You are currently browsing the category archive for the 'Life as I see it' category.
i en stad fylld av mer än 1,5 miljoner människor. Det vimlar av dem varje dag, väller ur t-banevagnar som lämlar i fjällen. Strida strömmar av svart varje dag. Här upptäckte jag också att beige är färgstarkt. Jag var rätt trött på att min jacka är beige, en trist färg i mina ögon men en dag när jag befann mig mitt i strömmen av svart så insåg jag att i den här sterotypa världen så var jag färgglad. Runtikring mig gick människor i svart jacka/kappa, svarta skor (jag har bruna), svarta vantar/handskar, svart halsduk (eller en mycket vågad rutig à la Mullberry), svart mössa och matchade med en svart väska. Jag har en blå väska, praktisk, helt gratis och bekväm. Plötsligt kände jag mig inte så grå för jag var mer färgglad än normen. Väntar med en ny jacka till hösten och även om jag också har en svart jacka (en gåva) så ska jag införskaffa en i färg för jag gillar färg. Normen får dansa ifred.
Men iallafall, stress, här går det inte att stressa. Det finns massor med avgångar på t-banan som man kan ta, missar man en så kommer en ny inom 10 min. Och de är allt som oftast försenade så det är ingen mening att springa som en skållad råtta, då är tåget ändå sent och du känner dig uppschasad för ingenting. Jag har lagom restid, lång med norrlandsmått men det är enbart en fördel. 40-45 min tar det för mig att ta mig till eller ifrån jobbet med t-banan, 1 byte vid Fridhemsplan mellan grön och blå linje. Smidigare än väntat och jag läser minst 1 bok i veckan tack vare den här resan, planerar mitt skrivande så halva min bok kommer att skrivas på vägen till eller från jobbet. Före jobbet så hinner jag ta det lugnt, läsa Metro och City för att hålla mig uppdaterad. På hemvägen så läser jag min bok och hinner varva ner eller slumra en stund innan jag hämtar barnen som för stunden får långa dagar men de ser inte ut att må dåligt av det. Har aldrig stressat så lite på flera år, går ju liksom inte att skynda på tunnelbanan och är det problem så är det. Ingen ovanlighet så då är det bara att slå sig ner på en bänk och läsa eller filosofera. De ba ä så.
Mitt i allt folk, i vimlet, allt surr, tåg som kommer och åker, bilar som bildar köer, vardagar som läggs efter varann fann jag ro. Jag stiger upp tidigare än jag nånsin gjort, lägger mig tidigare, ser i princip aldrig på TV men finner dagarna rätt rofyllda ändå. Nu längtar jag mest efter solen.
Innan jag flyttade ner trodde jag att detta var stressens och kärlsjukdomarnas mecka men jag hade fel. Konsten att sluta stressa ligger i att delegera, släppa taget och kontrollen. Här kan jag inte kontrollera min restid mer än jag gör, tågens skick och människors beteende rår jag inte på. Jag måste släppa taget och bara finnas. Inte stressa på vinterhala vägar, spana efter älgar i becksvart höstrusk eller förhindra barnen att somna i bilen på väg från dagis. Nu går vi dessutom överallt, ljuvligt (nästan i alla väder) och uppfriskande. Så när klockan slår 7 och vi går in på dagis så är jag pigg som en mört med rosiga kinder och C rusar iväg för att möta dagen. Jag går till t-banan och börjar min resa medan vagnarna fylls station efter station tills den är proppfull, en dag glömde jag faktiskt bort att det kom mer folk och blev rätt förvånad när jag tittade upp efter 10 min och såg en absolut proppfull vagn. Så lätt var det alltså att koppla bort och av, men det krävdes en flytt på runt 50 mil…
Gick igenom lite foton och hittade dessa vrickade kort på min kusins katt Kiara, hon är lite lätt vrickad till kropp och själv! Men otroligt älskavärd, bor numera hos en vän till mig som köpte huset. Med katterna på köpet.
Hur är det möjligt att ligga som ett U?
Ser alla huvudet? Där morrhåren sticker fram…det krävs hökögon för det!
Sedan tidigare är det konstaterat att kändisskap inte nödvändigtvis innebär att en människa har smak, nu kan vi lugnt konstatera att kändisskap inte ger människor omdöme. De verkar tvärtom tappa allt förstånd, etikett och humör. Till exempel denna artikel på skvallerblaska nr 1:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/idol2008/article3530503.ab
Bara för att man är tippad som kändis efter ett giftermål med nån annan slasktratt som vräker ur sig vad han vill enbart för att han är Stureplans fjant så innebär det inte att man får bete sig hursomhelst. Det finns regler för alla att följa, det är inte tillåtet att kalla folk vad man vill. Det sårar även om hon som säger det själv erkänner att hon inte har vett nog att förstå det, men hon är nog bara avtrubbad efter separationen. Folk kan bete sig absolut sinnesjukt efter en separation, det kan vi alla skriva under. Men få gör det i media eller direktsändning. Vi kanske fått en ny Britney i Sverige som fick en total blackout (inte helt oförståeligt med tanke på den hysteri som fanns omkring henne, låt människan få leva ett så normalt liv hon kan). Frivilligt få stryk på ett torg kanske kan jämställas med att raka av sig håret, vad vet jag.
Idoljuryn i sig är ju omskriven i åratal, men över lag så känns det som om det kommer fram en helt ny version av kändisar. Sk wannabies som enbart kan säga elaka saker, klä sig hippt (eller osmakligt, välj själva) och bete sig som svin i endera TV eller tidningar så de blir kända. Kändisskap ska väl vara förknippat med en förmåga som sträcker sig utöver det vanliga? Utomordentligt skådespeleri, sång, dans, politik, nyhetsrapportering, engagemang, sport eller något mer utmärkande än rikspucko för såna har vi överallt i Sverige även om de inte får en löpsedel på Aftonbladet!
Mobbing i media är lika uselt som mobbing i skolor och som alltid mår mobbarna uselt och har svaga personligheter så de livnär sig på att göra personliga påhopp och förnedra folk i sin omgivning för att försöka hävda sig själva. Det är lågt, mycket lågt att kränka människor pga ursprung, utseende, läggning, ålder, kön eller kläder.
Stöd en av Sveriges bästa organisationer: http://www.friends.se/
Ok, nu är det bra. Åldersnoja och längtan efter ungdom i all ära men för fanken vad är paniken om? Fick ett sms av en kompis för ett tag sen, hon hade fått ett bryt över 3 vita hårstrån (pigmentfel kan hända i alla åldrar….) så hon beställde tid hos frissan för hon skulle inte bli gammal. Detsamma har jag hört i snart 10 år från diverse (kvinnliga mestadels….) vänner och en del deppar ihop totalt över några hårstrån.
Men alltså, det är hår inte Alzheimers vi snackar om alltså går det att åtgärda. Gråa hår är endast den ultimata anledningen till att besöka frissan och få lite ”egen tid”. Klagar sambon/pojkvännen så förklara för honom att döttrar liknar ofta sina mödrar så endera går han med på klippning eller accepterar det faktum att han kommer att gå till sängs med en kopia av sin svärmor. Gissa om du kan beställa tid hos vilken frisörska du vill, money will be no problem any more…. (väljer han svärmor så kanske det är dags att fundera över förhållandet…)
Sedan har vi det här med saknad ungdom, alla som klagar över att de är så gamla, de är inte 20 längre och så där purunga och fräscha (utan minsta förstånd vilket alla glömt bort…) och de har inte en chans mot alla unga tjejer. Alltså snälla, LÄGG AV NU VA!!!! Vill du verkligen vara tonåring igen eller strax över 20? Bra, rota fram skolkatalogen från studenten. Då när du var så där purung och kolla bilderna. Seså, iväg och leta rätt på katalogerna! Klar? Hittat bilderna? Bra. Handen på hjärtat nu, vill du verkligen se ut så där igen? Inte….? Hur kunde jag ana det, det kallas för utveckling, uppväxt, mognad och allt vad du vill. OM du fortfarande tycker att pudelfrilla med överambitiös permanent, pottfrisyr eller vad det månde vara så vad stoppar dig? Skaffa en likadan frisyr som i din ungdom, leta fram dina gamla kläder (kommer du i kläderna så borde du vara olaglig, det är fanken inte rättvist) och sen är det bara att ruska om stämbanden och skippa civilserat snack inför slang och du är där. Ung igen, få se om det är lika kul nu med facit i bakfickan.
Jag har sett mina kort (ve och fasa) och kan lugnt säga att så vill jag aldrig se ut igen. Är det att vara ung så är det skönt att det ligger bakom mig. Dessutom minns jag hur lite jag visste om världen då, hur mycket som var okänt och för mig helt främmande. Kollektivavtal, rättigheter, VAB-dagar, karens, kompetenshöjning, utvecklingssamtal, elförbrukning, energibesparingar, miljöpåverkan, budget etc. Idag höjer jag inte ett ögonbryn över samma saker. De tillhör vardagen i månt och mycket. Men då var alla dessa ord och många fler rent skräckinjagande eftersom det hade ett stort moln av ansvar hängande över sig. Nu har jag 2 döttrar, fd husägare, ägt ett otal bilar, gjort en uppsjö av misstag och nu tar jag det mesta med ro. Det som inte dödar det stärker (borde vara gjord av titan räknat med de måtten….) och det är aldrig för sent för nånting. Speciellt inte för att leva, det är dessutom roligare att leva nu än när jag var 20. Livet börjar vid 40 sägs det vilket är en mycket upplyftande tanke för har mitt liv inte ens börjat än!!! Framtiden ligger som alltid framför mig….
Ja, för fanken om jag suttit i komittéen så. Det måste vara det genialaste påfundet sedan hjulet. Äntligen slipper vi täppta nätter då vi inte kan sova, näsan rinner lite mindre och faktiskt huvudet känns lite klarare efter användning. Så nominera nu dess uppfinnare!
När ni ändå håller på så kan ni ju ge en liten utmärkelse till den som kom på wander-bra dessutom. Skaparen av push-up som är mäktigare än gud eftersom det gud inte gav det får man för 179kr på Kappahl!!! Billigt och inte får man sår och ärr och sånt dravel heller. Efter att ha ammat 2 döttrar kan jag lugnt säga att det där med plast-tuttar skulle aldrig falla mig in. Frivilligt låta någon karva i brösten, trycka in några kuddar, ha smärta i flera dagar bara för att få reda på att jag måste göra om det efter några år. Är ni galna? Skaffa barn, amma och ännu bättre låt dem amma en stund efter att de fått tänder sedan glömmer ni allt om skalpeller i brösten. Köp en wonder bra som är billigare och när ni tröttnat på den så kan ni skaffa en ny, i annan färg dessutom utan sår och smärta.
Och när jag ändå är igång så vill jag skänka en tacksam tanke till skaparen av stay ups för jag hatade strumpbyxor redan som barn. De korvar sig, håller aldrig stilen, kliar och fula är de också. Oavsett färg så är de fula.
Nominera gärna egna förslag! Vilka geniala idéer har nobelkomittéen missat?
När jag satt vid köksbordet hos en gammal vän för vad som idag känns som evigheter sedan, i ett annat liv så var jag ledsen över att jag inte kunde söka skola eller annat jobb för det fanns inget här. Jag kunde bara jobba vidare, ta hand om barnen, betala räkningar och vara nöjd. Men jag var inte nöjd. Det måste finnas mer än det här. Jag måste vara mer än mamma för jag kände själv att jag var och är mer än det. Hennes kommentar till det hela var: ”Men kan du inte vara nöjd just nu och plugga när de blivit större?” Jag minns att jag tittade på henne och tänkte ”Vad fasen pratar människan om? Ska jag pausa mig själv tills de blivit stora? Hur länge är det?” Varför skulle jag få vänta på livet när det inte väntar på mig alls? Hur vet jag ens att möjligheten att plugga och förverkliga mig själv finns kvar när de är stora? Jag lade kommentaren till listan över underliga svar och gjorde ett lappkast i livet.
Jag gjorde så här: sålde huset o flyttade till en lägenhet, sålde bilen o skaffade en billigare, sökte andra jobb och ska på intervju inom kort, började träna, rensade ut bekantskaper som sög liv ur mig, sa upp allt onödigt som fanns och nu är jag på väg till ett nytt liv. Och vet ni vad, mina barn är inte bara ca 1 år större sen den kommentaren så vänta inte. Livet väntar inte så varför ska vi vänta? Jag tänker inte sörja dagar och händelser som gått, jag vill ha dem som minnen över ett liv som passerat med mig som passagerare och ibland som förare. Sitta ner som åskådare vid sidan av med en nummerlapp är inte min stil.
Så mitt råd är följande: Trivs du inte med ditt liv? Vill du åka till Västindien ett halvår? Vill du byta yrkesinriktning? Flytta till andra delen av Sverige? Kavla upp ärmarna och ta tag i ditt liv, förvänta dig inte att det går lätt du kommer att slå pannan i väggen mer än en gång och gråta floder men när du är klar och på väg är det värt allt. Och för guds skull, vänta inte tills barnen är stora utan låt dem vara med på ditt livs resa! Råd är inte alltid goda, minns det…
Jo, helt ärligt är jag stenrik även om jag brukar glömma bort det lite då och då. Jag har en felfri hälsa, inga rörelsehinder, helt fungerande kroppsdelar, 2 barn och friheten att säga vad jag vill, göra vad jag vill och åka vart jag vill. Jaha, vad är det med det då säger du nog. Du kanske också har allt det här eller bitar av det. Troligen antog du att jag menade förmögen av slantar, men pengar är trots allt bara pengar och allt går inte att köpa för pengar!
Jag kan själv välja hur jag vill ta mig fram. Gå, krypa, springa, dansa, hoppa eller bara släntra på. Känner jag för att gena över ett dike så gör jag det. Känner jag för att ta en kopp kaffe i parken med mina barn medan de springer omkring och leker i solen så gör jag det. Mina barn kan också krypa, springa, hoppa, skutta, gå mycket långsamt när de vill eller studsa omkring överallt där de inte få vara. De är också så där hiskeligt förmögna som jag. Det finns många som inte har den valfriheten vilket vi alla glömmer bort många gånger och klagar när vi får gå hem i duggregn. Vi smälter inte av regn, våra ben mår bra av att röra på sig. Våra kroppar gillar rörelse ändå klagar vi för att vi har möjligheten att röra på oss. Visste du att det finns människor som inte tål vatten? Som inte tål att sätta sina nakna tår i gräset? Det som vi tar för givet och många gånger klagar på. Det är ynnest att kunna välja och välja bort.
Jag äger rätten att uttala mina åsikter och tillhöra vilket politiskt parti jag så önskar. Ingen kommer skjuta mig eller föra bort mig för att jag tycker en sak. Ingen kommer att stöta bort mig från släkten för att jag är ogift med barn, tom singel med barn. Jag har turen att vara fri i mitt tänkande, mina åsikter och min person. Det är inte alla förunnat. Fortfarande försvinner tusentals människor pga sina åsikter, pga en förlupen mening. Kvinnor stenas eller förskjuts pga att de älskade fel person. För att de blivit våldtagna vilket inte ens är deras fel. Ingen kommer att säga till mig att jag borde ta livet av mig för att jag inte är gift men utomäktenskapliga barn. Jag har rätten att välja och vara mig själv. Det är en rikedom värd mer än ord kan beskriva. Jag får klä mig hur jag vill utan att följder. Kjol, byxor, linne eller vad jag nu känner för. Det finns inga lagar jag måste följa om vad jag måste ha på mig.
Barn äger jag inte utan dem har jag ”lånat av framtiden”. De kom till mig tämligen problemfritt, ingen längre väntetid. Många väntar i år, andra hela liv utan att få barn. Det finns många föräldrar utan barn här i världen som inte lyckas trots försök. Många har heller inte råd med adoption vilket fortfarande är hutlöst dyrt och bidragen små. Eller fertilitetsbehandling för den delen. Barn är nästan en lyxfråga för många som inte kan få barn själva. Men de som inte vill har rätt att välja bort barn vilket förut inte ansågs vara ett val. Alla skulle ha barn, det bara var så. Varför det? Friheten att själv välja sitt liv är värt guld.
Så ta med kaffekoppen ut, sparka av dig skorna och stick ner tårna i gräset. Njut av att känna frisk grönska under fötterna och tänk på att du kan välja fritt att göra detta. Låt barnen springa omkring dig, låt dem snubbla och smutsa ner benen för vi har tvättmaskiner i Sverige och många sådana. En massa olika fläckborttagningsmedel har vi också och vill det sig illa så finns nya kläder. Har du råd att köpa splitternya jämnt så är du lite rikare än jag, men bara på pengar. Såna där saker som i slutet av dagen inte går att äta, som inte ger dig en kram och som absolut inte skickar dig ett skämt om vår statsminister på sms. Men så rik är jag att jag kan göra allt det förutom att shoppa skallen av mig varje månad, men det bjuder jag på!
Veckan som gick var i regnbågens tecken i Stockholm då Pridefestivalen var i full gång i Stockholm. Vart man än gick så möttes man av färgglada påminnelser om vad veckan handlar om. Nämligen frihet, friheten att vara den man är. Sexuellt, i kärlek, i livet. För mig är det självklart, frihet är en rättighet som tyvärr många än idag får slåss för. Med blod och tårar som pris. Tyvärr även liv.
Pridefirandet har sitt ursprung i den amerikanska gayrörelsen och har 39 år på nacken (väntas ett stort 40 års firande nästa år?), 27-29 juli 1969 genomförde en razzia mot gaybaren Stonewall Inn på Christopher Street. Efter långa trakasserier från polisen mot hbt samhället satte sig till slut en grupp gäster på tvären och 3 dygn långa kravaller utbröt. För första gången slog hbt samhället tillbaka och krävde sin rätt för identitet och kultur, den dagen firas nu varje år med enorma Pridfestivaler världen över. I en del städer såsom New York, London, Paris, Berlin, Sao Paolo etc drar firandet tills sig hundratusentals deltagare från världen över. Pride har firats i många former genom åren i Sverige men sedan -98 arrangeras Pride festivalen av Stockholm Pride som är en fristående ideel förening. Pridefestivalen har nu vuxit sig till nordens största och Stockholms i särklass populäraste festival, den utmärker sig väl gentemot miljonstäderna.
De härliga regnbågsfärgerna och regnbågsflaggan skapades 1978 av konstnären Gilbert Baker och bar i sitt ursprung 8 färger istället för nuvarande 6 färger. Termen regnbågsbarn används för barn som lever i en familj med föräldrar av samma kön med tanke på regnbågssymbolen för hbt (homo-/bi-/transsexuella) vilket är ett synonymt ord till maskrosbarn som växer upp under otrygga förhållanden (dra för guds skull inga likhetstecken nu!). Det synonyma står i detta fall för barn som inte växer upp i en traditionell och ”vanlig kärnfamilj” med föräldrar av skilda kön, 1 syskon, Volvo, radhus och en halv hund… Mina döttrar hoppas jag förälskar sig i bra människor oavsett kön, huvudsaken är att de blir respekterade, älskade för sin egen personlighets skull och får leva i frihet.
Det som slog mig under veckan jag var i Stockholm var att jag inte fattar varför det är sånt jäkla hallabaloo om att vara homo eller bi? Spelar det liksom någon roll vem man älskar? Huvudsaken är väl ATT man älskar. Det känns lite förlegat att låta rädsla styra framför förnuft för det är vad det handlar om. Rädslan för förändring, för en öppnare och mer tolerant värld. Det måste vara extremt jobbigt att vara homofob, går man runt och är rädd att bli våldtagen av det egna könet då? Som om en människa skulle vara så vansinnigt, oemotståndligt attraktiv att alla vill hoppa på honom/henne. Oftast honom, karlar är ju en skrajsen ras, åtminstone bland heterokillar. De kan vara riktigt rädda för nya saker som starka kvinnor, egensinniga kvinnor, kvinnliga chefer. Huga, kvinnor skrämmer vettet ur heterokillar med sin viljestyrka och frihetstörstande att de ibland misshandlar dem för att få dem att tiga still och hålla sig på mattan. Ja, hetero för killar är nog inget att eftersträva…
Rädsla är vad som förhindrar utveckling. Kom till insikt någon gång, homo-/bisexualitet är inget nytt under solen. Det är ingen genetisk abnormitet utan en naturlig del av världen. Tyvärr förföljs, misshandlas och även avrättas människor fortfarande pga homosexualitet. I många länder lever hbt under hårt förtryck i tystnad, för att kunna överleva alls. Amnesty är en av många organisationer som arbetar för en öppnare värld för alla. Besök gärna och stöd deras arbete! http://net19.amnesty.se/
Pride är en våg av förändring. Gränserna sprängs bland färger, fjädrar, lack, fantasi och en enorm kärlek till livet. Och även om det hbt ofta utmärker sig som glitter, läder och skyhöga klackar så är det så mycket mer än det. Det handlar om vanliga människor du och jag möter varje dag, inte går alla runt klädda som fantasinymfer till jobbet. Men det är befriande att se en så fullständigt galen blandning av människor. Så totalt utan hämningar! Det är coolt att vara homo idag, färgstarkt, glatt och frigjort. Hetero är liksom blasse och trendfaktorn höjs av att skvallerblaskorna älskar att skriva klatschiga notiser om vilka som klivit ut ur garderoben. Inte alltid för att ge en eloge åt rätten att vara fri i sin kärlek utan för att sälja höjda ögonbryn till folket.
Nä, jag är för Pride, för frihet och för rättigheten att vara sig själv. Pride för mig är kampen för frihet, för rätten till sitt eget liv oavsett om det handlar om sexuell läggning, religiös läggning, etnisk tillhörighet eller kön. Gud vad många saker man kan tillhöra och alla ska man kämpa för. Det är ju människors olikheter som färgar världen inte deras likheter…
Berika sinnet med fakta om Stockholms vackraste och coolaste festival! http://www.stockholmpride.org/
Prideparaden slog i år rekord med mer än 50 000 deltagare och beskådades av över 500 000 åskådare vilket motsvarar hälften av Stockholms befolkning!!! Imponerande!
Ja, smaka på ordet. Semester…ljuvligt som vanlijglass. Laglig rätt att göra absolut ingenting på betald tid. Ändå ägnar många sin semester åt att stressa runt som skållade råttor så när arbetet börjar igen är de så trötta att de knappt orkar jobba. När det är semester så är det meningen att man ska ta igen sig, vila, njuta, göra det man annars inte hinner. Stressa har man gott om tid att göra under arbetsdagarna. Men njuta, sällan.
Måste huset målas, verandan byggas, rummen tapetseras om, hela släkten besökas, alla campingar i Sverige besökas? Varje år? Husvagn är mysigt men det mesta av tiden går ändå åt till att resa inte uppleva, speciellt om det är många ställen som ska besökas. Då borde man ha mer tid än några veckor, för halva semestern är oftast vigd till husrenoveringar. Och varför gör man allt detta? För att man drömt om det i flera år eller för att samvetet gnager dag ut och dag in? Troligen det sista. Och varför dåligt samvete jo för att man kollar in grannen och de hinner ju med allt! Självklart ska man göra likadant. Det bara är så.
Nä, jag struntar i det där. Huset är sålt och jag trivs med en lägenhet som innebär mindre måsten som skapas av omgivningen. Någon dag i framtiden blir det nog hus igen men vid havet. Och som sommarhus. På vintern är jag aldrig ute ändå, allvarligt. Hur många utnyttjar sin trädgård så mycket att det är värt det på vintern? En sommarstuga täcker mitt behov av grönska och bersåer, men snön den slipper jag gärna. Går att skotta gården när man har lägenhet också om man känner för det.
Men nu är det semester, njutning, kaffe och ha det lugnt och skönt. Det enda jag ska göra i parti och minut är att söka nytt jobb så jag kan njuta lite mer under arbetstid också. Vi ses där det doftar kaffe:-)
