Stanna tiden, bara en stund till…

Tanken slog mig igår när barnen sov, tysta och lugna låg de i sina sängar med ben och armar åt alla håll intrasslade i sängkläder. Sussande änglar på vänt inför nästa dag som obarmhärtigt påbörjat nedräkningen. Kan inte tiden stanna nu, bara för ett tag så jag hinner insupa varje ögonblick. Låt dem fortsätta växa en annan dag och bara vara där de är just nu.
I tankarna föreställde jag mig livet när tonåren kommer, de ska hänga på stan mer, åka själva på stan, vara ute på fester på nätterna, åka moppe, bli kära, få hjärtat krossat flera gånger om, krossa hjärtan, plugga inför livet, söka jobb, förlora jobb. Nu snart går de vidare mot livet, mot tonåren ut i den kalla verkligheten som inget kan skydda dem mot. Inte jag, inga lagväsenden, inga moralpredikningar. Varje dag när de benhårt hävdar sin vilja ang kläder, mat, vem ska se på tv, vem ska spela, min kontra din så ser jag den flexa sina muskler under deras skinn. I deras ögon ser jag lågan brinna. Den fria viljan och lusten att skapa sitt eget jag klöser osynliga revor i deras hud för att göra sig fri. Kampen är obeveklig men ack så underbar att se, de utvecklas mot människor som jag spänt väntar på att få möta. En annan dag, för just igår kväll ville jag stanna tiden och bara ha dem så ett tag. Men tiden lyssnade inte och idag är morgondagen, framtiden fortsätter sin rusning. Kanske kan jag stanna tiden idag istället?

Nöden har ingen lag…

Hur många gånger har vi inte fått höra att sanningen är det bästa i alla situationer? Och oräkneliga är de gånger vi upprepar detta mantra till våra barn. Men sedan blir de sjuka och säger vi då att vi lagt alvedon i deras saft eller fil?
”Du blir sval i magen av fil/yoghurt” sa jag till Caroline för att inte behöva säga att jag blandat i febernedsättande. Jag biter mig i tungan varje gång och det känns som varje nödlögn präntas in i ett register för kommande tider då jag kommer säga till mina barn att inte ljuga. Då kommer registret att flasha förbi som en svart påminnelse om mina egna lögner för dem. Nödlögner men ändock lögner, det känns inte bra men nöden har som sagt ingen lag….bara barnen blir friska

I mörkret…

-Mamma, när jag blir lika stor som Marléne får jag vara uppe längre då? undrar Caroline.
-Mmm, det får du. Sov nu, säger jag trött. Konstaterar tyst att jag har 4 år på mig att diskutera den saken närmare.
-Får jag rida på en elefant då också, fortsätter hon.
-Godnatt, svarar jag väl medveten om att oavsett om jag svarar ja eller nej så innebär det mer diskussion som jag inte vill ge mig in i nu.
-Jag ska byta namn när jag blir lika stor som Marléne, då ska jag heta Bamse.

 Så kan det låta när hon pratar innan hon ska sova. Förutom ”dricka vatten, gå på toa, trallande, klickljud, smackande, kramas, pussas, hoppa runt, klättra ur sängen, hämta katten, snurra runt, tända lampan, dricka mer vatten, prata med Marléne, hämta apan, ta av pyjamas, ligga i min säng, hoppa runt igen, snurra lite mer, släcka lampan, smacka, sjunga lite underliga låtar, stoppa om dockan, ligga på hunden, sova som pippi, klättra upp till Marléne så hon blir arg, lägga sig igen” och ofta somnar hon mitt i en mening av svammel.

Vi är många föräldrar som misstänker att det är något i sanden på dagis som inte är sand för när vi hämtar barnen är de så uppvarvade att en vuxen människa med samma beteende skulle få lämna kissprov och sedan låsas in för observation under flera timmar. Men 4-åringar låser man inte in utan då är det helt normalt att de beter sig som duracell-kaniner på uppåttjack!  Det också det som får oss föräldrar att tillbe kaffe och Bolibompa:-)

Anekdoter…

Ikväll berättade min yngsta dotter (4 år snart) att hon ska sluta peta näsan när hon blir stor för det gör inte stora tjejer. Sist vi hade den diskussionen så konstaterade hon att stora barn, 4-åringar, de gör inte sånt. För Alva hon är 4 år och hon gör inte det (nu fyller Alva snart 5 år dessutom). Denna upptäckt slog min dotter med häpnad, att Alva som var/är hennes bästa vän var så stor. Hon funderade länge över det faktum att hon inte petade näsan…
Fast med tanke på att hon gifte sig med sin bästa killkompis Ville på övervåningen i deras hus för över 1 år sedan så är hon nog rätt stor ändå. Marléne kom ner och berättade att de gift sig och Caroline är mäkta stolt över det. Jag frågade henne hur man gör när man gifter sig. Hon svarade som om det var det enklaste i världen: ”Man bara tar sig nån”. Så enkelt var det!

Barn har en fantastisk förmåga att uttrycka sig och det finns inget som kan ge mig och omgivningen så många skratt. Imorse satt hon och sa ”va?” hela tiden igen oavsett vad jag sa. Till slut frågade jag om hon hörde dåligt. ”Ja, det gör jag.” svarade hon då. Fast bara när jag pratade med henne.
Senast jag fick ett bra skratt av hennes uttryck var när hon studsade omkring på sängen och fick för sig att stå på huvudet. Hon satte huvudet rakt på en plastzebran från en hamburgerkedja. Arg blev hon, grät och skällde på zebran. Jag gick ut för mig ville hon inte se när hon försökte dölja sin sårade stolthet och efter mig kom zebran utflygandes i hallen med en smäll. ”Där fick du!” kom det triumferande efteråt och skrattet var ett faktum. Gömde mig i köket ett tag för jag tror inte zebran hajjade att han just fått stryk för något han inte gjort….

Båda mina döttrar har en fantasi värdig en sagoberättare. När jag kommer på dagis så kan man få förklara en hel del anekdoter de kläckt ur sig. Som den gången Marléne sagt att morfar flugit flygplan över dagis, att min bror tydligen äger 3 butiker där han säljer mat och godis eller att morfar brottas med björnar. Man vet aldrig vilka ord man kan få möta eller hur pass sanna de är, men tråkigt det har man aldrig med mina döttrar:-)

Flickan som talar med djuren…

Ja, min yngsta dotter Caroline, hon talar med djuren. Hon vinkar åt fåglarna när de flyger förbi, sjunger och hejar för som sitter stilla på en gren när vi passerar, hon skriker åt flugor i tron att de ska flyga iväg (när de faktiskt gör det blir hon överlycklig och känner sig superduktig!), hon diskuterar med akvariefiskar, sjunger för katter, pratar allvar med hundar och kvittrar med fjärilar. Det är få saker som är så glädjespridande som att se henne tala med djuren. Ibland viskar hon med flugorna för jag sa åt henne (i en stund då jag tröttnat på att hon skrek) att de inte hör när hon skriker för de är så små så hon måste viska. Hon tittade storögt och allvarligt på mig, böjde sig ner mot flugan och viskade. Jag lämnade rummet lätt skrattandes för mig själv och undrade om det egentligen var att ljuga eller om det kallas för att fantisera?

Nu är hon inte världens ödmjukaste person när det kommer till djur, absolut inte till flugor, myggor eller ens till små söta nyckelpigor. Marléne, storasystern, skulle vara snäll och visa henne en nyckelpiga som landat på vårt fikabord. Caroline skyndar dit, lyfter en mugg och mosar nyckelpigan mitt framför Marlénes förfärade ögon. ”Nu är den död” konstaterade hon sedan och vände på klacken. Marléne blev ledsen och jag undrade förbryllat vad hon menade med det, hon upphör aldrig att förvåna en detta barn. Men nånstans tror jag inte hon gör så stor skillnad på flugor, myggor och annat kryp utan tror man ska slå ihjäl alla som jag gör med diverse surrande otyg. I nästa stund kan hon nämligen kvittra förtjust över att hon hittat en myra.

Med tanke på att hon är 3,5 år så känns hennes samtal med djur och kryp lättare att hantera än den välkända skräcken för småkryp som brukar dyka upp i denna ålder då barn skriker av fasa och flyr när en fluga landar på bordet. Det är svårt och tålamodskrävande att hantera. För att inte tala om bedrövligt då det är sommar, flygfän överallt! Tar nog hellre nån krossad nyckelpiga ibland och flugor som får viskande samtal…