31 oktober 1993

hittade jag helt oväntat en dikt på min kudde. Den visade sig vara från mamma bara för att jag älskar dikter och jag fick den under en rätt jobbig period, var rätt rotlös på den tiden. Hittade den igår igen:)

Du vet väl om att du är värdefull.
Att du är viktig här och nu
att du är älskad för din egen skull.
För ingen annan är som du.
Du passar in i själva skapelsen.
Det finns en uppgift just för dig.

Det var precis vad jag behöva läsa igår, igen…timing mamma:)

Den trygga ytligheten…

I musiken som fyller varje skrymsle i rummet, dödar effektivt varje försök till konversation, dansar en kvinna. Hon följer inte musiken i sina rörelser utan musiken skapas av hennes höfter, hennes armar, hennes längtan som vibrerar runt henne. Iakttagen av många, på avstånd. Kvinnor dansar med avstånd, män närmar sig hoppfullt, inbjudande och hon bjuder in alla. Dansar mot deras kroppar, ler i deras ögon som följer hennes yta med en vilja om mer skriven i pannan. Varje rörelse trollbinder och hon dansar männen till förbannelse. Varje person som ser på tänker att hon bjuder på sig själv för mycket, ger allt hon har helt öppet fast hon egentligen inte ger något alls. Döljer allt och ger inget utom illusioner. Bakom hennes glittrande ögon är det ingen som ser, darrningen i mungipan passar obemärkt, tomrummet i hennes hjärta är väl dolt bakom glittrande rörelser. Bara en ser men hon dansar inte med honom eller mot honom. Han ser genom henne på avstånd och hon vet att han gör det så hon undviker honom noggrant. Ser till att han hamnar i skuggan av ljusen så hon kan känna sig trygg i sin ytlighet.

I hans ögon har hon sett vad hon egentligen känner, där finns något som bränner henne mer än något. Han ser förbi ytligheten och rakt in i tomrummet dit ingen släpps in så hon undviker hans ögon.  Hans ord flödar över henne likt varm lava så hon undviker att lyssna och när hon talar så rinner orden obegränsat med hennes själ i sig. Hon är tyst. Behåller sin själ och sin vilja dold för det är lättare. Hon dansar med de ytliga männen som inget speciellt vill, absolut inte veta mer om henne än vad tyget döljer. Huden är intakt då, själen lämnas ifred åt sin egen sargade tillvaro. Närmare än så tillåts ingen komma, så länge hon kontrollerar ytligheten och låter den dominera så är hon trygg. Trygg i den värld där ingen bryr sig, där ingen ser, där ingen smeker henne med ord. Där känner hon igen sig, där kan hon stanna. Den andra världen är osäker, knastrar under fötterna som vinterns första frost. Skört och tillfälligt. Musiken flödar och hon dansar innerligt säker i det ytliga trygga…

Om hon bara vore en annan…

Hon vet att han var där, minns varenda sekvens men nu finns inget kvar bara hennes minnen. De känns tunga, livliga och svaga på samma gång. Mjukt stryker hon med handen över kudden, värmen finns ännu kvar liksom doften. Det enda som avslöjar att någon annan än hon själv legat bland samma bolster. Snart har värmen falnat och doften försvunnit. I köket står två glas, det ena med läppstift på kanten. Tvekande diskar hon undan glasen, medan de droppar i diskstället kan hon fortfarande erinra sig att han varit här. Han gled in tyst utan ett ljud och lämnade henne lika ljudlöst när natten omfamnat världen. Det enda spåret är två droppande glas i ett diskställ och snart är de torra. Inställda i ett skåp utom synhåll.

Var han ens här? Hennes minnen känns kluvna trots att hon vet att han varit där förut. Lika ljudlöst, lika osynligt. Lika rikt som fattigt. Hon ser sig omkring, ser inga andra spår alls. Känner ensamheten svepa kring henne som en filt av is, världen omkring henne sover men hon känner sig utpekad och hånad för sin ensamhet. Solitär är endast vackert i blomstervärlden, i andra fall är det en otäck position. Armarna lägger sig automatiskt kring henne som skydd mot kylan och ensamheten som hånar henne.

I andra fönster anar hon den lycka som ännu gäckar henne. Så nära men så långt borta. Släcker alla lampor så mörkret gömmer henne med liksom allt annat. I gatlyktornas sken promenerar några nattvandrare hand i hand. Åsynen ger henne en bitter smak. Om hon bara vore någon annan än sig själv så skulle hon kunna vara en del av en sådan helhet. Men nu är hon sig själv och solitär, återigen det fula ordet.

Åter i sängen drar hon täcket över huvudet och begraver ansiktet i kudden, doften finns ännu kvar och hon somnar till slut medan den uppfyller henne. Drömmer om en annan värld där någon stör hennes sömn med sina rörelser, viskar hennes namn och lämnar spår i hennes lägenhet. Varje dag inte bara då lusten faller på.

Allt det där…

…jag alltid velat säga, men när stunderna kom så fanns inga ord. När orden fanns i min mun så fanns inga åhörare. Men jag borde talat, öppnat hjärtat som flödade över inuti bröstet, låtit ilskan komma över mina läppar, låtit förtvivlan flöda ut inte studsa inuti mig mellan hjärnan och hjärtat som ett eko. Släppt fritt allt som skapade kaos i mitt inre så det blev omöjligt att tänka alls, än mindre känna. Så dags att tala nu, när det är för sent. Men är det för sent? Är det någonsin det? Kan inte mina misstag bli en lärdom för andra? De som ännu inte vet vilken farlig väg de vandrar på, vilken förödelse de är på väg att skapa för sig själva? Hur lätt de skulle kunna läka sig själva hela igen?

Ord är viktiga för mig, tala är viktigt. Att någon lyssnar är mindre viktigt, ibland kan jag haka upp mig på känslan av vissa ord, deras läte, deras rytm. Jag kan säga ord till mig själv för att de låter gott helt enkelt. Har ni prövat att säga ”vaniljglass” eller ”längtan”, det låter underbart eller hur? Det finns så många vackra och härliga ord, men däremot ”fåtölj” är vansinnigt fult både till stavning och läte. Det ser ju inte klokt ut. Mina tankar vandrar för jämnan och i mitt inre pågår hela tiden samtal, ibland utan svar ibland kommer svar. Ibland kommer det rätt knepiga och roliga svar så då måste jag le för mig själv. Ibland kommer det korkade svar, vet inte var de kommer från; kan ju knappast vara från mig?

Nä, samtal är viktiga och ord men inte åhörare. Läsare däremot gillar jag, anonyma och tysta kan de se mina ord utan att känns sig tvingade till respons. Inga svar heller för ibland är det inte frågor jag ställer utan det är tankar. Tankar behöver inga svar bara begrundas. Ibland kan jag inte tala om saker, det är för svårt men jag kan skriva dem. Jag kan skriva om allt både sådant som hänt mig eller sådant som jag bygger ihop själv. Då lämnar orden mig och blir placerade på ett papper, i säkert förvar och jag slipper bära det mer. På gott och ont. Av den anledningen skapade jag en blogg, så jag kan skriva av mig. Ibland blir suget efter att skriva nästan fysiskt, jag känner hur det kliar i fingrarna, rastlösheten brinner i kroppen och hur tankarna flyger inuti huvudet för att försöka ta sig ut och präntas ner som ord. Svarta former på vitt underlag som bildar förunderliga mönster, begripliga meningar, vackra berättelser. Ibland förvånas jag över vad som printas ner, har jag verkligen skrivit det? Kan jag verkligen uttrycka mig så vackert? Det är häftigt att chockera sig själv när man läser om sina texter efter en lång stund. Fast ibland förfasas jag också och slänger bort genast, försöker glömma att jag printat ned något så vedervärdigt och uselt.

Kommunaltrafik orsakar ofta skrivklåda, jag har aldrig fått så mycket inspiration som nu när jag åker t–bana eller pendel. Det är helt underbart och jobbigt, detta rasande flöde av inspiration, men jag har allt som oftast ett block i väskan så jag kan stilla det värsta. Men det tar så vansinnigt lång tid att skriva för hand, jag tänker mycket snabbare och det enda som kan mäta sig lite i hastighet är tangentbord. Men inte ens det hjälper ibland och jag blir frustrerad. Ord rinner fortare än jag får ur mig dem. Ibland kan det saknas en mening i ett stycke eftersom mina tankar är mycket längre fram än fingrarna förmått skapa, det är alltid ett mysterium att försöka klura ut vad jag tänkt skulle stå i tomrummet. Ibland saknas hela stycken och det är rätt roande att läsa när jag märker hur tankarna hoppat fast jag inte sett det då jag skrev.

Så jag har den här, min ventil, min skapelse, mina tankar och berättelser. Mycket mer än ni tror är självupplevt och saker ni tror är det har jag enbart skapat. Ibland kommer jag aldrig låta er veta vilket som är vilket, för jag vill ha det så. Då är det för privat men jag vill skriva det ändå som den viktiga upplevelse det faktiskt är. Fast ibland gillar jag bara att skapa text, skriva ner en fantasi som jag fått bara så där och som jag kan göra känd för alla som vill läsa. Måla med ord vilket jag bara måste göra, det är min drog detta att skriva och läsa. Utan det finns jag inte…

Det sa bara klick…

när han spände hanen men tryckte aldrig på avtryckaren förrän han riktade revolvern ut i luften igen. Vid bordet satt 2 kvinnor och en man eller ska vi säga 2 blivande kvinnor och en ung man. De var där för hundarnas skull, runtomkring på golvet skuttade lurviga schäfervalpar och slogs med varann. Lägenheten var den absolut skitigaste och stökigaste de sett. Den ena kvinnan, hon var 16-17 år undrade vad hon egentligen gjorde där och kände att hon egentligen borde resa sig upp och gå. Fast hon ville så gärna ha en hund, ha något som skulle älska henne villkorslöst och aldrig lämna henne. Som aldrig skulle såra henne. En hund kändes som en bra idé.

Den äldre kvinnan var ju vän med mannen, hon var ju hela 2 år äldre så hon borde ju ha koll. Hon satt kvar vid bordet och de pratade medan han pysslade med sin revolver. Det var första gången hon sett någon ha vapen på köksbordet som var överbelamrat med alla möjliga saker. Bara den synen borde fått henne att gå eftersom inte stökigheten fått det när hon klev in genom dörren.

Så lyfte han revolvern och hon snarare hörde än såg när han slog in cylindern, gav den en snurr innan han spände hanen och riktade mynningen mot hennes huvud. Allt tog någon sekund men det var de längsta sekunderna i hennes liv innan han riktade den bakom henne och släppte hanen, det klickade bakom henne. Den äldre kvinnan blev arg och slog den ur näven på honom, frågade vad han pysslade med. Han sa bara att han inte ville sälja någon hund till dem och det var ju bara en startrevolver så den var ju inte farlig. De kunde gå nu. Den yngre kvinnan var rasande snarare än rädd och sa åt honom att aldrig nånsin göra det igen, de reste sig från bordet och lämnade honom i hans skitiga lägenhet för att aldrig återvända igen. Inte förrän flera år senare skulle hon komma ihåg kvällen och insikten om att ”bara” aldrig gäller vapen slog henne med full kraft. Vad hade hänt om det inte klickat? Gränsen mellan en ofarlig startrevolver och en farlig är millimeterfin, så mycket visste även den unga kvinnan som var rasande på sin väninna som tagit henne dit. Någon hund blev det inte, vad som hände med valparna i lägenheten fick hon aldrig veta men den unga mannen såg hon ibland på gatan med sin egen schäfer. Han gick som om det aldrig skett något konstigt alls, som om han inte alls var underlig. Den unga kvinnan undrade ofta om det verkligen hade hänt, men det hade det och mindes fortfarande när det bara sa klick…