Symaskinen…

Jag har själv funderat många gånger på varför jag gillar skapande, var min kreativa sida kommer ifrån. Så har även min mamma som undrade länge varför jag gillade mode och sökte till tillskärarlinjen i Sundsvall på gymnasiet och sen plötsligt valde att läsa till florist i Vännäs när jag var 23. Svaret är rätt enkelt, det slog mig i helgen när den underliga känslan av att vilja sy gardiner anföll mig på lördagsmorgonen när jag slog upp mina ögon. När jag satt vid symaskinen som har ca 35 år på nacken eller nåt sånt. Om jag inte minns fel så sparade mamma ihop till den när jag föddes och hon har sytt tusentals saker genom åren. Gardiner, kläder, väskor, dockkläder, handdukar, lakan, dukar, lagt upp brorsans jeans (han köper alltid för långa…) och jag vet inte allt som passerat denna asgamla maskin. Det är alltså pga symaskinen.

Den stod alltid framme på ett bord i något rum där vi bodde förutom de gånger vi bodde trångt så det inte gick. Har ju flyttat ett antal gånger (16 eller nåt sånt totalt med mina egna flyttar…) så ibland var den liksom alltid på väg nånstans. När jag var liten, 6 år eller nåt så stod den i ett gult syrum fullt av lådor och tyger eftersom vi precis flyttat in efter att huset byggts. Klättrade runt där inne bland lådorna och trampade på en tygbit som ramlat ner, där fanns en nål. Fick den inkörd rakt i hålfoten rätt djupt. Gjorde inte ens hälften så ont att få in den som att få ut den kan jag säga, sjuk smärta…

Alltid köptes tyger, mönster, tråd, skelett till lampskärmar, pysselkit etc. Hela tiden detta skapande och förändring hemma. Hon har än idag massor av kuddar, tyger som väntar på att få förvandlas, gardiner, garner, mönster och numera en ny vit symaskin eftersom jag fick ärva denna i julkapp för några år sedan. Till min lycka! Men det var så det började, min lust att skapa och förändra. Det hände alltid nåt. Oavsett om vi hade gott eller mindre gott ställt så användes symaskinen och kreativiteten flödade. Min balklänning syddes klar med denna maskin, den har jag ännu kvar och faktiskt så kan jag ha den än. Sitter som smäck:)

Min kreativa sida har jag alltså ärvt fast den inte följer samma mönster. Jag skriver mer, engagerar mig i mycket, syr ibland, broderar gärna men sticka det kan jag inte. Man kan köpa stickat eller så har man en snäll fd svägerska som gör ascoola vantar till ens barn. Det har jag tur nog! Floristidén kommer även därifrån, kärleken till färg och form. Kan fortfarande bli helt begeistrad i vissa konstverk som bara är så underbara.

Mina döttrar är också kreativa på ett sätt som förbluffar mig varje dag, vi är bara en skapande släkt som rymmer såväl bagare som konstnärer och en uppsjö av egna företagare.