You are currently browsing the category archive for the 'Det här med fasad' category.
Jantelagen lever än idag, allra starkast i mindre orter. Tyvärr, myten stämmer. Mindre orter har mindre tålamod med sådant som sticker ut oavsett om det är människor, kläder, möbler, leverne eller åsikter. Man ska helst följa vattnet inte simma mot strömmen. De som simmar mot strömmen (gudskelov är de många!) förvandlas till gossip (skvaller) över kafferepen och deras liv, kläder och personliga händelser avverkas dopp efter dopp i svart java. Underskriven är doppad under kafferep fler gånger än jag kan räkna och det är fascinerande hur lätt det är roa små människor. Skvaller är sådant som människor utan eget liv pysslar med. De som inte har egna intressanta liv och prata om utan helt enkelt ägnar tiden åt att prata om andras. Vilket också räddar dem ifrån att behöva ifrågasätta sina egna liv eller försöka förändra det som gör att de inte vill fundera över sina liv.
Blanda nu inte ihop gossip med diskussioner om människor i vänliga ordalag eller fundersamma, det är skillnad. Gossip är alltid elakt och ute efter att baktala andra människor som man i allmänhet inte ska gilla. Det hör ju till att man ska ogilla samma människor också, konstigt vore det väl annars… Så det handlar om att umgås i samma cirklar för annars funkar det inte. Gossip är en skapelse av både jantelagen och den svenska avundsjukan, de när varandra lika mycket som de förtär varandra.
Så vad tar du till kaffet? Lite gossip eller som jag en härlig chokladmuffins med chokladbitar i?:-)
ps. Vill ni ha recept så kolla in Vickans blogg…smaskens!
Låg nere på stranden idag och solade lite obligatoriskt, fast jag brukar tröttna på en nanosekund på att bara ligga där som nån trasa. Om jag inte är trött då somnar jag lugnt. Men idag hörde jag ett intressant och smått skrämmande samtal mellan två småkisar, de var väl typ 9-12 men småkisar är ju svårt att hålla nån ålderskoll på precis, nåväl de diskuterade den ena småkisen cykel. Småkis nr 1 rullade in på nån flashig hoj, helt ren och fin. Småkis nr 2 beundrade den och frågade: ”Vad kostade den?” Småkis nr 1 svarar ettusensexhundranittionio kronor. Som om vare sig den frågan eller svaret var mer relevant än: ”Wow! Får jag testa den?” vilket skulle varit min första tanke. Efter det så diskuterades de 21 växlarna (vem behöver så många bara för att cykla genom byn?) och att det faktiskt var den senaste hojen på marknaden. Absolut senaste! Det enda jag tänkte på var: ”Undrar om den ens är skön att cykla på?” För övrigt så verkade den otroligt opraktisk med sin halva stänkskärm bak. En sån där Nu-ska-vi-spruta-massor-med-gegga-och-vatten-över-ryggen-och-huvudet-så-mamma-blir-galen! Öh, vem vill ha det? Hade också för mig att de cyklarna mest var för terrängåkning och sport? Men det är väl bara det att jag inte är barn längre.
Men iallafall, varför måste allt vara svindyrt, splitternytt och absolut trendigt för att funka? Ska det inte också ha en funktion, vara ekonomiskt och hålla sig kvar i tiden? Ju mer man får för pengarna desto bättre känns det som. Inte ju mindre vi får desto bättre vilket ofta är resultatet idag. Slit och släng är så ute, jag välkomnar trenden att göra om, uppdatera och liva upp saker och ting. Recycle everyone!!! Bara köp nytt är så beige, visar bara att personen som bara slänger och köper nytt inte bryr sig alls. Ja, förutom om att slösa med pengar då…
Finns det nåt härligar än att sätta ner fötterna i en mjuk gräsmatta och se klöver mellan tårna? Vita, oskuldsfulla och nästan ursäktande att de växer där. En del hatar dem, de förstör gräsmattan. Hur kan något naturligt förstöra gräsmattan överhuvudtaget? Den växer i gräs, gräsklippare som spyr ut avgaser och bullrar dagarna långa under sommaren är mer onaturliga. Och vem vill ha en golf green på bakgården? Inte jag iallafall, gräs ska vara mjukt och inte snaggat.
När jag ägde hus (under 8 års tid) så var den eviga frågan under sommaren när man mötte en del bekanta ”Har du klippt gräset nu då? Gjorde en klippning igår och ska nog snygga till den lite extra idag, det som jag missade igår” Mitt svar var oftast ”Nä, får se till helgen”. Och jag vägrade bensindriven, stinkande, maskin som aldrig startade. Handjagare var min stil och kommer nog alltid att vara det. Inget buller, inga avgaser, inga merkostnader och ingen krånglande motor. Barnsäker också eftersom när min yngsta dotter försökte gå med den så vinklades den upp och knivarna rörde sig inte alls. Hon kämpade dock heroiskt med att klippa ändå, sen hämtade hon sin plastgräsklippare och klippte allt inkl garagefarten med enbart sten. Hennes klippare klarade allt!
Men varför detta statusmätande med gräsmattan? Den granskas av grannar, förbiåkande, familj, vänner, ovänner, brevbäraren och säkert en och annan turist. Och med samma måttstock: välklippt eller oklippt. Hur vore det om någon tänkte på ifall den är vacker, mysig, trevlig eller gångvänlig? En gammal vän stukade foten i sin iver att komma ut igen för att klippa gräset, den sommaren blev det inte mycket klippt för honom och han grämde sig sommaren lång. Men saktade inte farten för det…
Jag vill inte ha min supersnaggad så man sticker sig under fötterna men ingen djungel heller. Lagom kort sådär så den blir mjuk och skön med vitklöver mellan tårna. Ljuvligt!
