När jag sedan skulle hämta henne så fanns inte väskan på plats. Fritidsfröknarna upplyste mig om att den väskan hade hängt med överallt hela dagen. Mycket riktigt var den nu ute på gården med C som lekte med väskan nära intill. När hon såg mig plockade hon upp väskan och ropade att nu skulle hon hem! Därefter pladdrade hon oavbrutet om att väskan hade varit med hela dagen, till fritds, på lektionerna, i lunchmatsalen och även i pulkabacken då hon ställt den vid en lyktstolpe medan hon åkte. Fungerade alldeles utmärkt. Väskan är alltså redan högt älskad och enligt Caroline har den nu sett hela skolan så den känner till alla utrymmen… Lycklig väska…

Födelsedagsmiddag firades på Kina restaurang men Caroline ville då helst ha köttbullar…som det inte finns så mycket av men hon åt lite av varje till slut. Med de kolsyrebenen är det ett under att hon åt nåt. Friterade räkor trodde vi hon gillade tills hon berättade att det var ”förpackningen” hon gillade. Dvs frityrsmeten runtom, räkan petade hon ur….

Nu efter hjärtformad och egendekorerad tårta, Spöket Casper filmstund och ett antal borstningar med nya eltandborsten så lär hon väl somna om ett bra tag. Hon letade också efter ett elhål i badrummet för laddaren till sin nya tandborste. Och med den här takten så är batteriet slut imorgon kväll….det är just nu absolut det bästa som finns att borsta tänderna! Eller naveln för det prövades också. Passade perfekt och kittlade mycket….. Noterar här att jag ska gömma min eltandborste när jag införskaffar en för att undvika navelludd….

En dag med festligheter snart över, imorgon börjar nästa när vi får besök av goda vänner och broder från norr! Söndag tror jag blir göra-ingenting-dagen denna helg:) Och det är så coolt att det redan gått 7 år, snart på klockslaget tom!

De blir större och mognare båda två för var dag. Klarar mer själva. Marléne planerar helger med vänner, tar bussen själv och gör iordning övernattningar själv, handlar och annat som kräver en del ansvar. Speciellt eftersom hon ofta tar inititativet helt själv. De kan massor och jag är lika stolt varje dag när jag tänker på hur stora de är och hur de utvecklas. Det är otroligt spännande att få vara med om, se alla framsteg, möta individen som växer fram lite mer varje dag ur de barn som föddes för snart 7 resp 12 år sedan.

Här brukar många kraxa förskräckt att ”de växer upp snabbare än du tror, var rädd om tiden då de är små, tänk på att de blir vuxna en dag och inte behöver dig” etc. Ja, tänk vad underbart att jag en dag kommer ha vuxna barn som inte behöver mig när de fixar räkningar, handlar, kör bil, köper hus eller planerar sina liv med ev familjer. Tänk att jag får se handlingen utan att behöva skapa den eller göra det åt mina barn. Underbara tanke! Självständiga och starka döttrar som kan klara sina egna liv. Det är inte en deprimerande tanke utan en fantastisk tanke! Vem önskar sina barn motsatsen? Jag har njutit och våndats över småbarns år och kan väl lugnt konstatera att jag är glad att den tiden är över. Små barn är söta men otroligt krävande, det är meningen att de ska utvecklas och komma vidare i livet. Alltför många lever med barn som av flera anledningar inte utvecklas tex pga sjukdom. Det är värre, när barn ofrivilligt stannar i en utveckling och inte kan komma vidare, mer frustrerande att inte få följa linan ut.

Och fort går det för det känns ibland som igår att jag var ung och dum utan barn, nu har jag en egen familj och ett eget enormt ansvar att axla. Men jag önskar mig vuxna barn, att jag får vara med hela vägen och se alla åldrar som kommer att passera framöver, lämna småbarnsåren, skolåren, tonåren och vidare in i vuxenlivet. Jag vill inte leva enbart i dåtid utan jag vill leva nu och komma till framtiden. Det går inte om mina barn inte växer egentligen. Varje ålder har sin charm och jag blir aldrig trött på att se nästa steg, det är bara det ocharmiga med nuvarande steg som tröttar ut mig…

Så imorgon blir hon 7 år, väcks med frukost på säng av mig och en smått vrång storasyster som är trött. Sen väntar middag ute på kvällen och har vi tur så slipper vi Donken, kinamat kanske:)

Nu slängs ju den här meningen till höger och vänster av alla möjliga människor jag känner och jag gillar den aldrig. När jag hör folk sitta och sucka över sina liv, gråta livet ur sig eller säga att de bara vill sluta leva får jag mest en lust att skaka om personen så saker och ting faller på plats därinne och säga att det blir bättre. Livet blir bättre men man måste ibland jobba som fan för det och ha ont. Inget varar för evigt, varken bra eller dåliga tider. Allt har ett slut och allt har en början. Men att dö förbättrar ju inte direkt någonting, snarare förvärrar. Lämnar familj och vänner med enorm saknad och många gånger utan svar.

Kanske är min livslust alltför stark för att jag någonsin kan förstå det här. Det har bokstavligen kostat mig blod, svett, tårar och enorm smärta att få det liv jag har idag. Ett liv jag försvarar vildsint, ingen ska få mig att må dåligt igen. Idag vet jag att jag är värd så mycket mer än att må som jag gjort, även fast jag också drabbas av minnesförlust ibland och glömmer vad jag är värd. Men det gör väl alla, så länge man kommer ihåg det igen.

Det värsta jag hört och hör är när vuxna slänger ur sig frasen fast de har barn. Att de vill dö, de ska ta livet av sig om de blir lämnade, livet är slut och de har inget att leva för. Att hota med att avsluta sitt liv om man blir lämnad är mig veterligen det absolut värsta man kan säga. Hota med det mest otänkbara, det man absolut inte vill en människa oavsett kärlek eller inte. Det är så obeskrivligt lågt så jag blir bara arg. Man kan inte tvinga människor kvar, man kan inte äga människor utan ibland är det bara att acceptera faktum. Par går isär och nya par bildas. C’est la vie. Och det här med barn, vuxna med barn som inte anser att barnen är värda att leva för. Jag blir bara arg, det kommer aldrig finnas ord som kan förklara för ett barn att deras förälder valde döden framför ett liv med sina barn. Det går inte, helt horribelt att ens tänka så och säga så är oförsvarbart. Och igen, jag har aldrig haft den känslan men jag har våndats många gånger över närstående som levt med dödslängtan och det är en tortyr jag inte önskar någon.

Människan har i grunden en instinkt att leva, tyvärr sätts den ur spel ibland av olika orsaker, men för de flesta så tar instinkten att fortsätta leva över. De genomlever och överlever otroliga saker. Jag förundras ofta över hur människor hittar styrka efter svåra situationer och trauman som får mig att baxna vid enbart tanken. Hur gör de? Hur lyckas de resa sig upp och komma starkare ur det? Jag vet att det går men inte riktigt hur det går till ibland. Däremot vet jag att helvetet har flera nivåer, när du tror du nått botten så kommer en jävla nivå till.

Att må riktigt dåligt, uppleva ångest över en situation man inte kan se en väg ut ur är som att kvävas långsamt men jag har aldrig känt att jag inte orkar, att jag vill ge upp. Det finns alltid en gnista till när en energikick tar slut och sedan en till. Någonstans där inne finns en glöd som aldrig tar slut och tyvärr kan jag inte förstå människor som bara ger upp och tar sitt liv istället för att kämpa för livet ännu en gång. Livet är ingen lätt match, det består av många kamper och många svåra stunder men alla underbara ögonblick överglänser allt dåligt bara man ger det en chans till. Och en till. Alternativet är för mig inte ett alternativ alls, det finns bara en väg. Stå upp, en fot framför den andra, fortsätt gå mot nästa nivå!

Vad är det som skrämmer människor så mycket med att vara själva? Att lyssna på sina egna tankar och beslut. För mig finns inget mer underbart än att sjunka ner i soffan med en kopp te och njuta av att det faktiskt inte är nån där. Bara jag, allena i tystnaden om jag stängt av tv:n. Mina funderingar om dagen, livet, framtiden. Jag kan planera inköp, fundera på hur mitt framtida vitrinskåp ska se ut (mitt nästa inredningsprojekt) eller bara konstatera att dagen har övergått till kväll igen. Hela dagen pratas det överallt omkring mig, med mig, över mig. Det mailas, smsas, telefoner ringer, folk springer omkring. Ibland sitter jag mot fönstret för att stänga ute allt runtom mig, utanför fönstret är det rätt lugnt. Bara tak och fåglar som flaxar runt, svaga ljud av trafik.

Jag ska umgås med mig själv hela mitt liv, jag är den enda personen i mitt liv som alltid kommer att vara här, alltid, jag slipper aldrig ifrån mina tankar eller önskningar. Alla andra kommer och går eller så kan jag helt enkelt låta bli att umgås med andra. Men inte mig själv, lika bra att njuta av sitt eget sällskap. Tid blir så mycket lättare att hantera om man njuter av att vara helt själv. Njuter av tystnaden som endast kan uppstå genom frånvaron av andra. Känna det underbara i att breda ut sig över hela sängen bara för att möjligheten finns, köpa precis det jag vill för att ingen annan är där och kan protestera eller säga sin enligt deras tycke helt tillåtna åsikt. Jag och säkert många fler kanske inte vill ha åsikter hela tiden utan att vi bett om en åsikt. Men en del lider ju av åsiktsinkontinens och vräker ur sig vad de anser om saker och ting i tid och otid. Brus i etern brukar jag kalla det och så filtreras det bort.

Förmågan att trivas endast i sitt eget sällskap har jag märkt är en konst inte alla behärskar men om man verkligen lärt sig hur så är det en fantastisk gåva och en tillgång utan dess like. Bygger mer styrka än några vikter och absolut mer harmoni än något spa…

Den stod alltid framme på ett bord i något rum där vi bodde förutom de gånger vi bodde trångt så det inte gick. Har ju flyttat ett antal gånger (16 eller nåt sånt totalt med mina egna flyttar…) så ibland var den liksom alltid på väg nånstans. När jag var liten, 6 år eller nåt så stod den i ett gult syrum fullt av lådor och tyger eftersom vi precis flyttat in efter att huset byggts. Klättrade runt där inne bland lådorna och trampade på en tygbit som ramlat ner, där fanns en nål. Fick den inkörd rakt i hålfoten rätt djupt. Gjorde inte ens hälften så ont att få in den som att få ut den kan jag säga, sjuk smärta…

Alltid köptes tyger, mönster, tråd, skelett till lampskärmar, pysselkit etc. Hela tiden detta skapande och förändring hemma. Hon har än idag massor av kuddar, tyger som väntar på att få förvandlas, gardiner, garner, mönster och numera en ny vit symaskin eftersom jag fick ärva denna i julkapp för några år sedan. Till min lycka! Men det var så det började, min lust att skapa och förändra. Det hände alltid nåt. Oavsett om vi hade gott eller mindre gott ställt så användes symaskinen och kreativiteten flödade. Min balklänning syddes klar med denna maskin, den har jag ännu kvar och faktiskt så kan jag ha den än. Sitter som smäck:)

Min kreativa sida har jag alltså ärvt fast den inte följer samma mönster. Jag skriver mer, engagerar mig i mycket, syr ibland, broderar gärna men sticka det kan jag inte. Man kan köpa stickat eller så har man en snäll fd svägerska som gör ascoola vantar till ens barn. Det har jag tur nog! Floristidén kommer även därifrån, kärleken till färg och form. Kan fortfarande bli helt begeistrad i vissa konstverk som bara är så underbara.

Mina döttrar är också kreativa på ett sätt som förbluffar mig varje dag, vi är bara en skapande släkt som rymmer såväl bagare som konstnärer och en uppsjö av egna företagare.

Men iallafall jag syr gardiner, till kök och sovrum. Nytt och fräscht. Den som säger att oxar inte gillar förändring känner mig inte, jag älskar förändring. Det ska röra på sig för att jag ska vara nöjd. När det bara lunkar på och inget nytt händer då blir jag så uttråkad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Dessutom blir jag på riktigt gräsligt humör, synd om omgivningen. Men för tillfället är det förändring som pågår så jag städar, byter gardiner, rensar allt jag kan komma på, läser massor, går igen både pension och försäkringar, tränar och planerar middagar och andra företeelser. Har sådant överskott av energi nu som jag inte vet var den kommer ifrån. Helt galet mycket energi och lust att göra saker. Helst göra om saker!

Var det än var jag åt, drack eller gjorde så en till tack. Precis likadan för det här vill jag behålla, det är underbart. Total powertrip nästan varje dag! Fascineras själv av att det inte tar slut utan det kommer ny energi hela tiden och det är bara så härligt för jag har massor att göra om. Så här ska livet vara. Sprudlande, händelserikt och bara helt enkelt underbart! I’m back!

Vi valde, i många fall, att de skulle komma till oss just då. De flesta av oss som kan väljer själva att skaffa barn vilket i sig är en totalt självisk gärning eftersom barnen inte väljer, de bara kommer. Det går inte att föreställa sig vad som väntar och inte heller vem som dyker upp. I själva verket vet man bara en sak med säkerhet när man får barn och det är att nu börjar ett helt nytt liv där man alltid kommer åka i andra klass, gladeligen och med gott samvete. Barnen åker i första. De är våra att ta hand om, skydda, uppmuntra och hjälpa. Vi ska hjälpa till att bygga en individ utan ritning och bara med hjälp av insikter om personen som växer upp med oss. Det finns inget facit, men mycket sunt förnuft. Trygghet och kärlek är kittet som gör alla barn harmoniska. Trygghet….

Men vad händer inom ett barn när tryggheten sticker? När allt som finns kvar är kyla och mörker? När hotet ”då får du stanna här” blir verklighet, verkligen iskall verklighet. Vad händer då? Vi har alla använt oss av just ”då får du stanna själv”. Vi gör det alla nån gång. Går ut från affären och stannar exakt vid dörren, slutkörd, trött på tjat och så fullständigt urless så man inte vet vad man gör och när dörren visar sig framför en så vänder man. Ilskan är borta och barnet kommer. Man undrar vad man håller på med och fångar upp sitt barn i en varm kram.

Men det är ett oändligt stort steg till att verkligen lämna sitt barn utan ytterkläder på en parkering i 7-8 minusgrader och åka hem till en annan stad. Skillnaden är astronomisk, helt otänkbar. Vi andra kommer ju bara typ några meter och får ångest direkt. Hur klarade han att köra flera mil?

Känslig för ljud, ljus och dofter. Min taklampa i flickrummet var alltid för ljus oavsett styrka. Den biten har alltid förbryllat mig för den var aldrig stark egentligen. Sova när en tv är på i lägenheten intill är nästan omöjligt eller störande ljud hos en person. Jag bara älskar att sova själv för det är tyst, ingen som stör mig.

Hittade en massa punkter på nätet och jag känner igen mig i massor här:

• är kapabel att genomföra djup bearbeting av information.
• plockar upp diskreta saker när de lär sig saker.
• kan inte lära sig saker väl när den är överupphetsad.
• är lojal, känslosam och omtänksam.
• är bra på att göra uppgifter som kräver djup koncentration och fokus.
• kan prestera uppgifter med precision, detalj och snabbhet.
• är väldigt noggrann.
• är bra på finmotoriska rörelser.
• påverkas mer av koffein än vanliga människor.
• kan hålla sig stilla längre än vanliga människor.
• har en aktivare högerhjärnhalva.
• är naturligt kreativ.
• är fantasifull.
• påverkas mer av intryck än vanliga människor.
• kan förstå människokänslor djupare än vanliga människor.
• är bättre på att hitta fel.
• är bra på att undvika fel och misstag också.
• presterar inte sitt bästa när den blir iakttagen.
• arbetar bäst när situationen är lugn, tyst och avslappnad.
• föredrar att känna och uppleva saker tyst för sig själv.
• är en jättebra organisatör.
• är en hårt arbetande perfektionist.
• är omsorgsfull och barmhärtig.
• är begåvad i andlighet.
• är utrustad med ett otroligt konstnärligt sinne.
• bryr sig om miljön.
• har ett sinne för uppskattning av natur, konst och musik.
• märker diskreta förändringar i en persons utseende, förändring av ett föremåls placering m.m.
• ställer djupa och tankeväckande frågor.
• stör sig lätt på ljud.
• läser andras sinnen och humör

Inget av det här har egentligen stört mig, har bara aldrig förstått varför jag ofta känner mig som en åskådare istället för deltagare bland människor. Ofta är jag en betraktare och studerar det som sker mer än medverkar. Det som stressar mig mest är när människor försöker ändra på mig. Kräva att jag ska känna något jag inte vill, berätta saker jag inte vill plocka fram eller umgås när jag helst vill vara ifred. Jag kanske inte vill gå tillbaka och älta allt hela tiden bara för att någon annan känner för att gräva fram det. När jag avhandlat det klart så är det klart. Hur ofta har jag inte fått höra att jag är kall och okänslig? Mindre kapabel att visa känslor, inte kramig. Jag är för reserverad, för kontrollerad när det gäller mina känslor. En vän frågade mig en gång varför jag inte sagt hur dåligt jag mått i mitt förhållande innan jag gick och jag minns hur frågan förbryllade mig för jag hade ju inte funderat klart så vad fanns då att berätta. Först funderar jag, tar ett beslut sen pratar jag. Det är ju mitt beslut. Behöver jag en vinkel så pratar jag inte annars, då bestämmer jag mig bara. Och det här uppskattas inte alltid har jag märkt.

Ja, tyvärr så är jag. Lev med det eller umgås med nån annan. Jag mår bara dåligt av det när jag hela tiden får det påpekat och noterat istället för att bara få vara. Ju mer jag pressas desto mindre syns av min varma sida, den dyker bara upp i lugna situstioner. Omtänksamhet kan inte krävas fram utan bara liksom sippra fram när jag vill. Jag är inte glättig och tuttinuttig, men det innebär inte att jag är mindre berörd. Jag visar det bara inte så tydligt, titta nogrannare så syns det. Under stress kan jag vara extremt kall och fokuserad utan att för den sakens skull vara det minsta okänslig. Tvärtom kan det vara för mycket känslor och då tar fokus över. Då har jag inte tid att känna utan det är handling som gäller. När jag är klar, när det finns tid att känna så väller det över men då är jag själv aldrig i sällskap. Då ventilerar jag för mig själv. Otroligt intressant att hitta något som gör att jag liksom passar in nånstans. Till slut. Och lite trendig med alla olika bokstavskombinationer som egentligen bara säger en sak. Vi är alla lika unika i vår egen skapelse, det gäller bara hitta de personer vars olikheter vi kan leva med:)

Även jag ödelade en värld en kväll när min äldsta dotter fick veta att jag lämnade hennes pappa. Nödvändigt men smärtsamt för henne. Vi vill våra barn allt det bästa som finns men ibland blir vi tvungna att göra det värsta för att ge dem det bästa. Totalt ologiskt i barns ögon, åtminstone under en mycket lång tid. Så medan jag sitter med C i soffan och myser tänker jag på det här med att en liten tjej som är exakt lika gammal som henne ska vänja sig vid en helt ny värld. En värld som mina barn redan känner till men som ändå inte är likadan. Jag är inte det minsta avundsjuk för att befinna sig i det samtalet är gräsligt, att flytta isär och bygga upp på nytt är både ljuvligt och plågsamt. Att vara där jag är nu, flera år senare i ett tillstånd av harmoni och absolut acceptans är underbart. Det finns inget jag saknar och mina barn har landat i en trygg värld. Vår resa mot förändring är avslutad, vi lever i vår nya värld och trivs där. Hon ska börja resan utan att vilja resa, hon får en biljett hon inte vill ha till en destination hon inte vill se.

Sekunden då allt förändras är ofta en sekund man alltid minns, doften, ljudet, kläderna man bar, orden som påvisar att meningen inte kommer avslutas på ett bra sätt. Man vet innan man vet. Sekunden man önskar att dövhet kunde infalla och tiden frysa utan att någonsin tina. När det enda man egentligen hör är ”Nej, nej, nej” men det är endast ens egna tankar. Orden kommer ändå, sekunden då allt ändras tickar förbi och världen faller ihop kring ens fötter. Framför står en ny värld, också vacker och början på en ny verklighet men inte alltid så lätt att ta in. För en liten flicka som inte vill kommer det vara omöjligt och obegripligt att ta in. Det motsägelsefulla i att kärlek ibland kan rasera innan det bygger upp. Att den högst älskade kan vara den som gör det mest fruktade i den åldern. Otänkbart. Men sant… Och vetskapen gör mig ont fast jag vet exakt att alternativ inte finns.

Eftersom vi var ute i väldigt god tid slapp vi köa i kylan ute och trängas på vägen in, däremot fick ju vänta medan alla andra kom in. Se alla platser fyllas och skillnaden mot tomhet och nästan helt fyllda platser är rätt imponerande även för en halvt öppen arena i Globen. M räknade som vanligt minuterna innan showen började och precis som förra gången vi var här var de förväntansfulla till tusen. Jag var inte förväntansfull, jag är stolt och lycklig över att åter kunna ge mina döttrar något jag inte trodde var möjligt för många år sedan. Dessutom älskar jag isdans, en av få sporter jag kan tänka mig att se på och enbart njuta av. Isdans är sinnligt och otroligt vackert. Så när ljuset slocknade, showen började och alla barn tjöt av förväntan blänkte mina ögon av stolthet.

Varje glittrande skär, varje sång, varje otroliga lyft av suveräna isdansare, varje gång C förtjust berättade vem som kom åkandes in på isen gav mig samma lyckliga känsla av seger. Den känsla som endast kan uppnås genom att kämpa hårt, verkligen ta sikte på ett mål och ge allt för att nå det. Sötman är obeskrivlig och värd varje tår, varje dag av slit. Runtom mig sitter oräkneliga barn, föräldrar, morföräldrar och andra släktingar med blandade känslor. Bakom sitter en tjej som överlyckligt just precis tappade sin första tand minuterna innan showen började så det blev lite rabalder när papper skulle jagas och tanden sparas. Som tur är så har jag alltid näsdukar så jag gav bort ett paket till en tacksam mormor som hade händerna fulla med festis, popcorn och nu en nytappad tand att stoppa i väskan. Tror nog den lilla flickan och jag kände ungefär samma lyckliga känsla av ”Äntligen!”

Av alla ögonblick vi upplever med våra barn eller för oss själva för den delen är vi ofta så kräsna att vi kräver för mycket och missar de glittrande detaljerna. Det som verkligen har ett värde. Hur ofta hör jag inte människor klaga på upplevelser för det var inte perfekta eller uppfyllde deras förväntningar?  Varför har vi så skyhöga förväntningar istället för att gå mot okända saker med öppet sinne? Varför måste allt vara perfekt när det är det operfekta som gör saker och människor speciella. Unika. Bra är ibland bara bra, låt det så vara och njut av det. Ett ögonblick av en händelse som varar flera timmar är ofta det som räcker för att göra hela händelsen unik och underbar, inte mer. Uppskatta det. Det gjorde jag idag, igen, och det kommer jag fortsätta göra. Det var en underbar kväll som avslutades med gourmet-mat på Donken och oplanerad filmkväll i soffan med två trötta men lyckliga döttrar. Livet kan inte bli bättre än exakt så här!