Det fascinerande med Melodifestivalen…

förutom det att Sarah Dawn Finer har en hylla större än min häck. För övrigt en mycker fascinerande insikt för min del…
Men vad många länder och orter som uppmärksammas tack vare detta spektakel eller ”Barnkalaset från Helvetet” som Helena Bergströms karaktär liknade det vid. Känns rätt träffande beskrivning av dunfesitvalen…. Hur många har uppmärksammat Azerbadjan innan de vann Eurovision Song Contest? Idag på affären hörde jag en kille som såg ut att vara runt 10 år eller nåt som visste att finalen ska gå av stapeln i Azerbadjan, då slog det mig vad vi verkligen lär oss av det här. Hur många kan överhuvudtaget stava till landet än idag? Jag har massa problem där, det finns ett otal sätt att stava på beroende på vilket språk man kollar…. Azerbadjan har en befolkningsmängd som är drygt 9,1 miljoner invånare kontra Sveriges befolkningsmängd med dryga 9, 4 miljoner människor. Sveriges yta är ca 449 964 km2 jämfört med Azerbadjans yta 86 600 km2. Mer folk på mindre yta och eftersom de tillhör den sovjetiska delen av världen så tror jag inte deras räknesystem gällande befolkningen är helt prickfri alls. Vilket Sveriges heller är, vi har många oräknade människor. Men iallafall, utan det här musikfenomenet hade det landet fortsatt vara tämligen anonymt möjligen med undantag för nyhetssändningar om oroligheter vilket är rätt vanligt i de trakterna.

Serbien och Estland är ju andra mindre länder som vunnit men som också förknippas mycket med tragedi och fattigdom inte glitter och glamour. Bosnien likaså. Jugoslavien, Ukraina, Israel, Lettland. Vi får se en annan sida av länderna i den här tävlingen så långt bort från krig och misär som man kan komma. För några timmar existerar endast drömmar och musik. Allt det dåliga får gömma sig i kulisserna tills det är över. Möjligen att Grekland ska satsa på att bara vara med och inte vinna, det skulle ju kräva investeringar de inte kan göra ens idag för sitt land.

Musikkvalitén kan ju däremot verkligen ifrågasättas i en del fall och i min soffa avslutades kvällen med en förkrossad liten dotter när hennes storfavorit nr blev 2:a. Många tårar flöt där innan hon somnade till skivan…igen. Lite deja vu från när jag var 8 och Anna Book inte vann, jag var rasande och jätteledsen på samma gång. Tyvärr kan jag än idag texten till den låten. En dag kanske det visar sig vara en bra egenskap, men oftast är det en rejäl plåga när den poppar upp i huvudet…. Man ska inte lära sig allt!

Och vore jag det minsta känd skulle jag absolut satsa på att få läsa upp poängen enbart av den orsaken att alla fel jag skulle säga där i direktsändning för alltid skulle bli historiska. Kan man inte göra en sak rätt och imponerande så kan man åtminstone göra ett klavertramp värt namnet!

http://www.youtube.com/watch?v=Z4PMQB5zmAU

Vilket slöseri med talang…

Så dog hon då, Universums vackraste röst. Världen har förlorat ännu en begåvad sångerska som även hon slösade bort åratal på droger. Det irriterar mig enormt när människor med gåvor som är helt ofattbara bara slösar bort allt på skit. Vad vinner de? Ingenting. De får skulder, förlorar vårdnaden om sina barn, bor i vidriga hem och tappar all respekt för sig själva. Tills de dör, ofta av samma sak som de redan förlorat allt till. Varför inte uppskatta gåvan? Varför inte förstå det ovärderliga som inte alla är förunnat.

Jag kan inte sjunga alls, är en usel aktris och inte är jag en svan på dansgolvet heller. Däremot uppskattar jag livet enormt mycket, jag ser ingen anledning till att förlora det till droger. De som inte uppskattar de gåvor som de fått kan väl skänka bort det till någon som uppskattar det och gå vidare med att knarka bort livet. Vilket arv deras barn får att deras föräldrar tyckte livet var för svårt så de valde att försöka glömma livet med droger och sedan dog. Och nej, det är inte bevisat att Whitney Houston dog av droger men ett antal stjärnor har gjort precis det. Lämnat barn efter sig pga droger, barn som uppenbarligen inte var värda att leva för lika mycket som den sista drogen. Vad kan vara värt mer än livet själv?

Ingen har någonsin sagt att livet är lätt men det blir oändligt mer komplicerat genom att addera droger. Jag vill känna, både det bra och dåliga, inte förstärka sinnen och fördunkla andra, inte känna inbillade saker och absolut inte stänga av livet. Slösa inte bort livet på skit…

http://www.youtube.com/watch?v=H9nPf7w7pDI

Musik i mina sinnen…

Egentligen är inte musik min grej, glömmer ofta bort vad jag gillar och ändå gillar jag rätt mycket musik. Har ingen speciellt genre, fast jag gillar vissa kategorier mer än andra. Brukar be alla vänner skicka musik och  det intressanta är att de flesta skickar sånt jag gillar fast de har totalt skilda musiksmaker allihop! Musik kan sätta igång både tankar och känslor så ibland vill jag inte lyssna på musik, en period som varade nåt år undvek jag musik för det var enklare så. Gav mig kontroll över känslocentrat…

Alla ni som sett ”Såsom i himmelen” känner igen den här. Som om inte hennes röst vore nog att få en att rysa så är texten underbar och filmen fantasisk! En period i mitt liv när allt var svart körde jag den här hela tiden för att bara orka med, för att påminna mig om att det kunde varit tusenfalt värre…den låten kan jag inte leva utan. Den bor där längst inne dit nästan ingen når. Finns säkert en bättre version men jag gillar filmen också….
http://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8&feature=related

Den här är också en favorit som jag fick av Kicki när jag behövde en musikal kram! Den är bara underbar:-)
http://www.youtube.com/watch?v=q_9sd6kGRuk

U2, har alltid älskat U2, inte bara för Bonos sköna attityd. Av många favoriter så är här några…
http://www.youtube.com/watch?v=ftjEcrrf7r0
http://www.youtube.com/watch?v=5WybiA263bw&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=XmSdTa9kaiQ&feature=relmfu (chills…)
http://www.youtube.com/watch?v=EM4vblG6BVQ&feature=relmfu

Enda låten jag gilla med Soundgarden…vad jag vet:D
http://www.youtube.com/watch?v=3mbBbFH9fAg

Vem har inte minst en favoritlåt med Madonna? Kvinnan har ju gjort det mesta…att hon är född samma år som min mamma förbluffar min äldsta dotter enormt!!!
http://www.youtube.com/watch?v=zXFHf8xZ1CA (vackraste videon…)
http://www.youtube.com/watch?v=gkvpuOebd88&feature=related (bra på alla kanter som finns…)
http://www.youtube.com/watch?v=GOnsB_YEu9I&feature=related (ännu en imponerande video…)
http://www.youtube.com/watch?v=GuJQSAiODqI (en klassiker…)
http://www.youtube.com/watch?v=Np_Y740aReI&feature=relmfu (också en klassiker…hennes svartvita period var och är en favorit)

R.E.M mångårig favorit utan att jag först visste om det…tur jag har lite koll ibland:-)
http://www.youtube.com/watch?v=JEPUk8UJAVw
http://www.youtube.com/watch?v=xQN7A6Vl1H4
http://www.youtube.com/watch?v=5-p2qyXafgM&feature=relmfu
http://www.youtube.com/watch?v=PdPxC0EC7B0&feature=relmfu (favoriten över alla R.E.M)

Live!!! Full volym, annars kommer den här inte till sin rätt fast endast med bra högtalare då inte sunkiga som mina! Att videon sedan är sjukt snygg gör ju inte saken mindre bra:-)
http://www.youtube.com/watch?v=eBHmcORu4og

Skunk Anansie, från min lite tyngre period…snygg video!
http://www.youtube.com/watch?v=nPglNjxVHiM

Finns det nåt bättre att lyssna på än denna och ta en kall öl?:-)
http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do&feature=related

New favorites:P
http://www.youtube.com/watch?v=jEgX64n3T7g
http://www.youtube.com/watch?v=32udqal_lyQ
http://www.youtube.com/watch?v=GjsJcXLD1mE (japp, det svider för jag har sågat In Flames i åratal…)
http://www.youtube.com/watch?v=V3dtfFG-5QQ (kan man göra annat än att älska den filmen?)

Japp, lite musik iallafall av blandad sort som jag gärna spelar väldigt ofta. Måste skaffa mig Spotify så jag kan göra listor:D

Omvärlden försvann…

Jag var 14 år, blyg som få och satt med en grupp tjejkompisar bland alla andra ungdomar i blandade åldrar. Det var proppat med folk som fnittrade, pratade och var allmänt högljudda. Fram till dess att han dök upp i mitt synfält så var jag fullt medveten om allt runtomkring mig, men sedan… När han kom fram där med sitt mörka stylade hår, svarta skinnjacka, tvättäkta 50-tals look och mörka ögon så försvann hela omvärlden. Omgivningen suddades ut och det enda jag såg var när han gick emot mig med självsäkra stadiga steg, precis vad som krävdes i rollen.  Jag var helt såld, hade jag inte suttit ner så skulle knäna skakat och omvärlden darrat. Tror världen darrade lite ändå. Andlös suckade jag inombords och bara dånade (om uttrycket nånsin passar så var det då). På nåt vis lyckades jag andas igen och nyförälskat studerade jag hans svårmodiga blick och uppstudsiga utseende. Hade någon sagt: ”Varsågod, kliv in där du med” så har jag betalat vad som helst för det. In genom filmduken för det var där han var. I Cry Baby. Jag hade mött Johnny Depp och beseglat mitt öde. Reaktionen runt mig blev jag lite vagt medveten om efter en stund och de flesta var precis som jag, suckarna fyllde salongen. Stackars de unga tonårskillar som satt med sina flickvänner och fick se de försvinna in i en blick de aldrig kunde mäta sig med. Idag blir jag väl inte salig när jag ser den filmen men jag minns känslan som om det var igår. Hänfördheten som jag aldrig tidigare mött, inte ens Top Gun kunde mäta sig med det här. Ändå var det dåtidens hetaste rulle. Jag drömde mig in i filmen, det var mycket intressantare än mitt tråkiga nya tonårsliv. Ett fenomen jag fortfarande använder mig av när det blir för besvärligt att hantera omvärlden, då ser jag massor av filmer så kan jag bearbeta det som händer lite i bakgrunden. Slipper bli krossad av allt på en gång, det får mala i tankarna medan jag försvinner i en film.

Men då försvann jag verkligen och fortfarande så är jag väldigt svag för mörka ögon. Eller snarare ögon som säger något, som gör mig nyfiken. Sen om de befinner sig på en filmduk eller i verkliga livet spelar inte så stor roll egentligen, det är en akilleshäl iallafall. Kanske för att de är så få, de flesta säger inte så mycket med sina ögon. De har stängt allt ute eller inom sig. Släpper inte ut något och då finner ingen vägen in heller. Och Depp? Fångar mig än, men så är han också bra skådespelare inte bara ett utseende!

Skräck…

som i böcker och film. Min favoritgenre förutom thrillers eller rysare och de absolut bästa är de som faktiskt får mig att vilja sluta läsa eller titta bort fast jag inte kan eftersom de är för kusliga. Nu händer det här extremt sällan. Lite oftare med film då, Vill ni läsa ett par riktigt bra skräckböcker får ni bege er till begynnelsen och läsa Dracula av Bram Stoker originalversionen från 1897 som har ett absolut makalöst vackert språk. Kusligheten ligger mer i hans inspiration till boken och den tidens tankar om det paranormala och okända. Bokversionen som kom i samband med filmatiseringen 1992 är enligt mig inte ens värd en blick i sammanhanget. Men filmen var rätt bra. Men vill man se en vacker vampyrfilm så får det bli En vampyrs bekännelser. För att få mer våld, dramatiska effekter och lite extravagans så får det bli Underworld utan tvekan. En annan bra skräckbok som jag absolut rekommenderar är Frankenstein, originalet av Mary Wollstonecraft Shelley som utkom 1818. Den är makaber, mycket tänkvärd och skriven av en kvinna som endast långt efter sin död uppmärksammades som författare eftersom hennes man var författare. På den tiden räknades endast mannen så hennes andra verk hamnade helt i skuggan av sin man. Historien är skrämmande men absolut inte på det sätt man förväntar sig.

Men film då? The Ring och Grudge är utan tvekan de filmer som får det att krypa i mitt skinn. Det där förbaskade ljudet i Grudge är inte vad man tänker på i mörker precis. Eller scenen när hon kryper ur tvn, mycket bra. Basen med alla händelser som dyker upp ur mörker är alltid ett bra skräckkoncept, okontrollerbart och lätt att skapa hjärnspöken eftersom trötta ögon ser precis vad en trött hjärna tänker i mörka vrår. Även om jag inte är lättskrämd så är det med stort nöje jag väljer att inte se de filmerna själv på natten. Men jag måste se de japanska versionerna eller vill se. Får se vilken bra idé det blir att titta på själv nu när hösten rullar in, blir säkert jättebra. Speciellt med tanke på att jag redan sover så underbart!

I helgen såg jag dock äntligen Paranormal Activity som mot mina tvivel hade sin kusliga stunder, härligt. Tråkigt att vänta så länge med en film man hoppas ska vara läskig och så är den ett nytt Blair Witch Projekt (totalt slöseri med filmtid…). Filmen vann ju en hel del på att den inte utgavs vara verklighetsbaserad vilket BWP hajpades som och gjorde totalt magplask efteråt. Enkla skräckscener där man i stort sett inte såg något utan allt är uppbyggt efter att man hör det mesta och lämnas totalt ovetandes men fantasifullt gissande. Klockrent! Slapp bli besviken, bra.

Ghost Ship kan jag också rekommendera när jag håller på. Läbbig, rejält blodig, förunderligt vacker på sina ställen och med många perfekta spökscener som bara helt oväntat går från normal till total freak show. Lägg till ett slut med en underbar twist som är helt genial. Musiken är dessutom superb, sällan musiken matchat en film så bra som i denna film. Musiken lyfter hela filmen till ännu en nivå. Musik är inte min starka sida så fråga mig inte vilka som spelar, totalt utanför min vetskap.

Total besvikelse var dock Eden Lake som enbart var äcklig, extremt äcklig (Saw filmerna känns helt ok i jämförelse) och allvarligt hur svårt är det att göra en vidrig film med dagens effekter? Piece of cake… Men den är totalt förutsägbar i varje scen! Vilket iochförsig är en enorm bedrift eftersom de flesta filmer har nån scen som är helt otippad tom om de är helt usla men nej inte här. Det är mest bara att säga ”jaha, nu dör han/hon och precis på det här sättet” Tom slutet var totalt väntad. Slöseri med både filmtid och min tid. Fattar inte varför den fick så bra kritik och britterna brukar kunna göra psykologiskt krypiga filmer men det enda som kröp här i mig här var viljan att vilja spola igenom filmen…

Saw, måste nämnas och jag har inte lyckats se alla än. Faktiskt bara två men hittills är jag inte besviken utan de utvecklas bra vilket är mycket ovanligt för filmer med uppföljare (märk väl att de flesta av ovanstående har uppföljare som jag inte sett, uppföljare är ofta en dålig idé om man gillar den första filmen…men vi får se) speciellt inom den här genren. Blodiga, krypande och ibland ångestframkallande (man ska inte vara känslig för krympande utrymmen eller kanyler…) så jag gillar dem. De sätter ribban högt på uppföljare och efterapare men historien är hittills oväntad varje gång och genialt genomtänkt. Alla saker en bra skräckfilm ska ha! Dessutom lite filosofiska baktankar som bonus.

Klassikerna Terror på Elm Street, Fredagen den 13:e, Halloween, Alien, Predator, Wishmaster (endast 1:an då) och många fler beredde ju egentligen väg för det som kommer idag och även fast många av dem är totalt upprepande och ofta totalt skräckbefriande så blir man nostalgisk när de åter sänds på tv. Att de också lyckats skapa moderna uppföljare som sopar golvet med de gamla är inte bara imponerande utan också en befriande bekräftelse på att skräckfilmen utvecklas även bland de gamla klassikerna.

Märk väl att jag inte nämnde Psycho här eller Hellraiser som spelar i en helt egen division när det kommer till skräck. Måste jag ens kommentera dessa klassiker? Nä, tänkte väl det. De är ovan kritik.

Hösten är perfekt för skräckfilm, mörka nätter, skelettliknande träd som fäller alla löv, bra tid för levande ljus och te i massor! När kylan biter i knutarna så är en krypande skräckfilm ett gott alternativ för att inte gå ut och frysa. Nu är det ju inte så kallt än, men ändå. Det lär väl bli! Ge mig gärna tips på bra film för jag lär nog ha tid att se några själv i höst/vinter fast planen är att jag åtminstone en kväll ska besöka en biograf och faktiskt inte se en Disneyfilm utan något barnförbjudet! Vet inte hur det ska gå till, men konstigare saker har hänt. I närmaste framtiden blir det nog att försöka ta mig an de japanska versionerna (The Ring och Grudge) att se själv och uppföljarna av de amerikanska versionerna. Ska bli intressant för jag kan redan här gissa att utgången lär bli att jag faktiskt blir lite skräckslagen, en både angenäm och besvärlig tanke…