Livet är över, jag vill dö…

Japp, det var nog den mest motsägelsefulla mening jag skrivit. Skulle aldrig kunna beskriva den känslan faktiskt och jag kan beskriva och förstå många känslor. Alltför många ibland känns det som. Men här går jag bet fullständigt. Det spelar ingen roll hur dåligt jag mått så har jag aldrig velat avsluta bara gå vidare till nästa del i livet då det blir bättre. Minns fortfarande den tiden när jag alltid tänkte att “jag vill verkligen inte leva så här” men alternativet var inte att dö utan att skaffa det liv jag ville leva.

Nu slängs ju den här meningen till höger och vänster av alla möjliga människor jag känner och jag gillar den aldrig. När jag hör folk sitta och sucka över sina liv, gråta livet ur sig eller säga att de bara vill sluta leva får jag mest en lust att skaka om personen så saker och ting faller på plats därinne och säga att det blir bättre. Livet blir bättre men man måste ibland jobba som fan för det och ha ont. Inget varar för evigt, varken bra eller dåliga tider. Allt har ett slut och allt har en början. Men att dö förbättrar ju inte direkt någonting, snarare förvärrar. Lämnar familj och vänner med enorm saknad och många gånger utan svar.

Kanske är min livslust alltför stark för att jag någonsin kan förstå det här. Det har bokstavligen kostat mig blod, svett, tårar och enorm smärta att få det liv jag har idag. Ett liv jag försvarar vildsint, ingen ska få mig att må dåligt igen. Idag vet jag att jag är värd så mycket mer än att må som jag gjort, även fast jag också drabbas av minnesförlust ibland och glömmer vad jag är värd. Men det gör väl alla, så länge man kommer ihåg det igen.

Det värsta jag hört och hör är när vuxna slänger ur sig frasen fast de har barn. Att de vill dö, de ska ta livet av sig om de blir lämnade, livet är slut och de har inget att leva för. Att hota med att avsluta sitt liv om man blir lämnad är mig veterligen det absolut värsta man kan säga. Hota med det mest otänkbara, det man absolut inte vill en människa oavsett kärlek eller inte. Det är så obeskrivligt lågt så jag blir bara arg. Man kan inte tvinga människor kvar, man kan inte äga människor utan ibland är det bara att acceptera faktum. Par går isär och nya par bildas. C’est la vie. Och det här med barn, vuxna med barn som inte anser att barnen är värda att leva för. Jag blir bara arg, det kommer aldrig finnas ord som kan förklara för ett barn att deras förälder valde döden framför ett liv med sina barn. Det går inte, helt horribelt att ens tänka så och säga så är oförsvarbart. Och igen, jag har aldrig haft den känslan men jag har våndats många gånger över närstående som levt med dödslängtan och det är en tortyr jag inte önskar någon.

Människan har i grunden en instinkt att leva, tyvärr sätts den ur spel ibland av olika orsaker, men för de flesta så tar instinkten att fortsätta leva över. De genomlever och överlever otroliga saker. Jag förundras ofta över hur människor hittar styrka efter svåra situationer och trauman som får mig att baxna vid enbart tanken. Hur gör de? Hur lyckas de resa sig upp och komma starkare ur det? Jag vet att det går men inte riktigt hur det går till ibland. Däremot vet jag att helvetet har flera nivåer, när du tror du nått botten så kommer en jävla nivå till.

Att må riktigt dåligt, uppleva ångest över en situation man inte kan se en väg ut ur är som att kvävas långsamt men jag har aldrig känt att jag inte orkar, att jag vill ge upp. Det finns alltid en gnista till när en energikick tar slut och sedan en till. Någonstans där inne finns en glöd som aldrig tar slut och tyvärr kan jag inte förstå människor som bara ger upp och tar sitt liv istället för att kämpa för livet ännu en gång. Livet är ingen lätt match, det består av många kamper och många svåra stunder men alla underbara ögonblick överglänser allt dåligt bara man ger det en chans till. Och en till. Alternativet är för mig inte ett alternativ alls, det finns bara en väg. Stå upp, en fot framför den andra, fortsätt gå mot nästa nivå!