Stanna tiden, bara en stund till…

Tanken slog mig igår när barnen sov, tysta och lugna låg de i sina sängar med ben och armar åt alla håll intrasslade i sängkläder. Sussande änglar på vänt inför nästa dag som obarmhärtigt påbörjat nedräkningen. Kan inte tiden stanna nu, bara för ett tag så jag hinner insupa varje ögonblick. Låt dem fortsätta växa en annan dag och bara vara där de är just nu.
I tankarna föreställde jag mig livet när tonåren kommer, de ska hänga på stan mer, åka själva på stan, vara ute på fester på nätterna, åka moppe, bli kära, få hjärtat krossat flera gånger om, krossa hjärtan, plugga inför livet, söka jobb, förlora jobb. Nu snart går de vidare mot livet, mot tonåren ut i den kalla verkligheten som inget kan skydda dem mot. Inte jag, inga lagväsenden, inga moralpredikningar. Varje dag när de benhårt hävdar sin vilja ang kläder, mat, vem ska se på tv, vem ska spela, min kontra din så ser jag den flexa sina muskler under deras skinn. I deras ögon ser jag lågan brinna. Den fria viljan och lusten att skapa sitt eget jag klöser osynliga revor i deras hud för att göra sig fri. Kampen är obeveklig men ack så underbar att se, de utvecklas mot människor som jag spänt väntar på att få möta. En annan dag, för just igår kväll ville jag stanna tiden och bara ha dem så ett tag. Men tiden lyssnade inte och idag är morgondagen, framtiden fortsätter sin rusning. Kanske kan jag stanna tiden idag istället?

Nöden har ingen lag…

Hur många gånger har vi inte fått höra att sanningen är det bästa i alla situationer? Och oräkneliga är de gånger vi upprepar detta mantra till våra barn. Men sedan blir de sjuka och säger vi då att vi lagt alvedon i deras saft eller fil?
”Du blir sval i magen av fil/yoghurt” sa jag till Caroline för att inte behöva säga att jag blandat i febernedsättande. Jag biter mig i tungan varje gång och det känns som varje nödlögn präntas in i ett register för kommande tider då jag kommer säga till mina barn att inte ljuga. Då kommer registret att flasha förbi som en svart påminnelse om mina egna lögner för dem. Nödlögner men ändock lögner, det känns inte bra men nöden har som sagt ingen lag….bara barnen blir friska

I mörkret…

-Mamma, när jag blir lika stor som Marléne får jag vara uppe längre då? undrar Caroline.
-Mmm, det får du. Sov nu, säger jag trött. Konstaterar tyst att jag har 4 år på mig att diskutera den saken närmare.
-Får jag rida på en elefant då också, fortsätter hon.
-Godnatt, svarar jag väl medveten om att oavsett om jag svarar ja eller nej så innebär det mer diskussion som jag inte vill ge mig in i nu.
-Jag ska byta namn när jag blir lika stor som Marléne, då ska jag heta Bamse.

 Så kan det låta när hon pratar innan hon ska sova. Förutom ”dricka vatten, gå på toa, trallande, klickljud, smackande, kramas, pussas, hoppa runt, klättra ur sängen, hämta katten, snurra runt, tända lampan, dricka mer vatten, prata med Marléne, hämta apan, ta av pyjamas, ligga i min säng, hoppa runt igen, snurra lite mer, släcka lampan, smacka, sjunga lite underliga låtar, stoppa om dockan, ligga på hunden, sova som pippi, klättra upp till Marléne så hon blir arg, lägga sig igen” och ofta somnar hon mitt i en mening av svammel.

Vi är många föräldrar som misstänker att det är något i sanden på dagis som inte är sand för när vi hämtar barnen är de så uppvarvade att en vuxen människa med samma beteende skulle få lämna kissprov och sedan låsas in för observation under flera timmar. Men 4-åringar låser man inte in utan då är det helt normalt att de beter sig som duracell-kaniner på uppåttjack!  Det också det som får oss föräldrar att tillbe kaffe och Bolibompa:-)

Anekdoter…

Ikväll berättade min yngsta dotter (4 år snart) att hon ska sluta peta näsan när hon blir stor för det gör inte stora tjejer. Sist vi hade den diskussionen så konstaterade hon att stora barn, 4-åringar, de gör inte sånt. För Alva hon är 4 år och hon gör inte det (nu fyller Alva snart 5 år dessutom). Denna upptäckt slog min dotter med häpnad, att Alva som var/är hennes bästa vän var så stor. Hon funderade länge över det faktum att hon inte petade näsan…
Fast med tanke på att hon gifte sig med sin bästa killkompis Ville på övervåningen i deras hus för över 1 år sedan så är hon nog rätt stor ändå. Marléne kom ner och berättade att de gift sig och Caroline är mäkta stolt över det. Jag frågade henne hur man gör när man gifter sig. Hon svarade som om det var det enklaste i världen: ”Man bara tar sig nån”. Så enkelt var det!

Barn har en fantastisk förmåga att uttrycka sig och det finns inget som kan ge mig och omgivningen så många skratt. Imorse satt hon och sa ”va?” hela tiden igen oavsett vad jag sa. Till slut frågade jag om hon hörde dåligt. ”Ja, det gör jag.” svarade hon då. Fast bara när jag pratade med henne.
Senast jag fick ett bra skratt av hennes uttryck var när hon studsade omkring på sängen och fick för sig att stå på huvudet. Hon satte huvudet rakt på en plastzebran från en hamburgerkedja. Arg blev hon, grät och skällde på zebran. Jag gick ut för mig ville hon inte se när hon försökte dölja sin sårade stolthet och efter mig kom zebran utflygandes i hallen med en smäll. ”Där fick du!” kom det triumferande efteråt och skrattet var ett faktum. Gömde mig i köket ett tag för jag tror inte zebran hajjade att han just fått stryk för något han inte gjort….

Båda mina döttrar har en fantasi värdig en sagoberättare. När jag kommer på dagis så kan man få förklara en hel del anekdoter de kläckt ur sig. Som den gången Marléne sagt att morfar flugit flygplan över dagis, att min bror tydligen äger 3 butiker där han säljer mat och godis eller att morfar brottas med björnar. Man vet aldrig vilka ord man kan få möta eller hur pass sanna de är, men tråkigt det har man aldrig med mina döttrar:-)

En gisten möbel full av minnen

Jag kan skriva om allt men inte prata om allt (förvånande va?) men så är det, vissa saker bekläder jag helst i skrivna ord inte tal. Därför har jag hårdnackat vägrat att ange anledningen till att behålla trädgårdsmöbeln. Ett tecken på extrem tjurskallighet enligt mamma, måste vara mina gener från farmor som var envisare än gråsten. Stenen skulle ändra på sig långt innan hon nånsin övervägt saken. Skillnaden är att jag inte är tjurig in i döden som hon, inte ens när den hotade gav hon vika. Dumtjurig ligger inte för mig, jag är envis som synden men jag vet också när det är dags att byta strategi. Men jag viker mig inte när det gäller trädgårdsmöbeln. De kan inte begripa varför jag vill behålla en möbel som jag inte kan använda nu eller kanske inte på flera år. Den är gammal, lacken har flagnat och det finns ju nyare modeller som är mycket snyggare. Kanske det, men poängen är varken utseendet eller modellen utan minnena. Och det har inte det minsta med min farmor att göra för hon har aldrig vad vet  varit i närheten av möbeln. Fast jag minns inte om den fanns i Helgum, av den tiden minns jag inte så mycket alls.
Har några minnesglimtar av en het sommardag då jag sprang omkring naken i trädgården och funderade på om jag verkligen inte kunde ta av mig mer eftersom jag fortfarande svettades men även i min 5-åriga hjärna förstod jag att naken var det närmaste avklädd det gick att komma. Men jag kunde inte låta bli att försöka hitta ett kryphål fast utan framgång. Minns också den gången jag envisades med att ligga i brorsans lådbil fast han inte ville det, det hela slutade med att han sparkade mig i huvudet med en träskoklädd fot. Mindre trevligt minne kanske, men jag minns det.

Men nu skulle jag berätta om trevliga minnen, trädgårdsmöbeln. Jag minns inte riktigt när den kom in i bilden, kanske var det när vi bodde vid skolan i Helgum eller så var det ännu tidigare. Men jag minns den absolut från Bangatan, vi brukade sitta på balkongen i skuggan varma dagar och fika. Mammas hemlagade bullar, saft och hon drack nog kaffe. Vi brukade äta sommarmiddagar därute. Jag brukade ha min vita och rosa klänning med både prickar och ränder. Mamma en jättefin ljusblå klänning med en rosa blomma på (när den åkte på brukade det innebära bad också), brorsan hade bermuda shorts som mamma sytt, 80-talet blomstrade. Sen flyttade vi till radhus, Rödstaringen och på den stenlagda uteplatsen stod den återigen, lämplig för bullar och saft, födelsedagstårta eller grillat. Nu kom en katt in i bilden också, Mysan. Hon kunde ibland sova på en av stolarna, på en av de blåa dynorna. Stolarna har ett härligt gung och den klassiska utformningen är otroligt åtråvärd än idag. Men det är inte det jag vill bevara.
Efter radhuset köpte mamma och Göran (som kom in i bilden när jag var ungefär 12) ett hus på Grenvägen, ett enormt tegelhus med en stenbelagd uteplats. Såna där vassa stenplattor med stenbitar i som man inte kan gå barfota på. Trädgårdsmöbeln åkte fram igen för mer bullar, saft och grillat. På sommarloven och lediga dagar satt jag ofta där och åt frukost (eller brunch då eftersom klockan ofta var runt 11-12). Fil, musli, mackor och te. På den tiden kunde jag äta hur mycket som helst till frukost medan det idag räcker med fil och musli.

Parasoll fanns det ibland i bordet för det finns ett hål mitt i bordet just för ett parasoll och på Grenvägen dök det upp en hammock bredvid möbeln. Mamma och Göran fick den i bröllopspresent av morfar och mormor när de gifte sig 1996. Jag hade flyttat hemifrån vid det laget och bodde i lägenhet några år i Långsele innan jag och barnens pappa skaffade hus. Till trädgården köpte vi en billig trädgårdsmöbel som visade sig passa bäst som brasved och vi övertog den gamla slitna möbeln från min barndom. Kan lugnt säga att det var ett kärt återseende och varje stund jag fick anledning bjöd jag på kaffe eller grillat ute så vi kunde sitta i stolarna och gunga igen. Någon sval midsommarafton minns jag vi hade där, många kaffestunder, jag ammade min yngsta dotter där i skuggan någon varm sommardag, tusentals ord har jag läst sittandes i stolarna, våra katter brukade komma och dunsa ner på våra fötter under bordet eller försöka hoppa upp i knäet på den som hade shorts eller ännu bättre bikini. Eller så sov de på de blåa dynorna för de fanns kvar under första tiden sedan gick de hädan. Dynorna alltså, inte katterna.

Ja, det är en sliten och älskad möbel så fylld av minnen att de går att skåda i torrsprickorna i träet. När jag sätter mig i en av stolarna, lutar mig bakåt och blundar så kan jag färdas till vilken sommar jag vill och känna skratten, dofterna, smaken och höra människorna. Den möbeln är förknippad med allt det ljuvliga i min barndom och i den möbeln råder oftast fred mellan barnens pappa och mig. Den framkallar ro, minnen och kärlek. Inget av detta har med min farmor att göra för inget av de tre orden förknippar jag med henne, men det har allt med min mamma att göra. Med min närmaste familj att göra. Så det är hennes fel eller förtjänst hur man nu vill se det att jag kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla den möbeln i min ägo. Min bit av en lycklig barndom, min tidsmaskin ska ingen ta ifrån mig.

Mitt nya namn…

Ja, äntligen har jag skickat brevet och väntar bara på bekräftelsen så jag kan sätta igång och radera ut Erika Westin vars existens jag kommit att smått avsky. Hon står för så många dåliga år och onda saker. Med hårda ord som jag fortfarande hör nackades hon i skolan och kom att bli en grå skugga längs väggarna på Vallaskolan där allt kulminerade och det onda nästan tog slut för jag lämnade den för gymnasiet.

När jag var 8 kom jag ny till Billstaskolan till en klass som gått tillsammans sen de slutade dreggla och började gå, genom dagis och småskolan tills de kom till grundskolan. Jag var ny och väldigt intressant första dagen men jag har alltid varit en annorlunda människa, inte en sån där inställsam och poppisperson så intresset dog redan andra dagen och jag syntes inte längre. Min fröken som innerst inne tillhör de snälla gjorde mig björntjänsten att faktiskt dra lott om vem som skulle leka med mig den dagen. Den stackars tjejen som fick äran var (under frökens hököka) med mig när vi syntes på skolgården, men dagen efter var det ju inte hennes tur och jag lärde mig ljuga för fröknar och säga att allt var bra för att inte drabbas av att lottas ut igen som boskap till köpare. De flesta rasterna satt jag utanför dörren och tittade på, om någon tänkte fråga nåt så lärde jag mig snabbt att gå omkring för att verka sysselsatt. Eller så satt jag under lastbryggan tills det ringde in. Tyvärr upptäckte mina klasskamrater detta och så fort de fann mig hackade de på mig. Tills jag grät och jag såg triumfen i deras ögon glittra och de sprang jublande iväg och skrattade ”lipsill”. Undrar om de är lika stolta idag? Undrar om de minns sina enorma ansträngningar att få mig att känna mig hemma när de undrar hur jag har det idag, de ser snarare ut som om de inte vill kännas vid mig som om de skäms och varsågoda skäms tills ni dör. Ni har gjort er bra förtjänt av det.

Till slut kom jag lite smått in i klassen och fick vara med men pikarna fanns kvar, lipsill dök upp då och då eller ersattes av ”Liepzig” som en viss kille i klassen ansåg coolare men poängen var densamma och alla visste om det. Att hacka ner på andra människor är en sport enligt vissa barn. Men det fanns också några i klassen som försökte hjälpa mig när ingen såg dem, de som förhindrade de andra och stoppade deras mobbing vid flera tillfällen. 2 killar som jag än idag faktiskt talar med när jag träffar dem, utan dem skulle åren varit mycket svårare. En av dem frågade för nåt år sedan om jag hatade honom efter vad de i klassen gjort mot mig men han besvarade sin fråga att det kunde jag ju inte göra för han visste ju att jag tillhör dem som jag talar med. De 2 är också de enda som uttryckt sin ånger över de åren jag gick i deras klass, 2-9:an. Tjejerna ler med munnarna men ögonen flackar som om de vill gå och lämna mig i ett förnekat förflutet.

Jag minns en gång i mellanstadiet då jag fick ett raseriutbrott när de retade mig i korridoren och slungade en basketboll mot de som höll på och nästan träffade en kille i huvudet (missade tyvärr) och sedan låste in mig på toan. När fröken kom och de klagade på mig och kallade mig sjuk så hörde jag henne säga att jag fick skylla mig själv om jag betedde mig så. De gick in i klassrummet och påbörjade lektionen och jag fick som en råtta gå in med rödgråtna kinder. Fast jag inte lyfte huvudet kände jag deras leenden när jag gled ner på min plats. Det var min mest opedagogiska lärare jag nånsin haft, hon var usel på att respektera barn och den enda lärare som kallat mig lögnare för saker jag tom kunde bevisa med hårda bevis för henne.

Framöver fortsatte skolåren genom att jag ägnade högstadiet åt att undvika min klass, gick de åt vänster så gick jag åt höger så ingen skulle kalla mig för efterhängsen för de hörde jag också. Det enda jag sökte var vänner och de som kallade sig mina vänner var de som försökte läsa min dagbok inför mina ögon genom att bryta upp pärmarna. Några andra bröt också upp den och spred ut allt jag skrivit över skolan vilket fick mig att må ännu sämre men det roade ju andra så det kanske var rätt. Hela 9:an var jag i princip aldrig ute förutom några gånger i annat fall stannade jag hemma med mina böcker, min fristad för i där kunde jag leva andra liv, bli någon annan som inte äcklade omgivningen eller orsakade iskall tystnad genom att stiga in i ett rum. Jag har fortfarande svårt att tackla det när det blir tyst i ett rum som jag stiger in i vilket troligen inte har med mig att göra utan är en tillfällighet men samma iskalla tvivel sveper igenom min kropp varje gång. Tänk om det är fel på mig ändå?

Erika Westin

vs

Erika Marcusson

Att sedan bli välsignad med en farmor och farfar som inte bryr sig, min farmor älskade sina hästar, hundar och farfar i den nämnda ordningen. Men farfar var nog den enda människan hon älskade, sin sons förfall lät hon gömma inom hemmets väggar och när mina föräldrar skildes ansträngde hon sig noga med att låta bli att träffa sina barnbarn. Vi fick pengar i julklapp och födelsedagspengar till slut, det var nog det som skapade mitt förakt för pengar som människor ofta använder för att köpa andra med. Pengar är smutsiga i mina ögon och ett onödigt ont så jag föredrar att byta tjänster eller saker för då slipper jag ha med pengar att göra. Men att bära deras efternamn som förknippas med så mycket uselt och dåligt. Det enda jag förknippar med Westin idag är misslyckande eftersom jag kände mig så genom hela skolan ivrigt påhejad av obetänksamma klasskamrater (jävla underligt ord eftersom mobbing inte är kamratskap). Min mammas flicknamn däremot står för respekt, familj och kärlek. Marcusson, i den släkten är man alltid hemma oavsett hur avlägset släkt man är, den är stor och hjärtlig inte blåådrig och iskall som farmors. Jag vill inte kännas vid den sidan och nu när farfar är död och jag slipper försvara mitt val för en gammal man som tyvärr var genuint manipulerad av min farmor så byter jag namn och lägger Erika Westin till vila för hon är inte jag. Hon är en skapelse av andra människors ondska och rädsla för vad andra ska tycka och tänka, hon är en person som för mig förknippas med svaghet, rädsla och sorg. Jag är ingetdera, skolan lärde mig att härda ut och bida min tid tills det onda är över (väldigt bra när man ska till tandläkaren…), människor lärde mig att alltid misstro speciellt människor som ler när deras ögon inte gör det, lärare lärde mig att akta mig för auktoritet för de har inte alltid god människokännedom (men det finns lärare som är underbara också som jag mött i vuxen ålder…), jag lärde mig hata och att leva frusen eftersom då kan inget nå en och inget kan skada. För om man inte gråter så blir mobbare uttråkade, om man likt en ismärla inte reagerar på låtsas slag eller glåpord så lämnar de en ifred och blir man bra på att ljuga så lämnar lärare en ifred och nöjer sig med att påpeka att man är sen till lektion istället för att fråga om svullna kinder efter tårar. Det är också förvånande hur få som bryr sig om att en tonårstjej spenderar rasterna på toaletten för att vara i säkerhet, i 3 års tid?

Ibland önskar jag att jag fått slag istället för ord för blåmärken bleknar men ord bränner sig fast för resten av livet. De går aldrig att radera, de finns likt minnesmärken efter en katastrof i hjärtat för all framtid. Så tack mina kära klasskamrater och min farmors släkt (vars namn jag faktiskt glömt pga dess oviktighet i mitt liv) för ert minnesmärke i mig, jag glömmer er aldrig…

Erika Westin

Vs

Erika Marcusson

Flickan som talar med djuren…

Ja, min yngsta dotter Caroline, hon talar med djuren. Hon vinkar åt fåglarna när de flyger förbi, sjunger och hejar för som sitter stilla på en gren när vi passerar, hon skriker åt flugor i tron att de ska flyga iväg (när de faktiskt gör det blir hon överlycklig och känner sig superduktig!), hon diskuterar med akvariefiskar, sjunger för katter, pratar allvar med hundar och kvittrar med fjärilar. Det är få saker som är så glädjespridande som att se henne tala med djuren. Ibland viskar hon med flugorna för jag sa åt henne (i en stund då jag tröttnat på att hon skrek) att de inte hör när hon skriker för de är så små så hon måste viska. Hon tittade storögt och allvarligt på mig, böjde sig ner mot flugan och viskade. Jag lämnade rummet lätt skrattandes för mig själv och undrade om det egentligen var att ljuga eller om det kallas för att fantisera?

Nu är hon inte världens ödmjukaste person när det kommer till djur, absolut inte till flugor, myggor eller ens till små söta nyckelpigor. Marléne, storasystern, skulle vara snäll och visa henne en nyckelpiga som landat på vårt fikabord. Caroline skyndar dit, lyfter en mugg och mosar nyckelpigan mitt framför Marlénes förfärade ögon. ”Nu är den död” konstaterade hon sedan och vände på klacken. Marléne blev ledsen och jag undrade förbryllat vad hon menade med det, hon upphör aldrig att förvåna en detta barn. Men nånstans tror jag inte hon gör så stor skillnad på flugor, myggor och annat kryp utan tror man ska slå ihjäl alla som jag gör med diverse surrande otyg. I nästa stund kan hon nämligen kvittra förtjust över att hon hittat en myra.

Med tanke på att hon är 3,5 år så känns hennes samtal med djur och kryp lättare att hantera än den välkända skräcken för småkryp som brukar dyka upp i denna ålder då barn skriker av fasa och flyr när en fluga landar på bordet. Det är svårt och tålamodskrävande att hantera. För att inte tala om bedrövligt då det är sommar, flygfän överallt! Tar nog hellre nån krossad nyckelpiga ibland och flugor som får viskande samtal…