Paris Hilton fotograferas med en liten Chihuahua i väska med lite attiraljer på och vips har det skapats en trend så snart fotona skickats runt på några nanosekunder. Alla vill ha en liten söt jycke i matchande väska, glittrande halsband och lull-lull till. Samma sak händer när hon klipper sig, köper nya kläder, skor eller vad det månde vara. Detsamma händer när Angelina Jolie, Madonna, Beckham paret, Silvstedt, Cruise x 2 och en uppsjö av pengastinna kändisar pryder omslagen på diverse blaskor. OM de har det så MÅSTE det vara en TREND. Oavsett om det gäller stora glasögon, söta vovvar i väska, trasiga jeans, pojkvännens jeans (pojkvänsmodet som är så fantasilöst….), formlösa koftor eller skyhöga klackar. Fascinerande så tror jag att de många gånger bara klädde på sig eller helt enkelt inte orkade bära jycken i famnen. Men eftersom papparazzi aldrig frågar varför de har en sak så antar de att WOW de har verkligen tänkt till här, vi måste kopiera det här snarast. Vi menas då alla vi andra som tros inte kunna tänka själva utan läser skvallerblaskor för att få reda på vad vi ska ha på oss. Har man pengar så kan man verkligen göra vad man vill och få det att verka smart. Eller om det handlar om att skapa uppmärksamhet.

Hur många minns Criss Cross? Ingen, nämen vad konstigt. Men om jag säger killarna som bar jeansen bakochfam med gylfen bak dessutom i baggymodell à la 3 storlekar för stora så minns ni säkert dem. Igen fattade någonsin den grejen alls, men helt plötsligt var det tokhett att ha byxorna bakochfram. Kom igen, snacka om blåsning. De drog på sig byxorna åt fel håll pga nån impuls, det fotades och eftersom de var ”heta” så ifrågasattes aldrig grejen eftersom ingen ville skylta med att de inte fattade liksom. Skulle en vanlig svensson komma på jobbet med byxorna åt fel håll i tron att de kan skapa en trend skulle arbetskamraterna misstänka att personen ifråga druckit lite för mycket…

Vi vanliga som det så fint heter, vi som inte behöver flasha skilsmässan eller underkläder för den delen på löpsedlarna kan inte skapa trender. För det krävs pengar och papparazzi men har man bara det så kan man göra vad man vill. Ibland tror jag verkligen de driver med världen för de vet medias kraft.

MEN det finns bra saker med trendsättning också, icke att förglömma. Jolie har gjort det supertrendigt med välgörenhet liksom Bill Gates som skänker enorma summor varje år, Drottning Silvia gjorde fuskpälsen superhet (mycket diplomatiskt och snyggt jobbat), Paris Hilton som hårdnackat vägrar plastikoperera sina bröst, Maud Adams som vägrar låta kniven föryngra henne (hon är vacker som få ändå), Michael Douglas som slår hårda slag regelbundet för engagemang liksom Bono, bara för att nämna några som använder sitt kändisskap på ett bra sätt. Det finns många fler bra exempel än dåliga tack och lov.

Alla vet ju att pengar inte kan köpa allt. Lycka, kärlek, sorglöshet och skrattrynkor går ej att köpa. Och enbart rikedom betyder inte att personen ifråga har smak eller en hjärna men de har möjligheter att påverka. De som inte använder den möjligheten gott är inte ödmjuka inför sin framgång. Enbart tanklösa. Trender kommer vi aldrig ifrån men nästa gång du ser en trend fundera över om den är bra innan du anammar den. Så du inte går ut med byxorna bakochfram och inte minns varför när du ser gamla kort….

Åh, vad det är länge sen jag skrev nu. Ingen tid och ingen inspiration när jag haft tid. Men nu när våren är här så kommer inspirationen igen, tid är det väl alltid lite sisådär med. Vi har det bra här nere, det är vackert, grönt, blomstrande och livligt. Det kommer och går flygplan på Arlanda dygnet runt, tåg rullar förbi hela tiden, bilar kör och människor är i rörelse. Det känns aldrig som om livet står stilla här utan det är saker på gång hela tiden. Och jag älskar tågen, det är bara att kliva på när man vill och åka vart man känner för. Visst är t-banan sunkig och pendeln sen ibland men tågen kommer. Jag kan sova, läsa, äta, prata eller bara filosofera när jag åker. Det är en minst sagt bortglömd lyx i vardagen att bara få vara en stund. Nu kanske ni tror att jag störs av ljuden hela tiden men icke, Långsele var otroligt högljutt i jämförelse med det här. Märsta är en vacker stad, absolut.

Stockholm fascinerar mig, ryktet är ju att det ska vara moderiktiga kläder, dyra väskor, high tech och minimalism överallt men det är inget som är mer fel än det. Här i motsatt till alla andra städer är det helt ok att gå på Ica i joggingbyxor och gamla sneakers. Det gäller bara att hålla huvudet högt och vara stolt, ingen här gömmer sig bakom jantelagen och beklagar sig. Det är mer attityden: ”Äsch, så illa är det inte. Det ordnar sig.” Det är en befriande känsla att inte behöva bry sig. Dessutom känner ingen mig så byskvaller är ett minne blott vilket jag inte saknar alls.

Vi har nu firat födelsedag och börjat få lite ordning här. Lite lådor finns kvar mest för att jag saknar lite möbler. Men det ska vi ordna under året. Barnen cyklar varje dag till dagis och skola, jag får minst 1 timmes promenad per dag ( i flera delar men ändå) och hinner numera springa medan de cyklar. Jag mår absolut toppen!

Anektoder: Vi gick till lekparken förra helgen o Caroline skulle ha sin kickboard (skipp-bård enligt henne…) och det gick ju bra tills hon körde över sin egen vänsterfot….
Fly förbannat skrek hon att hon skulle minsann sälja den och skydden för den var så dum. Men den nya hjälmen skulle hon behålla. Nåväl, vi kom till parken (jag bärandes den där dumma skipp-bården…) och barnen lekte en bra stund. På vägen hem skulle hon testa igen och körde över samma fot igen….det var bara att bära igen….

En annan händelse var när Marléne återigen suckade över sin allergi (som är i det närmaste obefintlig) och surade över att hon måste vara allergisk. Caroline tittade på henne och kontrade med att hon också var allergisk i tvättäkta Lotta-på-bråkmakargatan-ton.
- Nä, det är du inte fräste Marléne.
- Jo, mot lejon.

Och så får man tyst på en tvär storasyster…..:-) Ha det gott!

Det var ett tag sen sist, just nu planerar jag en tripp till Skövde med töserna som ska tillbringa sportlovet hos pappa.
Sen sist har jag ordnat både jobb och lägenhet. Det går att fixa det även i ett län med bostadsbrist om man tänker utanför boxen, jag flyttar till Sigtuna kommun. Måste alltså återgå till att bo inom 08-området men det är inte mitt i betongsmeten. Kan inte för mitt liv förstå hur någon vill bo innanför tullarna! Mitt i smeten och bland allt buller? Priset för en lägenhet är skyhögt och du får vänta länge om du ska hyra.

Däremot kan jag varmt rekommendera Sigtuna som är väldigt mysigt och jag ska absolut åka dit till sommaren! Vilken idyll härnere med de gamla husen, där skulle jag absolut kunna tänka mig att bo. Men nu blir det Märsta under lååååång tid, både barnen och jag är trötta på att flänga runt. Vi ska inreda lägenheten och mysa. Och apropå det, varför ska allt vara så vitt hela tiden? Avskalat, minimalt och kallt. Jag vill ha ett hem med värme, färg och liv. Avskalat är ju dessutom inte att tänka på med småbarn, det blir snarare fullmatat med saker.

Uppmärksammade alla sopstrejken? De borde strejka oftare härnere, sopgubbarna alltså. 08-or är urusla på att sopsortera! De slänger allt i sina sopnedkast och tänker inte alls på naturen, de skulle må bra av lite mer strejk eller också få sophämtning endast var 14 dag så kanske de tänker på var de slänger sitt skräp. Lathet är det enda som far genom min skalle. Inte för att det är jobbigt att gå till grovsoporna, det ligger ofta på vägen till T-banan dit nästan alla ska varje dag. Nä, de är lata helt enkelt.

Och på tal om tunnelbanan så har jag ännu inte drabbats av att klaga på vare sig priset eller att tågen krånglar. Det kommer ju ett nytt tåg även om det ibland tar 30 minuter, inte flera timmar trots allt. Och 700kr för att åka vart man vill inom Stockholms kommun, det är fanken billigt. Tunnelbana, bussar, pendeltåg, buss, tvärbana, spårvagn och djurgårdsfärjan! Man kan ordna resandet för en hel semester för ynka 700 per vuxen och ca 400 per barn som är över 7 år. Ställ det mot bilkostnader varje månad och det är ett kap!

Nä, slut på rapport men mer nyheter kommer de är bara inte klara för att basuneras ut än….:-)

alla som sett ”Ogifta par, en film som skiljer sig” vet vad jag pratar om. Det är väl meningen att man ska vara det jämnt. Oavsett vad som händer.
”Tyvärr måste vi meddela att anställningen gått till någon annan.”
”Tyvärr måste vi meddela att kontraktet gick till en annan person.”
”Sorry, du är inte riktigt min typ liksom. Men det är inte personligt.”
”Vi måste skjuta på det här med din tjänstetillsättning några veckor till….”
Och alla andra negativa meningar ni kan komma på, de här poppade upp i min skalle mest för att jag tycker några av dem är rent ut sagt korkade. Men det är lugnt, jag är ju kåt, glad och tacksam så då kan väl inget vara fel! Eller?

Det är inte meningen att man ska vara munter och glad jämnt, tacksam över allt. Ibland vill man ha lön för mödan. JAG vill ha lön för mödan, nå målet jag strävar till. Alla vill nå målen de satt, som de betalat för i blod och svett. Man ska vara tacksam för hälsan, att det finns jobb och att man har tak över huvudet. Det är jag också, innerligt. Ibland blir jag bara så frustrerad, så där som man känner sig när man klippt gräsmattan perfekt. Slät och vacker men då poppar de där jäkla maskrosorna upp igen och hånar ens slit. Försök då be en att vara tacksam, då är man endast mordisk och plockar fram vassa saxen och klipper sig själv förnöjd. Det är underbart att titta ner på de slaktade monstren som hånat en efteråt. Men så kan man ju inte göra med allt, det är liiiiite olagligt och omänskligt. Men inte fasen tänker jag säga: ”Tack för att jag inte nådde mitt mål den här gången heller.” Nä, jag ler och tänker ”Jävlars helvetes skit, men det ska fan gå. En dag ska det gå, så det så”

Ni som inte sett ”Ogifta par…” SÄTT KURS MOT FILMBUTIKEN OCH HYR BUMS!!!! DEN ÄR VÄLDIGT BRA! Så det så…..eller varför inte gå på bio?

1950 infördes Apartheid i Sydamerika då svarta och vita inte fick umgås, inte dricka samma vatten, inte dricka te vid samma bord, inte sitta vid samma bänkar, inte åka samma bussar. Böter väntade för de som bröt lagen eller värre straff. Svarta som vistades ute kunde försvinna. Ordet ”apartheid” är afrikaan och betyder ”åtskillnad, avskildhet”. Ända tills slutet av 1990-talet höll det på, alltså i sk modern tid. Nelson Mandelas frigivning 1990 sägs vara sista spiken i kistan för apartheid och det var inte en dag för tidigt.

13 augusti 1961 uppfördes Berlinmuren och kom att dela Tyskland i öst och väst. Familjer splittrades och ingen tilläts passera emellan. De som försökte klättra över muren sköts. Sammanlagt blev offren 239 st. Men 9 juni 1989 föll muren bildligt talat då den öppnades efter några kaotiska dygn. Jag minns inte hela händelseförloppet men jag minns när jag såg den falla. Det visades på TV, tusentals människor var samlade när muren revs, stora betongsjok föll, människor slog loss bitar med hammare, släggor och andra tillhyggen. Till slut använde de händerna, genom hål i muren stack de genom sina armar för att nå någon på andra sidan, vem som helst bara en annan människa för att känna att muren verkligen föll. Jag såg på medan ett muren slets i stycken av ett rasande Tyskland. Ett lyckligt Tysklande som rasade av glädje. Ännu ett förtryck var besegrat och vi som trodde att muren skulle finnas i evig tid jublade.

1963 höll Martin Luther King sitt berömda ”I have a dream” för över 250 000 människor vid Lincoln Memorial, de hade hoppats på 25 000 människor. Historiskt sett är det ett av världens mest berömda och välkända tal. Och det är ett mäktigt tal att höra, han var en mäktig talare. Även om han mördades 1968 så fortsatte medborgarrättsrörelsen och fortgår än idag. Och nu idag vid 18-tiden svensk tid tog USA ett enormt kliv mot en ny era. En ny tid som jag faktiskt inte trodde men jag hoppades skulle komma så jag fick se den. Deras första afroamerikanska president Barack Obama svor eden. Ännu en milstolpe i en segregerad historia. För i ett land där det fortfarande anses ok att misshandla en man pga hans hudfärg, ge en elev sämre betyg pga ursprung eller anta att en kvinna är dum för att hennes hy inte är snövit så är detta en seger utöver det obeskrivbara.
2,5 miljoner människor beräknas ha sett honom hålla sitt installationstal, jag var en av dem fast jag missade en del pga resan hem från jobbet. Men jag såg horderna av människor och jag kan bara ana stoltheten hos dem som varit med på hela resan från medborgarrättsrörelsens början. Vilken seger att äntligen få se en levande förändring.

Så gott folk minns att kolla in USAs nya president, there’s a new sheriff in town. Och framför allt, ni har varit med om en historisk förändring. ”Thank god almighty, Free at last. Free at last.”

let me introduce Erika Marcusson to you all.

Bekräftelsen kom idag så nu är jag officiellt och definitivt en Marcusson, vilket känns väldigt bra! Nu börjar den stora ändringen och vilken möda….men det är det värt!

Namnet härstammar från min mammas familj, hon är född Marcusson och det kommer från morfars pappa uppifrån Gafsele. Ni som int vet var det ligger, ta och googla lite så ni blir lite pålästa. De ä int så svårt.
Google är för övrigt en av de bästa sakerna med internet, jag googlar allt och finner alltid en massa spännande. Som tex googlade jag Erika Marcusson och fann min blogg överst på listan. Hur coolt är inte det på en skala?

i en stad fylld av mer än 1,5 miljoner människor. Det vimlar av dem varje dag, väller ur t-banevagnar som lämlar i fjällen. Strida strömmar av svart varje dag. Här upptäckte jag också att beige är färgstarkt. Jag var rätt trött på att min jacka är beige, en trist färg i mina ögon men en dag när jag befann mig mitt i strömmen av svart så insåg jag att i den här sterotypa världen så var jag färgglad. Runtikring mig gick människor i svart jacka/kappa, svarta skor (jag har bruna), svarta vantar/handskar, svart halsduk (eller en mycket vågad rutig à la Mullberry), svart mössa och matchade med en svart väska. Jag har en blå väska, praktisk, helt gratis och bekväm. Plötsligt kände jag mig inte så grå för jag var mer färgglad än normen. Väntar med en ny jacka till hösten och även om jag också har en svart jacka (en gåva) så ska jag införskaffa en i färg för jag gillar färg. Normen får dansa ifred.
Men iallafall, stress, här går det inte att stressa. Det finns massor med avgångar på t-banan som man kan ta, missar man en så kommer en ny inom 10 min. Och de är allt som oftast försenade så det är ingen mening att springa som en skållad råtta, då är tåget ändå sent och du känner dig uppschasad för ingenting. Jag har lagom restid, lång med norrlandsmått men det är enbart en fördel. 40-45 min tar det för mig att ta mig till eller ifrån jobbet med t-banan, 1 byte vid Fridhemsplan mellan grön och blå linje. Smidigare än väntat och jag läser minst 1 bok i veckan tack vare den här resan, planerar mitt skrivande så halva min bok kommer att skrivas på vägen till eller från jobbet. Före jobbet så hinner jag ta det lugnt, läsa Metro och City för att hålla mig uppdaterad. På hemvägen så läser jag min bok och hinner varva ner eller slumra en stund innan jag hämtar barnen som för stunden får långa dagar men de ser inte ut att må dåligt av det. Har aldrig stressat så lite på flera år, går ju liksom inte att skynda på tunnelbanan och är det problem så är det. Ingen ovanlighet så då är det bara att slå sig ner på en bänk och läsa eller filosofera. De ba ä så.

Mitt i allt folk, i vimlet, allt surr, tåg som kommer och åker, bilar som bildar köer, vardagar som läggs efter varann fann jag ro. Jag stiger upp tidigare än jag nånsin gjort, lägger mig tidigare, ser i princip aldrig på TV men finner dagarna rätt rofyllda ändå. Nu längtar jag mest efter solen.

Innan jag flyttade ner trodde jag att detta var stressens och kärlsjukdomarnas mecka men jag hade fel. Konsten att sluta stressa ligger i att delegera, släppa taget och kontrollen. Här kan jag inte kontrollera min restid mer än jag gör, tågens skick och människors beteende rår jag inte på. Jag måste släppa taget och bara finnas. Inte stressa på vinterhala vägar, spana efter älgar i becksvart höstrusk eller förhindra barnen att somna i bilen på väg från dagis. Nu går vi dessutom överallt, ljuvligt (nästan i alla väder) och uppfriskande. Så när klockan slår 7 och vi går in på dagis så är jag pigg som en mört med rosiga kinder och C rusar iväg för att möta dagen. Jag går till t-banan och börjar min resa medan vagnarna fylls station efter station tills den är proppfull, en dag glömde jag faktiskt bort att det kom mer folk och blev rätt förvånad när jag tittade upp efter 10 min och såg en absolut proppfull vagn. Så lätt var det alltså att koppla bort och av, men det krävdes en flytt på runt 50 mil…

Hur många gånger har vi inte fått höra att sanningen är det bästa i alla situationer? Och oräkneliga är de gånger vi upprepar detta mantra till våra barn. Men sedan blir de sjuka och säger vi då att vi lagt alvedon i deras saft eller fil?
”Du blir sval i magen av fil/yoghurt” sa jag till Caroline för att inte behöva säga att jag blandat i febernedsättande. Jag biter mig i tungan varje gång och det känns som varje nödlögn präntas in i ett register för kommande tider då jag kommer säga till mina barn att inte ljuga. Då kommer registret att flasha förbi som en svart påminnelse om mina egna lögner för dem. Nödlögner men ändock lögner, det känns inte bra men nöden har som sagt ingen lag….bara barnen blir friska

När vi lämnar planet som landat i Las Palmas så hettar rutorna av värmen. Medan jag går i mittgången ut så förskräcks jag av allt skräp som täcker golven, oätna nötter, ostkrokar, plastmuggar, trasiga tidningar, okända pappersremsor och diverse annat skräp som slöa semesterfirare anser att personalen ska plocka upp. Mig veterligen så står det inte i arbetsbeskrivningen för kabinpersonal att leka morsor åt vuxna människor som troligen (förhoppningsvis) städar hemma och sköter ett jobb. Jag skäms över hur en del beter sig.

Flygplatsen är liten och lätt överskådlig så vi kommer snabbt till bussen som ska ta oss till Bahia Feliz och Tres Vidas som vårt hotell heter. Det ligger i en hotellby där Orchidea är huvudhotellet följt av Tres Vidas och Monte Feliz. Tres Vidas består av små lägenheter, väldigt mysiga.

Bussfärden dit går över ett kargt landskap utan grönska, kaktusar och vindkraftverk dominerar tillsammans med enorma växthus för bananer, palmer och något okänt men det använder gifter i vissa av dessa tältliknande växthus. Ordet ”Toxica” är sprayat utanpå tillsammans med dödskallar. Hoppas det inte är frukt….
Väl framme så lyckas Caroline falla framåt (”spring inte” betyder ”spring fort som fan” för barn, ifall ni inte visste det…) och åstadkommer 7 skrapsår på knän, armar o mage! Nytt rekord för min vilda stormryttare och ett halvt plåsterpaket går åt redan efter 30 min i turistbyn. Under veckan kommer hon att ramla inte mindre än 5 gånger och alla gånger landa raklång på asfalt, alla tänder och hela ansiktet i behåll. Man kan inte låta bli att beundra hennes skicklighet och oräddhet för smärta trots allt.

Barnen är som uppspelta kaniner inför allt badande, allt nytt, dålig sömn, hunger och gud vet vad. Men vi kommer iväg och får äta. All inclusive har vi denna vecka, fri mat och dryck i en hel vecka. Det visar sig snart vara mer en förbannelse än en gåva, men än vet vi inte detta. Matsalen är stor och larmet öronbedövande, som att åter träda in i skolmatsalen och försöka höra sina egna tankar. Nåväl, poolen är skön för barnen efter maten. De kommer att bada varje dag utom den då vi åker hem under den kommande veckan. Jag är lite mer kräsen för det är inte så varmt alla dagar. Julafton frös jag eftersom det stormade och var mulet. Men över lag var det rätt bra.

Kanarieöarna lämnar efter sig en lite fadd smak i munnen, inte pga naturen, sällskapet eller havet. Men ord som förnekelse, överexploatering, obetänksamhet fyller mina tankar under tiden jag vandrar runt där. Människor som lämnar allt bättre vetande om hälsa hemma och ägnar sig åt enkelspårig stimulans av lustcentra och sockertarmen, överfyller tallrikar så det rinner över i matsalen för att sedan lämna hälften och fylla en ny tallrik med chokladdesserter. Vin dricks som vatten, öl som saft i mängder. Cigaretter röks så ibland känner man inte friskluften trots att det blåser havsvindar vid poolen. Men värst är nog den vidriga tantparfymen, den som lägger sig som en kvävande trasa kring halsen och ger en skrämmande känsla av långsam kvävning eftersom hur man än försöker inte kan få luft. Jag är inte ens allergisk, men en del människor sprayar döden på sig varje dag utan en tanke på andras välbefinnande. Liksom rökare som tänder cancerpinnar och blåser ut dödliga gifter över alla oss som inte alls tänkt förkorta våra liv med svarta lungor, kol eller lungcancer men vi ligger värst till inte de som förpestar vår värld. Miljöförstörare finns i många skepnader.

Hur det sanna Gran Canaria ser ut eller såg ut minns väl ingen idag eftersom allt är exploaterat till bristningsgränsen, turistskräp säljs överallt och folket ser ibland ut att vara rätt leda på alla dessa horder av människor utan vett som betalar för att glömma vardagen ett tag. Det är trist att en värld som ofta hyllas som turistmål låtits förstöras till den milda grad att allt går ut på turism istället för liv. Övergödningens mecka blomstrar och när vi åker anländer nästa hord.

Tog en tur på stan idag och det vimlade av människor som letade efter nästa julklapp. Svarta jackor strömmade åt alla håll, kostymer  och blue tooth bärare pladdrade överallt, barn hoppade runt, en del barn sov i vagnar, en man somnade i en soffa i en butik (frun i ett omklädningsrum?), en pojke torrsimmade på golvet inne på Lindex, flickvänner synade klädbutikernas rea, pojkvänner slösmsade vid sidan av, folk som gick hand i hand överallt, familjer som travade runt med en bunt barn etc. Staden vimlade av folk av alla slag överallt och det hela var som en bikupa, pladdret fyllde luften tillsammans med olika julsånger och luciatåg. Lampor i tusental lyste upp världen, pynt dignade och speciellt inne på NK där det är en helt annan värld som endast går att beskåda.

Julindustrin både fascinerar och skrämmer. Miljarder spenderas på julklappar, nya kläder, inredning, inslagspapper, mat och dryck. Det här liksom seden till. Att ha traditioner, mysa med familjen, leva i normala familjeförhållanden. Allt verkar rött, grönt, glittrande och metallskimrande. Verkligheten är en helt annan. Under denna högtid (som alla andra) ökar alkoholintaget i de flesta hem och misshandel av familjemedlemmar är avsevärt högre. Det som däremot minskar är anmälningarna om detta eftersom det handlar om att hålla skenet uppe för familjen. Många längtar till julafton, maten och alla julklappar. Jag själv ska till Kanarieöarna så jag längtar dit. Men just nu längtar också många barn till januari när vardagen återvänder och de slipper se sprickorna i sin familj. De barnen som får sin julafton förstörd av en missbrukande förälder eller annan familjemedlem. Även de barn som bor i de fattigaste familjer och vet att de inte får några julklappar i år heller, att de måste ljuga när de kommer till skolan om vad de fick. Barnen som lever i den gråzonen ingen vill veta av för att undvika sitt eget dåliga samvete över sitt slöseri med resurser. I juletid sitter också de utan familj ensamma och längtar till vardagen när det är ok att inte ha någon att åka till eller som kommer förbi på jullunch, när det är ok att inte ha någon att skänka julklappar till. Julen är för många en fröjdefull tid men det finns en stor del av befolkningen som ser den som en tid av rädsla och skam. Skänk dem en tanke i stressen, ni alla som har den bästa julklappen av alla: en familj, ett liv utan slag och missbruk, verkliga julklappar oavsett sort, en människa att skänka till och tak över huvudet. Skänk dem en tanke eller ännu bättre surfa in på dessa hemsidor och skänk nåt mer som kanske ger någon en lite varmare jul i år!
www.bris.se
www.raddabarnen.se
www.stadsmissionenjul.se

Och glöm inte att le mot alla som jobbar medan ni julhandlar, när ni stressar mellan butikerna så står de kvar och servar nästa person som handlar julvisioner. De är många som håller julhandeln rullande varje år, givetvis bidrar vår offantliga konsumtion till att de får behålla jobbet. Inget ont utan något gott! GOD JUL PÅ ER ALLA!