Det här har du gjort bra!!!

”Fan vad du är bra på att grilla!” Och glasen höjs gemensamt i en skål för mannen som grillat köttet till middagen. Efter en spark på smalbenet så harklar sig talaren och skålar igen lite tystare den här gången för kvinnan som ordnat resten….

Känns det igen? Det grillade köttet gör middagen och den som gjort köttet är alltså den som gjort middagen lyckad…
Om vi backar lite då? Oftast kommer idén till under samtal väninnor emellan som tycker de borde göra nåt allihop. Hela gänget liksom, så de planerar en grillfest, skriver shoppinglista, åker och shoppar med eller utan barn. Efter det så ska hemmakomponerad potatissallad ordnar, gärna flera sorter så det finns val för alla. Flera olika grönsaker att grilla, marinerade champinjoner, grillspett komponeras, dryck väljas som matchar köttet, öl, cider som tillägg. Efterrätten blir ett antal cheesecakes eftersom de inte kan bestämma vilken sort som alla kan tänkas vilja ha. Man måste göra alla nöjda resonerar ofta kvinnor och gör mängder.

Så kommer grilldagen och bordet ska dukas trendigt, snyggt. Gäster ska bli avundsjuka, timmar spenderas i badrum och sovrum som biverkningen efter några timmar bland klädaffärer för att utöka en sprängfylld garderob där det inte finns något alls. Gästerna anländer lagom till att köttet blir klart och värdparet försäkrar att de inte alls stressat för att hinna klar. Stämer till 50% iallafall… Alla tar för sig och sätter sig till bords, efter några tuggor kommer då berömmet för det möra köttet. Det som alltid mannen ska grilla, av nån anledning och kvinnan fixar allt annat för grillen kan inte lämnas obevakad.
Hon ler och höjer sitt glas, tänker lite lugnt att de har ju åtminstone diskmaskin som hon kan rita pilar till…

Varför det är så här vet jag inte men det är nån osynlig regel om att mannen ska grilla och den har jag brutit mot i många år. Dessutom gör jag aldrig egen potatissallad, vem bryr sig om den bara köttet är perfekt grillat;-) Då sväljer ju gästerna lugnt Rydbergs med en kall öl så är läget helt lugnt!

Högtid inte skimrande för alla…

De flesta av oss ser fram emot julens glittrande lugn då vi ska umgås med familjen, äta gott och öppna en hiskelig massa julklappar som tar längre tid att planera, köpa och slå in än att riva upp. Julafton planeras i månader och är över på några timmar av mat och pappersprassel. Glada, men trötta barn som gläds åt sina paket medan de springer runt bland kaffekoppar som skramlar. Julkakor äts bredvid knäck i mängder, glöggen värms och tvn glöms bort i år igen. Ingen större förlust att missa lite tv när samtalet är trevligt. Jag gillar julafton, det är en mysig dag och har så oftast alltid varit. Mina barndomsjular var bra, de flesta. Några dåliga har jag i åminne men jag kan leva med dessa dåliga. En del barn kan inte det, en del bävar inför julafton eftersom de vet att de kommer fira en kallt och väldigt ensamt. Eller fruktansvärt utsatt. Så när ni alla sitter och myser med familjen eller som nu planerar för sängen så finns det en pinsamt stor mängd barn som ännu en julafton svikits av sina föräldrar som inte kan låta en nubbe bli bara en nubbe utan de måste tömma flaskan. Och en flaska till. Vad vore julen utan en fylla som gör att de glömmer borta tid och rum, somnar i soffan och låter barnen klara sig själva? De flesta jular önskar jag mig mest bara en sak och det är att barn skulle få slippa uppleva jular med ”föräldrar” (kan inte säga att jag tycker de räcker till) som inte tar hand om sina barn utan bara bryr sig om att öka promillehalten. Tänk om de fick uppleva en sån jul de drömmer om istället. En varm, familjär jul med god mat, pynt och äckligt många paket eller varför inte bara ett enda paket som aldrig kommit de andra jularna. Det önskar jag mig, varje år men varje år blir jag utan den julklappen eftersom omdömet brister i alldeles för många hem. Vad vi kan göra åt det? Blunda inte om du ser eller får reda på att ett barn far illa i ett missbrukarhem, det finns inga familjeproblem eller familjebråk. Far barn illa så far de illa, en riktig familj missköter inte sina barn så blunda inte utan se barnen och reagera. Att tro att ingen ser är värre än  misskötseln i sig eftersom det ger en känsla av utanförskap som inte går att förlika sig med.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article8318473.ab

God Jul på er mina vänner, glöm inte att leva med öppna sinnen och utan skygglappar så blir livet mycket roligare och framför allt mindre inskränkt!

Kärnfamilj till varje pris…

Ska man vara kvar i ett förhållande av ekonomiska och praktiska skäl? För att det skulle vara för tungt att vara själv med barn (vilket jag kan intyga att det inte är alls)? Ska man stanna i ett förhållande om det innebär att man måste sänka sin ekonomiska standard genom att lämna någon man inte älskar? I väntan på något nytt och bättre? I väntan på vad? Ska man hålla ihop för barnens skull? För att de ska få bo med båda sina föräldrar till varje pris?

Diskuterade detta med en väninna som ligger i skilsmässa. För henne var det inget alternativ och inte heller för mig men hur bemöter man de som väljer detta alternativ? Helt spontant så måste jag säga att det är väldigt fult mot både barn och motsatt part speciellt om den andra parten inte informerats om att det är så det ligger till. Är det bådas val så får de väl lida ihop kan tyckas. Men att ljuga om kärlek för sin partner för att det verkar enklast är fel, alltid fel. Bättre att lägga korten på bordet och ge den andra rätten till sitt liv. Även om den parten just då inte anser att det är den lyckliga vägen att gå. Ge sig själv rätten till ett lyckligt liv.

Dessutom vad lär vi barnen? Lär vi ut hur man ska älska? Hur man ska känna? Hur man ska leva eller visar vi bara hur man absolut inte ska göra? Många har blivit chockade av att deras föräldrar skiljer sig direkt då de lämnar hemmet för att bo själva. Då står de där och undrar om de var limmet familjen och om det var deras fel att allt kraschade. Kanske var det deras fel att de bott ihop alla år. Gick föräldrarnas liv endast ut på att vara föräldrar inte passionerade älskande som levde livet till bristningsgränsen. Något de förhoppningsvis lärt sina barn men inte levt efter själva. Fast barn gör ju inte som vi säger utan som vi gör…

Vi är mer än föräldrar, vi är människor och vi ska leva, älska, hata, njuta och allt det där. Vi ska inte dölja oss för varandra speciellt inte för en partner, det är då vi ska ha ynnesten att blotta vårt innersta. Gåvan ligger i att kunna ge bort en del av sin själ och få en bit i retur. Inte att stänga in sig själv i en bur och bida sin tid i väntan på våren. Trots allt är en uppdagad lögn alltid mer svidande än rak ärlighet hur smärtsam den än må vara i sin klarsynthet.

Den vita skåpbilen….

Den rullar igen, i närheten av min dotters skola har jag hört. På en ort bara 10 min bort sägs ett barn nästan ha blivit indraget i den. Den vita skåpbilen som sätter skräck i alla föräldrar. Den symboliserar all ondska och all vår skräck. Att våra barn ska försvinna bara sådär, spårlöst i en vanlig vit skåpbil och vi ska undra resten av vårt liv vad som hände med vårt älskade barn. Att de ska skadas, tas bort från våra liv. Samma skräck som får folk att titta misstänksamt på alla vita skåpbilar och sedan övergå till att blänga på alla okända bilar som rymmer skumma personer. Odefinierbart skumma personer för det kan skifta beroende på vem som iakttar dem. En vän till mig ansågs skum för han har rakad skalle och han är den harmlösaste man kan tänka sig. Rakningen där är mer en praktiskt åtgärd för att hantera hår som inte alls vill växa där bäraren anser det borde. Men rakad skalle är enligt vissa skumt. liksom andra anser långt hår vara mycket skumt, lägg därtill ett bockskägg och huga vad kusligt det blir. Själv tyckte jag tidigare karlar i kostym var  lite diffusa och oberäkneliga. Men allt beror egentligen på vad man är van. Vilken miljö man befinner sig i påverkar vad man anser vara mysko och inte. Upplevelser påverkar enormt och därför är det svårt att säga vem som är skum och inte. Framför allt förklara det för barn som inte upplevt allt som finns att uppleva ännu.

Skräcken att det ska hända våra barn något riktar sig också många gånger åt fel håll eftersom statistiken och historien talar sitt tydliga språk. Det är i hemmet och av personer de känner som de flesta barn skadas. Inte okända alls. Inom hemmets trygga väggar vilar de flesta faror och olyckor som finns att tänka sig. De mest ohyggliga händelser. Men det är lätt att glömma alla barn som får ta hand om föräldrar som missbrukar, barn som slås sönder både till kropp och själ, barn som får lära sig att livet utanför huset är det enda trygga som finns. Det motsatta livet till det som borde vara, de glömda barnen, maskrosbarnen och de osynliga. Jag har mött många av dem, alltför många. Jag hör, jag ser, jag förfasas. Vad finns att göra, vad kan jag göra? Vad bör jag inte göra? En del jag växte upp med hade barndomar jag idag kan läsa om i böcker som får mig att rysa. Berättelserna blir inte mindre skräckinjagande när jag hör dem som vuxen, pusselbitar faller på plats och skapar en skrämmande mörk bild av något diffust jag alltid anat men aldrig vetat om. Skuggor tar form och i vissa fall förklarar framtiden jag sett.

Trots detta så förfasas vi alla över den vita skåpbilen just för att den är enkel att ta på, den är där och den är skrämmande. Vi behöver bara sky den, behöver inte se allt som pågår omkring oss innanför dörrarna till människor vi känner. Människor vi ska känna men som i en del fall en dag visar sig vara fullkomliga främlingar för oss. Deras handlingar fyller oss med förakt och vi försöker förstå hur det kunde fortgå inför våra ögon så länge utan att vi såg någonting alls. Skåpbilen ser vi, den rullar förbi med olika plåtar, olika förare men vi ser den. Vi hatar den och vi gör allt vi kan för att förinta den. Över kaffet med vänner diskuterar vi den, sen går alla hem till sig och stänger sina trygga dörrar bakom sig. Sluter sina hem omkring sig som en skyddade hinna och vi undrar lite svagt vad som egentligen döljer sig bakom dörren. För där finns ju inga vita skåpbilar.

Lite mer spikes och piercings i monarkin tack…

Chockerande? Snarare upplivande. Hellre det än 120 år gamla linnedukar. Ja, det är beundrandsvärt att de fortfarande används och inte har fläckar. Mina linnedukar håller nog inte lika länge men så använder jag dem också regelbundet. De ligger inte och väntar i ett skåp på nåt spektakel som kostar mer än det smakar.

Världen har utvecklats och gör det fortfarande, då menar jag inte från hjulet framtill dagens elbilar och ipods utan människans egen utveckling. Vår egen frihet över tankar och vilja. I varje fall så utvecklas gemene man vilt och vi kan uttrycka vår åsikter som vi behagar. I skrift, tal, bilder (ja, utom i vissa fall då) form, färg etc. Men monarkin utvecklas inte där står allt stilla. Kvinnorna bär klänning eller kjol i stora officiella sammanhang med gnistrande tiaror och flådiga frisyrer. Ingen plats för en tonårsrevolt där inte, inga tvättbjörnsögon eller i hemlighet piercade navlar. Inga impulsbeställda tatueringar. Nepp, perfektion och finputsning. Inga skrynklor. Är det inte skrämmande att de utvecklas likadant hela tiden? Vilka människor gör det? Bara mina två döttrar går spretande åt varsitt håll med en vilja som kan böja stål. Ser fram emot deras tonår med skräckblandad förtjusning eftersom jag vet ursprunget till deras gener.

Låt världen kliva in i kungahuset nu, modernisera, utveckla de torra traditionerna som ingen egentligen intresseras av eller förstår. Som Marléne sa: ”Varför måste han gå runt med ett svärd vid sidan hela tiden?” Bra fråga, ingen aning. Det står säkert i någon royalistisk regelbok att kungen skola bära svärd när han är fin. Vad vet jag och inte heller skulle jag märka om han inte hade det utan spatserade omkring i kostym. Eller vad han nu behagar ha på sig. Monarki är ett rätt omodernt och stelt förhållande till omvärlden eftersom världen måste böja sig för monarkin oavsett vad men monarkin aldrig böjer sig för omvärlden. Hur funkar det i en demokrati som ska svänga åt båda håll?

Så för att modernisera monarkin må framtiden bli lite mer punkig, uppkopplad och framför allt fri för personlighet. Lite mer Mmmm i kungahuset tack, så där lagom som det ska vara i en familj som egentligen har allt de kan önska sig utom frihet…