i en stad fylld av mer än 1,5 miljoner människor. Det vimlar av dem varje dag, väller ur t-banevagnar som lämlar i fjällen. Strida strömmar av svart varje dag. Här upptäckte jag också att beige är färgstarkt. Jag var rätt trött på att min jacka är beige, en trist färg i mina ögon men en dag när jag befann mig mitt i strömmen av svart så insåg jag att i den här sterotypa världen så var jag färgglad. Runtikring mig gick människor i svart jacka/kappa, svarta skor (jag har bruna), svarta vantar/handskar, svart halsduk (eller en mycket vågad rutig à la Mullberry), svart mössa och matchade med en svart väska. Jag har en blå väska, praktisk, helt gratis och bekväm. Plötsligt kände jag mig inte så grå för jag var mer färgglad än normen. Väntar med en ny jacka till hösten och även om jag också har en svart jacka (en gåva) så ska jag införskaffa en i färg för jag gillar färg. Normen får dansa ifred.
Men iallafall, stress, här går det inte att stressa. Det finns massor med avgångar på t-banan som man kan ta, missar man en så kommer en ny inom 10 min. Och de är allt som oftast försenade så det är ingen mening att springa som en skållad råtta, då är tåget ändå sent och du känner dig uppschasad för ingenting. Jag har lagom restid, lång med norrlandsmått men det är enbart en fördel. 40-45 min tar det för mig att ta mig till eller ifrån jobbet med t-banan, 1 byte vid Fridhemsplan mellan grön och blå linje. Smidigare än väntat och jag läser minst 1 bok i veckan tack vare den här resan, planerar mitt skrivande så halva min bok kommer att skrivas på vägen till eller från jobbet. Före jobbet så hinner jag ta det lugnt, läsa Metro och City för att hålla mig uppdaterad. På hemvägen så läser jag min bok och hinner varva ner eller slumra en stund innan jag hämtar barnen som för stunden får långa dagar men de ser inte ut att må dåligt av det. Har aldrig stressat så lite på flera år, går ju liksom inte att skynda på tunnelbanan och är det problem så är det. Ingen ovanlighet så då är det bara att slå sig ner på en bänk och läsa eller filosofera. De ba ä så.

Mitt i allt folk, i vimlet, allt surr, tåg som kommer och åker, bilar som bildar köer, vardagar som läggs efter varann fann jag ro. Jag stiger upp tidigare än jag nånsin gjort, lägger mig tidigare, ser i princip aldrig på TV men finner dagarna rätt rofyllda ändå. Nu längtar jag mest efter solen.

Innan jag flyttade ner trodde jag att detta var stressens och kärlsjukdomarnas mecka men jag hade fel. Konsten att sluta stressa ligger i att delegera, släppa taget och kontrollen. Här kan jag inte kontrollera min restid mer än jag gör, tågens skick och människors beteende rår jag inte på. Jag måste släppa taget och bara finnas. Inte stressa på vinterhala vägar, spana efter älgar i becksvart höstrusk eller förhindra barnen att somna i bilen på väg från dagis. Nu går vi dessutom överallt, ljuvligt (nästan i alla väder) och uppfriskande. Så när klockan slår 7 och vi går in på dagis så är jag pigg som en mört med rosiga kinder och C rusar iväg för att möta dagen. Jag går till t-banan och börjar min resa medan vagnarna fylls station efter station tills den är proppfull, en dag glömde jag faktiskt bort att det kom mer folk och blev rätt förvånad när jag tittade upp efter 10 min och såg en absolut proppfull vagn. Så lätt var det alltså att koppla bort och av, men det krävdes en flytt på runt 50 mil…