En gisten möbel full av minnen

Jag kan skriva om allt men inte prata om allt (förvånande va?) men så är det, vissa saker bekläder jag helst i skrivna ord inte tal. Därför har jag hårdnackat vägrat att ange anledningen till att behålla trädgårdsmöbeln. Ett tecken på extrem tjurskallighet enligt mamma, måste vara mina gener från farmor som var envisare än gråsten. Stenen skulle ändra på sig långt innan hon nånsin övervägt saken. Skillnaden är att jag inte är tjurig in i döden som hon, inte ens när den hotade gav hon vika. Dumtjurig ligger inte för mig, jag är envis som synden men jag vet också när det är dags att byta strategi. Men jag viker mig inte när det gäller trädgårdsmöbeln. De kan inte begripa varför jag vill behålla en möbel som jag inte kan använda nu eller kanske inte på flera år. Den är gammal, lacken har flagnat och det finns ju nyare modeller som är mycket snyggare. Kanske det, men poängen är varken utseendet eller modellen utan minnena. Och det har inte det minsta med min farmor att göra för hon har aldrig vad vet  varit i närheten av möbeln. Fast jag minns inte om den fanns i Helgum, av den tiden minns jag inte så mycket alls.
Har några minnesglimtar av en het sommardag då jag sprang omkring naken i trädgården och funderade på om jag verkligen inte kunde ta av mig mer eftersom jag fortfarande svettades men även i min 5-åriga hjärna förstod jag att naken var det närmaste avklädd det gick att komma. Men jag kunde inte låta bli att försöka hitta ett kryphål fast utan framgång. Minns också den gången jag envisades med att ligga i brorsans lådbil fast han inte ville det, det hela slutade med att han sparkade mig i huvudet med en träskoklädd fot. Mindre trevligt minne kanske, men jag minns det.

Men nu skulle jag berätta om trevliga minnen, trädgårdsmöbeln. Jag minns inte riktigt när den kom in i bilden, kanske var det när vi bodde vid skolan i Helgum eller så var det ännu tidigare. Men jag minns den absolut från Bangatan, vi brukade sitta på balkongen i skuggan varma dagar och fika. Mammas hemlagade bullar, saft och hon drack nog kaffe. Vi brukade äta sommarmiddagar därute. Jag brukade ha min vita och rosa klänning med både prickar och ränder. Mamma en jättefin ljusblå klänning med en rosa blomma på (när den åkte på brukade det innebära bad också), brorsan hade bermuda shorts som mamma sytt, 80-talet blomstrade. Sen flyttade vi till radhus, Rödstaringen och på den stenlagda uteplatsen stod den återigen, lämplig för bullar och saft, födelsedagstårta eller grillat. Nu kom en katt in i bilden också, Mysan. Hon kunde ibland sova på en av stolarna, på en av de blåa dynorna. Stolarna har ett härligt gung och den klassiska utformningen är otroligt åtråvärd än idag. Men det är inte det jag vill bevara.
Efter radhuset köpte mamma och Göran (som kom in i bilden när jag var ungefär 12) ett hus på Grenvägen, ett enormt tegelhus med en stenbelagd uteplats. Såna där vassa stenplattor med stenbitar i som man inte kan gå barfota på. Trädgårdsmöbeln åkte fram igen för mer bullar, saft och grillat. På sommarloven och lediga dagar satt jag ofta där och åt frukost (eller brunch då eftersom klockan ofta var runt 11-12). Fil, musli, mackor och te. På den tiden kunde jag äta hur mycket som helst till frukost medan det idag räcker med fil och musli.

Parasoll fanns det ibland i bordet för det finns ett hål mitt i bordet just för ett parasoll och på Grenvägen dök det upp en hammock bredvid möbeln. Mamma och Göran fick den i bröllopspresent av morfar och mormor när de gifte sig 1996. Jag hade flyttat hemifrån vid det laget och bodde i lägenhet några år i Långsele innan jag och barnens pappa skaffade hus. Till trädgården köpte vi en billig trädgårdsmöbel som visade sig passa bäst som brasved och vi övertog den gamla slitna möbeln från min barndom. Kan lugnt säga att det var ett kärt återseende och varje stund jag fick anledning bjöd jag på kaffe eller grillat ute så vi kunde sitta i stolarna och gunga igen. Någon sval midsommarafton minns jag vi hade där, många kaffestunder, jag ammade min yngsta dotter där i skuggan någon varm sommardag, tusentals ord har jag läst sittandes i stolarna, våra katter brukade komma och dunsa ner på våra fötter under bordet eller försöka hoppa upp i knäet på den som hade shorts eller ännu bättre bikini. Eller så sov de på de blåa dynorna för de fanns kvar under första tiden sedan gick de hädan. Dynorna alltså, inte katterna.

Ja, det är en sliten och älskad möbel så fylld av minnen att de går att skåda i torrsprickorna i träet. När jag sätter mig i en av stolarna, lutar mig bakåt och blundar så kan jag färdas till vilken sommar jag vill och känna skratten, dofterna, smaken och höra människorna. Den möbeln är förknippad med allt det ljuvliga i min barndom och i den möbeln råder oftast fred mellan barnens pappa och mig. Den framkallar ro, minnen och kärlek. Inget av detta har med min farmor att göra för inget av de tre orden förknippar jag med henne, men det har allt med min mamma att göra. Med min närmaste familj att göra. Så det är hennes fel eller förtjänst hur man nu vill se det att jag kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla den möbeln i min ägo. Min bit av en lycklig barndom, min tidsmaskin ska ingen ta ifrån mig.