Allrakäraste syster…

heter en av mina favorit sagoböcker. Köpte den nyligen, har velat ha den i åratal. En helt underbar saga som både är vacker, sällsam, sorgsen och glad på samma gång. Väldig djup i sin enkelhet. Den har jag alltid burit med mig sedan jag var barn och det är en saga jag ville läsa för mina barn så jag köpte den till slut. Lika vacker som jag minns den, vilken deja vu upplevelse att läsa den som vuxen! Sagor känns och låter lika men ändå olika nu när jag är vuxen. Samtidigt som jag minns vad jag kände som barn så får jag en vuxen insikt i orden som fyller i hålen som barnet bara tyckte var förbryllande.

Favorit text:
”Ylva-li och jag har ett särskilt språk, som ingen mer än vi förstår. Rosenbusken heter någonting helt annat på vårt språk. Den heter Salikon. När jag satt där vid Salikon, hörde jag Ylva-li ropa på mig:
   ”Kim hot!”
Kom hit heter så på vårt språk. Och då kröp jag ner genom hålet. Det är ett hål i marken alldelse under Salikon. Där kröp jag ner.
Och så klättrade jag nerför den långa, långa stegen och gick genom den mörka gången ända fram till dörren, som leder till Gyllene Salen, där Ylva-li är drottning.”

Åh, vad jag som barn ville ha en buske som Salikon där jag kunde krypa ner till en annan värld som var vackrare och bättre än den jag befann mig  i varje dag, men bakom mina rosenbuskar fanns inget hål att krypa ner i. Så jag begravde mig i böcker och fann nya världar varje dag att rymma till…

Flickan från ovan…

av Alice Sebold.

Absolut i särklass det vackraste jag läst. Handlar om Susie Salmon som blir våldtagen och mördad 14 år gammal på väg hem från skolan men boken består inte av ett ältande av en massa vidriga detaljer, död och pina. Den handlar om livet, hur det obarmhärtigt går vidare och vad som händer med människor i familjen, vänner, bekanta tom de som knappt kände henne. Allt berättat av Susie själv medan hon ser på från himlen, sin himmel.

Man blir andlös när man läser hur hon ser sina syskon växa upp, sin första kärlek leva vidare, sina föräldrar sorg och försök att överleva och känna sig levande igen, sin syster första förälskelse. Genom Susie får man en inblick i människors liv som man egentligen inte borde få, skrivet så exceptionellt bra att det inte ens blir konstigt att läsa tankar från en död flicka. Det blir bara så hoppfullt, så vackert. Som om evigheten är lite flexibel, som om det finns en annan plats där man får vara. Man skrattar, gråter, ler igenkännande, längtande, sörjer och njuter. Totalt fantastisk bok som plockar fram alla känslor man kan uppbåda på samma gång. Ljuvligt! Orden är som honung i sinnet och handlingen helt överjordisk, sorg och olycka är tunga ämnen men Alice lyckas förvandla processen till hopp och utveckling. Få författare kan lyckas berätta om något så grymt så vackert utan att det blir löjligt en sekund. Sinnrikt och berikande.

Favoritstycke:
”Ska du inte öppna din julklapp?” frågade Samuel Heckler min syster.
    De stod vid arbetsbänken i köket, lutade mot diskmaskinen och lådorna där det låg servetter och handdukar. I rummet till höger satt pappa och min bror; på andra sidan om köket tänkte mamma Wedgwood Florentine, Cobalt Blue, Royal Worchester, Mountbatten, Lenox, Eternal.
     Lindsey log och drog i den vita rosetten ovanpå asken.
     ”Mamma knöt bandet åt mig”, sa Samuel Heckler
     Hon ryckte i det blå papperet. När hon fått av det från den svarta sammetsasken höll hon den försiktigt i handen. Uppe i himlen var jag fylld av förväntan. När Lindsey och jag lekte med Barbie gifte sig Barbie och Ken när de var sexton. För oss fanns inget annat än sann kärlek i alla människors liv; vi visste ingenting om kompromisser eller om att försöka på nytt.
     ”Öppna den”, sa Samuel Heckler.
     ”Jag törs inte.”
     ”Jodå.”
     Han lade handen på hennes underarm och – oj!- som det kändes i mig när han gjorde det! Lindsey hade en gullig kille i köket, även om han liknade en vampyr! Detta var en stor nyhet, detta var en världshändelse – plötsligt var jag invigd i allting. Hon skulle aldrig ha berättat något av det här för mig.
    Askens innehåll var typiskt eller en missräkning eller mirakulöst beroende på hur man ser det. Det var typiskt därför att han var en trettonårig pojke, eller också var det en besvikelse därför att det inte var en förlovningsring, men det kunde även vara mirakulöst. Han hade gett henne ett halvt hjärta. Det var av guld, och ur sin Hukapooskjortas öppning drog han fram den andra halvan. Den hängde runt hans hals på en läderrem.
    Lindsey blev röd i ansiktet; uppe i himlen blev jag röd i mitt.
    Jag glömde pappa i vardagsrummet och mamma som räknade silver. Jag såg Lindsey flytta sig närmare Samuel Heckler. Hon kysste honom; det var himmelskt. Jag var nästan levande igen.

Jag säger bara det, läs boken. När jag började läsa boken så visste jag att jag väntat på att läsa just den i flera år, nu sörjer jag att den tog slut men njuter av att kunna minnas den känsla den gav mig.