i hjärtat för all framtid. Så tack mina kära klasskamrater och min farmors släkt (vars namn jag faktiskt glömt pga dess oviktighet i mitt liv) för ert minnesmärke i mig, jag glömmer er aldrig…

Erika Westin

Vs

Erika Marcusson