Tanken slog mig igår när barnen sov, tysta och lugna låg de i sina sängar med ben och armar åt alla håll intrasslade i sängkläder. Sussande änglar på vänt inför nästa dag som obarmhärtigt påbörjat nedräkningen. Kan inte tiden stanna nu, bara för ett tag så jag hinner insupa varje ögonblick. Låt dem fortsätta växa en annan dag och bara vara där de är just nu.
I tankarna föreställde jag mig livet när tonåren kommer, de ska hänga på stan mer, åka själva på stan, vara ute på fester på nätterna, åka moppe, bli kära, få hjärtat krossat flera gånger om, krossa hjärtan, plugga inför livet, söka jobb, förlora jobb. Nu snart går de vidare mot livet, mot tonåren ut i den kalla verkligheten som inget kan skydda dem mot. Inte jag, inga lagväsenden, inga moralpredikningar. Varje dag när de benhårt hävdar sin vilja ang kläder, mat, vem ska se på tv, vem ska spela, min kontra din så ser jag den flexa sina muskler under deras skinn. I deras ögon ser jag lågan brinna. Den fria viljan och lusten att skapa sitt eget jag klöser osynliga revor i deras hud för att göra sig fri. Kampen är obeveklig men ack så underbar att se, de utvecklas mot människor som jag spänt väntar på att få möta. En annan dag, för just igår kväll ville jag stanna tiden och bara ha dem så ett tag. Men tiden lyssnade inte och idag är morgondagen, framtiden fortsätter sin rusning. Kanske kan jag stanna tiden idag istället?