Tack V, min vän!

Jag borde sova, det är rätt sent och nytt jobb kräver sina krafter för jag är slut varje dag. Slukar i mig all ny information, nya människor, ny miljö, nya sätt att arbeta. Så jag borde sova, men jag kommer dit. Snart…. Funderar mycket när jag är i utvecklingsperioder som nu, funderar på saker som varit, som är, som kommer. Det är mycket att processa ibland och då blir jag lite tyst även här, det är så mycket som tumlar runt och vill fram, ut, på pränt, slängas bort. Så jag drunknar i ord, de liksom väller över mig och kvar blir en tystnad enbart fast det ramlar bokstäver från mina tankar hela tiden, svämmar över på tangentbordet.

När jag funderar så kan jag också fundera hos vänner, smsa, maila. Ringer otroligt sällan mina vänner faktiskt, smsar mest för då kan jag multiprata:) Jag har flera vänner som drabbas av mina funderingar då, mina tvivel, min ilska, besvikelser och all min lycka.

V är en sån, tänkte på det idag. Det senaste året har verkligen varit en tornado för hennes del. Hon har ett stort hjärta som inte riktigt gör som hon vill och det innebär en hel del kamp, tålamod (som hon inte har, liksom jag skolkade hon dagen det delades ut….), en jävla vilja (finns i överskott…) och många påfrestningar. Laster som ska avlastas, liv som ska ändras och nya vägar utforskas. Det är hennes liv, i en mycket krympt version. Vi kan väl säga att jag blir lätt andfådd när jag tänker på helheten och jag tror ändå inte jag vet hela helheten, egentligen för hon är som jag. En jävla mussla som inte snackar om man bänder i den bara om man sätter sig lugnt ner och väntar tills skalet öppnar sig tyst och stilla.

Hon rasat över orättvisor framför mig, lyssnat på mina suckar av diverse töntproblem vilket innefattar både idioter, frustration över att stampa på samma plats och saker som inte går som jag vill. Medan hon då brottas med sin egen bergochdalbane-tillvaro vill säga. Hon finns ändå, ett sms bort och stöttar när det krävs, skruvar tillbaka mitt huvud när jag tappar det och skrattar åt mina tokigheter. Så V jag tänkte bara säga:

Tack för att du inte är så jävla perfekt hela tiden, för att du säger knäppa saker som får mig att blinka och jag kan säga en del konstigt….
Tack för att du är ärlig även där det svider, för att du vågar kalla mig dum när jag är dum, för att du inte smeker medhårs.
Tack för att du inte alltid gör saker helt rätt och riktigt, för att du är mänsklig och faller för frestelser, för att du gör inte gör saker exakt som man borde men som man känner just då.
Tack för att du frågar saker du redan frågat om och kommer ihåg svaret medan du frågar, svär och går tillbaka igen.
Tack för att du alltid får mig att skratta så sjukt mycket ibland bara genom att dela med dig av dig och ditt liv
Tack för att du skrattar åt dråpligheter i mitt liv och förstår mig ibland utan att jag säger ett ord, du bara ser vad jag faktiskt känner och det är svårt.
Tack för att du är en ärlig vän som finns för mig men som alltid sätter sin familj och hälsan före mig som det ska vara, du hymlar inte och ursäktar inte utan prioriterar rätt.
Tack för att du är en sann vän till mig och för att du är du och ingen annan. Love U!

Varför säger du inte det här själv undrar ni nu och det har jag. Många, många gånger men jag tänkte ni andra ska veta det också. Alla ni som missade vilken underbar människa hon är, ni lyckliga som tillsammans med mig har henne i era liv och ni fantastiskt ovetande människor som inte ännu träffat henne! Jag önskar dig ett fantastiskt liv och bra fotbollsmatcher vilket jäkla lag det nu var du höll på för det lär jag mig aldrig eftersom jag är analfabet när det gäller sport. Var det DIF?

Livlinor…

Överallt finns de, mycket osynliga i många fall eftersom de är på andra platser än jag. Men aldrig längre bort än ett sms eller ett samtal. Likt trädkronor bär de enorma mängder av mig i sina armar, ruskar bort sorgliga händelser med sin omtanke så de dalar mot marken likt höstlöv för att försvinna bort med vinden. Stadiga som ekar medan jag rasar av ilska eller vanmakt, tålmodiga i sin väntan på att jag ska ta slut och sjunkar ihop vid rötterna för att få ny kraft. När jag är euforisk dansar jag galet kring dem medan de står stilla och ser på. Himlar med ögon.

När livet steker med heta strålar skuggar de mig så jag kan klara de hetsigaste dagar och mest brännande förödmjukelse. När regnet sedan faller så sipprar endast en bråkdel genom deras kronor så jag inte dränks i mängden som sköljer över mig ibland. Oavsett var jag befinner mig så står de där, väntar, iakttar. Samlar visdom om mig och mitt liv. I stammens årsringar kan jag se mitt eget liv, mina egna upplevelser och milstolpar. I barken finns mina känslor och förluster inristade som färglösa tatueringar.

De förankrar mig så jag inte flyter bort när jag smälter ihop av trötthet. Medan jag sover faller deras blad som ett täcke över mig och i sällskap av stjärnorna vilar de med mig även om de inte är på samma fysiska plats. Himlen är densamma och stjärnorna med. De är alltid vårt sällskap.

När så mitt liv är lugnt och deras rasar är jag trädet. Jag ger skugga, ruskar bort sorg och vanmakt, skänker trygghet i storm och låter mig översköljas av en ilska som ibland tycks sakna sin like. När de sover vakar jag med stjärnorna tills morgonen gryr och ger nya krafter. Mina rötter rubbas inte utan bildar en skyddande klyfta i en oredig värld. När regnet kommer drar jag ihop mina grenar så de inte blir mer än smått våta av dropparna. Och alltid, oavsett var de är står jag här och väntar tills nästa gång livet kraschar eller tills nästa gång de fullkomligen poppar av lycka och behöver en stam att dansa omkring.

Mina vänner, de finns där, jag vet vilka ni är och det vet ni med. När ni är friska är jag glad, när ni är ledsna så tröstar jag, när ni är sjuka så är jag beklämd som nu. Har en vän som borde bli frisk nu, inte mer dåliga tider nu, bara bra. Vi som skrattat så sjukt mycket ihop åt saker vi ibland inte förstod alls. Och ingen annan heller för den delen. Men tack vare henne håller jag ihop och kan skänka massor av styrka. Bli frisk nu, vi behöver dig. Jag och många med mig behöver dig, här med oss. Skrattande och galen, otålig och förbryllad, envis som en gråsten från helvetet. Du är en av mina livlinor…

EB – då änglarna besöker jorden

Caroline sover nu, endera omslingrad av ett Hello Kitty påslakan eller så har hon sparkat det all världens väg. Lakanet är knöligt, kudden inklämd mot sänggaveln och hon slänger sig runt i sömnen då hon drömmer. På hennes vänstra armbåge håller ett rejält skrubbsår på att läka sen hon snubblade på skolgården och skrubbade upp armen i gruset. Jaha, tänker ni så är det väl för de flesta barn. Visst har ni rätt att det är så, för de flesta men inte för alla. De leker, bråkar, skrubbar sig på de mest horribla sätt, sover knöligt. De är barn och de skaver sig själva mot tillvaron hela dagarna. Helt naturligt och det händer inget mer än att de ibland får skrubbsår som läker. Som min nu sovande 6-åring.

Men vi har en annan grupp barn, en liten grupp eller stor grupp beroende på hur man ser på saken ang siffror. Enligt en artikel jag läste om Tille 2006 så föds 1,5 barn i snitt per år med diagnosen EB. Deras hud är lika känslog som fjärilars så därför är det deras symbol. EB, Epidermolysis bullosa omfattar ett 20-tal sjukdomar som jag inte kommer gå in på här. En del så sällsynta att det troligen inte ens finns i Sverige. Den allvarligaste formen (herlitz) är de gångerna änglarna sätter sina små fötter på jorden att lämna stora avtryck innan de lämnar oss igen.

En vän till mig har fått en ängel nyligen vars hud är skörare än den mest fragila fjäril jag kan tänka mig. Så mina tankar går dit, till honom och hans familj. Egentligen känner jag mig totalt mållös just nu men sprida vidare vad det handlar om kan jag.
Så läs mina vänner om dessa änglar med fjärilshud som i en del sällsynta fall bara tassar runt ett ögonblick bland oss. Som exempel, Tille, senast ett fall förekom som liknande hans i Sundsvall var 1971. Så abstrakta är siffrorna.

http://www.picbadges.com/stod-eb-foreningen-debra/2240189/

http://www.ebforeningen.se/

http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/epidermolysisbullosa

Jag är en sån där morsa…

Det slog mig för nån dag sedan att jag är på andra sidan nu, jag är inte barnet som drar hem kompisar (ja, godmorgon yxskaft…) och smyger in på mitt rum. Jag är numera morsan som tittar på tjejerna som släntrar in, blygt säger hej under lugg och stänger dörren när de väl kommit in på rummet. Bakom dörren exploderar tillbakahållet fnitter eller en ordstorm utan dess like från 2, 3 ibland 4 munnar samtidigt. Ni kan tänka er kakafonin de skapar på den ytan. Alla viljor att uttrycka sig som brottas om samma knappa utrymme, kräver sin plats och höjer volymen kontinuerligt. Och jag bara älskar varje minut, det är så jäkla häftigt att se hur stora mina barn är! Hur de utvecklas, tvingar fram förändring hos sig och mig. Skänker mina dagar liv.

Lovade mig själv för många år sedan att jag aldrig ska behandla andra barn som en del föräldrar till mina sk vänner behandlade mig. De tittade nedlåtande på mig, misstrodde mig alltid för att jag fanns och i vissa fall uteslöt mig helt öppet till förmån för andra barn som var mer passande i deras ögon. Byggde inte upp någon självkänsla precis och absolut ingen respekt för de föräldrarna alls. Jag hatade deras ogillande, deras blickar kliade i mig när jag passerade. Ett speciellt föräldrapar påverkade sin dotter så hon till slut började reta mig i skolan, kalla mig lögnare och anklagade mig för stölder som jag tom kunde bevisa att jag inte gjort. Fast det spelade ju ingen roll när alla trodde henne och jag blev utanför. Igen. Hon skulle föreställa min bästa vän då. Min defintion av vän förändrades helt.

Tänker aldrig bli sån, tänker inte titta på världen genom fyrkantiga glasögon med konservativ slipning. De där varelserna som börjar invadera mitt hem och fylla det med sitt buller är framtiden. Mina döttrars framtid, min framtid. Det ska bli fascinerande att se framtiden utvecklas! Man kan inte styra över valet av vänner som ens barn gör och det är inte meningen heller, de ska välja sina egna medmänniskor liksom jag valde mina. Och av erfarenhet vet jag att de som oroade mina föräldrar var absoluta motsatsen till bekymmer och andra som vann godkännande borde granskats mycket nogrannare. Så mina barn får välja själva efter egen vilja och även om jag ännu aldrig undrat över varför de valt sina vänner så lär nog den dagen komma med. Med även om jag tvivlar så ska jag tvinga mig själv att ha ett öppet sinne för de vet något jag inte vet, de känner sina vänner på ett sätt jag aldrig kommer att göra och därför bör jag respektera deras omdöme liksom jag vill att de ska respektera mitt. Jag måste lita på att jag gett mina tjejer en bra grund att stå på när de ska utforska världen.

Tyvärr tänker inte alla som jag. Har stött på likadana föräldrar i vuxen ålder som jag mötte som barn. Nu är de föräldrar till andra barn, de granskar alla i sin närhet lika kritiskt som förpackningsdatumet på köttfärs. Minsta skavank och personen anses obrukbar. Det är tragiskt med människor som bara vill se världen ur en vinkel när den glittrar mer om man låter alla vinklar ta plats. Plötsligt är inte världen platt och fyrkantig utan 3D med panoramavinkel…och så otroligt skimrande!

Jag känner mig avundsjuk…

på mig själv för jag har det så jäkla bra. Det har inte alltid varit så. I långa perioder var det motsatsen, pengar räknades i enkronor, tid fanns det aldrig nog av, barnen var sjuka titt som tätt (barnsjukdomar duggar tätt vissa perioder) och världen var allmänt svart och blytung. Varje kväll var slutet på en misslyckad dag som än en gång inte ledde till någon förbättring och varje morgon jag vaknade upptäckte jag till min fasa att det var en fortsättning på dagen som just slutat. Så höll det på, ekorrhjul utan slut. Tills jag vände världen på ända och flyttade om klossarna helt.

Nu är min värld ljus och otroligt vacker, tom bokstavligen för dagsljuset i min nya lägenhet är bedövande vackert! Varje morgon undrar jag om jag verkligen är i rätt lägenhet och varje kväll somnar jag otåligt i väntan på nästa dag. Så jag är avundsjuk på mitt eget liv. Mina barn är friska (sånär som på en snuva nu då), de har fått sina egna rum som jag håller på att inreda, lägenheten börjar ta form, min garderob uppdateras, det finns alltid mat och jag räknar inte enkronor längre för att jag måste utan för att jag ibland vill. Mitt liv är bra och allt slit gav utdelning. Mitt största bekymmer just nu är att jag behöver lite möbler, inget värre än så. Beklagade mig senast igår över att jag ännu inte lyckats komma iväg och kolla på en byrå på Ikea, inte heller har jag kommit iväg och köpt bokhyllorna som kan få avlasta den överfulla som dignar av böcker. Det är mitt dilemma just nu, mitt största bekymmer, det som stör mig mest i min tillvaro.

Så lyckligt lottad är inte alla, att de har så triviala problem som att de inte hinner iväg och köpa bokhyllor. Men det har jag. Numera och jag tänker njuta av det bekymret och älta det, för det är så ljuvligt simpelt, lyxigt och så totalt i-lands fixerat så det finns inte. I en annan del av Stockholm sitter en vän med sin 2-åriga dotter och väntar på att natten ska ta slut så han får åka hem till resten av sin familj. Väl hemma där sitter en fru med minsta dottern och väntar på att natten ska ta slut så make och dotter åter kommer hem. Båda önskar att deras döttrar nu håller sig friska då de bytt av varann i att vara sjuka sedan några månader tillbaka. Tillsammans med sina föräldrar har de gått igenom mer än mina döttrar tillsammans gjort på 10 år vad gäller sjukdomar. På endast några månader. Mina döttrar har spridit ut sina små barnsjukdomar på flera år, inte några få månader och de är sällan sjuka numera alls. Världen är bra orättvis då jag knappt sett insidan av ett sjukhus sedan förlossningen så har mina vänner fått VIP-kort och i ett fall tom eget rum pga RS-virus. Bara ordet är läbbigt i sitt allvar och nu senast feberkramp som jag fruktat länge då min yngsta dotter är feberbarn som alltid rusar högt i temp varje gång hon är sjuk. Men tack och lov har hon aldrig fått kramp.

Världen stannade till en stund när jag läste om vad som hänt. Jag kastade en snabb blick på mina döttrar, rent reflexmässigt, för att se att de är som vanligt. Bråkar, ser på Tv eller bara trular på. Världen är normal, det är bara orden som är onormala. Allt annat fortsätter som vanligt fast jag just snubblade i tankarna, skar mig på vassa ord. Obarmhärtigt raserar de mina funderingar över bokhyllor och annan inredning, dunsar ner bredvid Billy i björk som plötsligt ser rätt värdelös ut i jämförelse. Svärtar ner mitt tilltänkta köksbord och får min dotters vägran att sova verka trevlig. Det värsta som kan hända är att hon är trött imorgon bitti, i värsta fall. Vad gör det? Det kunde varit värre, mycket värre än så. Därför är jag avundsjuk på mig själv, på mitt liv, mina triviala bokhylle-bekymmer och min fantastiskt ljusa lägenhet. Jag har det oförskämt bra.

Jag tänker på er och önskar er än en gång friska dagar, veckor, månader och år framöver. Ni håller en värld på era axlar som skulle få mig att klappa ihop och jag önskar så jag kunde göra något för er! Förutom att tänka på er, ni får stå i min bokhylla jag ska köpa, den jag klamrar mig fast vid just nu för den är så löjligt simpel att bekymra sig om, så enkel och så värdslig. Där får ni sitta, omgärdade av enkel Billy design, så som det ska vara, så lätt som livet ska vara. Inte besvärligt och sjukligt. Friskt, ljust, livligt och så Billy simpelt! Det önskar jag er – Ikea enkelhet i livet!