I mörkret…

-Mamma, när jag blir lika stor som Marléne får jag vara uppe längre då? undrar Caroline.
-Mmm, det får du. Sov nu, säger jag trött. Konstaterar tyst att jag har 4 år på mig att diskutera den saken närmare.
-Får jag rida på en elefant då också, fortsätter hon.
-Godnatt, svarar jag väl medveten om att oavsett om jag svarar ja eller nej så innebär det mer diskussion som jag inte vill ge mig in i nu.
-Jag ska byta namn när jag blir lika stor som Marléne, då ska jag heta Bamse.

 Så kan det låta när hon pratar innan hon ska sova. Förutom ”dricka vatten, gå på toa, trallande, klickljud, smackande, kramas, pussas, hoppa runt, klättra ur sängen, hämta katten, snurra runt, tända lampan, dricka mer vatten, prata med Marléne, hämta apan, ta av pyjamas, ligga i min säng, hoppa runt igen, snurra lite mer, släcka lampan, smacka, sjunga lite underliga låtar, stoppa om dockan, ligga på hunden, sova som pippi, klättra upp till Marléne så hon blir arg, lägga sig igen” och ofta somnar hon mitt i en mening av svammel.

Vi är många föräldrar som misstänker att det är något i sanden på dagis som inte är sand för när vi hämtar barnen är de så uppvarvade att en vuxen människa med samma beteende skulle få lämna kissprov och sedan låsas in för observation under flera timmar. Men 4-åringar låser man inte in utan då är det helt normalt att de beter sig som duracell-kaniner på uppåttjack!  Det också det som får oss föräldrar att tillbe kaffe och Bolibompa:-)

Anekdoter…

Ikväll berättade min yngsta dotter (4 år snart) att hon ska sluta peta näsan när hon blir stor för det gör inte stora tjejer. Sist vi hade den diskussionen så konstaterade hon att stora barn, 4-åringar, de gör inte sånt. För Alva hon är 4 år och hon gör inte det (nu fyller Alva snart 5 år dessutom). Denna upptäckt slog min dotter med häpnad, att Alva som var/är hennes bästa vän var så stor. Hon funderade länge över det faktum att hon inte petade näsan…
Fast med tanke på att hon gifte sig med sin bästa killkompis Ville på övervåningen i deras hus för över 1 år sedan så är hon nog rätt stor ändå. Marléne kom ner och berättade att de gift sig och Caroline är mäkta stolt över det. Jag frågade henne hur man gör när man gifter sig. Hon svarade som om det var det enklaste i världen: ”Man bara tar sig nån”. Så enkelt var det!

Barn har en fantastisk förmåga att uttrycka sig och det finns inget som kan ge mig och omgivningen så många skratt. Imorse satt hon och sa ”va?” hela tiden igen oavsett vad jag sa. Till slut frågade jag om hon hörde dåligt. ”Ja, det gör jag.” svarade hon då. Fast bara när jag pratade med henne.
Senast jag fick ett bra skratt av hennes uttryck var när hon studsade omkring på sängen och fick för sig att stå på huvudet. Hon satte huvudet rakt på en plastzebran från en hamburgerkedja. Arg blev hon, grät och skällde på zebran. Jag gick ut för mig ville hon inte se när hon försökte dölja sin sårade stolthet och efter mig kom zebran utflygandes i hallen med en smäll. ”Där fick du!” kom det triumferande efteråt och skrattet var ett faktum. Gömde mig i köket ett tag för jag tror inte zebran hajjade att han just fått stryk för något han inte gjort….

Båda mina döttrar har en fantasi värdig en sagoberättare. När jag kommer på dagis så kan man få förklara en hel del anekdoter de kläckt ur sig. Som den gången Marléne sagt att morfar flugit flygplan över dagis, att min bror tydligen äger 3 butiker där han säljer mat och godis eller att morfar brottas med björnar. Man vet aldrig vilka ord man kan få möta eller hur pass sanna de är, men tråkigt det har man aldrig med mina döttrar:-)

En gisten möbel full av minnen

Jag kan skriva om allt men inte prata om allt (förvånande va?) men så är det, vissa saker bekläder jag helst i skrivna ord inte tal. Därför har jag hårdnackat vägrat att ange anledningen till att behålla trädgårdsmöbeln. Ett tecken på extrem tjurskallighet enligt mamma, måste vara mina gener från farmor som var envisare än gråsten. Stenen skulle ändra på sig långt innan hon nånsin övervägt saken. Skillnaden är att jag inte är tjurig in i döden som hon, inte ens när den hotade gav hon vika. Dumtjurig ligger inte för mig, jag är envis som synden men jag vet också när det är dags att byta strategi. Men jag viker mig inte när det gäller trädgårdsmöbeln. De kan inte begripa varför jag vill behålla en möbel som jag inte kan använda nu eller kanske inte på flera år. Den är gammal, lacken har flagnat och det finns ju nyare modeller som är mycket snyggare. Kanske det, men poängen är varken utseendet eller modellen utan minnena. Och det har inte det minsta med min farmor att göra för hon har aldrig vad vet  varit i närheten av möbeln. Fast jag minns inte om den fanns i Helgum, av den tiden minns jag inte så mycket alls.
Har några minnesglimtar av en het sommardag då jag sprang omkring naken i trädgården och funderade på om jag verkligen inte kunde ta av mig mer eftersom jag fortfarande svettades men även i min 5-åriga hjärna förstod jag att naken var det närmaste avklädd det gick att komma. Men jag kunde inte låta bli att försöka hitta ett kryphål fast utan framgång. Minns också den gången jag envisades med att ligga i brorsans lådbil fast han inte ville det, det hela slutade med att han sparkade mig i huvudet med en träskoklädd fot. Mindre trevligt minne kanske, men jag minns det.

Men nu skulle jag berätta om trevliga minnen, trädgårdsmöbeln. Jag minns inte riktigt när den kom in i bilden, kanske var det när vi bodde vid skolan i Helgum eller så var det ännu tidigare. Men jag minns den absolut från Bangatan, vi brukade sitta på balkongen i skuggan varma dagar och fika. Mammas hemlagade bullar, saft och hon drack nog kaffe. Vi brukade äta sommarmiddagar därute. Jag brukade ha min vita och rosa klänning med både prickar och ränder. Mamma en jättefin ljusblå klänning med en rosa blomma på (när den åkte på brukade det innebära bad också), brorsan hade bermuda shorts som mamma sytt, 80-talet blomstrade. Sen flyttade vi till radhus, Rödstaringen och på den stenlagda uteplatsen stod den återigen, lämplig för bullar och saft, födelsedagstårta eller grillat. Nu kom en katt in i bilden också, Mysan. Hon kunde ibland sova på en av stolarna, på en av de blåa dynorna. Stolarna har ett härligt gung och den klassiska utformningen är otroligt åtråvärd än idag. Men det är inte det jag vill bevara.
Efter radhuset köpte mamma och Göran (som kom in i bilden när jag var ungefär 12) ett hus på Grenvägen, ett enormt tegelhus med en stenbelagd uteplats. Såna där vassa stenplattor med stenbitar i som man inte kan gå barfota på. Trädgårdsmöbeln åkte fram igen för mer bullar, saft och grillat. På sommarloven och lediga dagar satt jag ofta där och åt frukost (eller brunch då eftersom klockan ofta var runt 11-12). Fil, musli, mackor och te. På den tiden kunde jag äta hur mycket som helst till frukost medan det idag räcker med fil och musli.

Parasoll fanns det ibland i bordet för det finns ett hål mitt i bordet just för ett parasoll och på Grenvägen dök det upp en hammock bredvid möbeln. Mamma och Göran fick den i bröllopspresent av morfar och mormor när de gifte sig 1996. Jag hade flyttat hemifrån vid det laget och bodde i lägenhet några år i Långsele innan jag och barnens pappa skaffade hus. Till trädgården köpte vi en billig trädgårdsmöbel som visade sig passa bäst som brasved och vi övertog den gamla slitna möbeln från min barndom. Kan lugnt säga att det var ett kärt återseende och varje stund jag fick anledning bjöd jag på kaffe eller grillat ute så vi kunde sitta i stolarna och gunga igen. Någon sval midsommarafton minns jag vi hade där, många kaffestunder, jag ammade min yngsta dotter där i skuggan någon varm sommardag, tusentals ord har jag läst sittandes i stolarna, våra katter brukade komma och dunsa ner på våra fötter under bordet eller försöka hoppa upp i knäet på den som hade shorts eller ännu bättre bikini. Eller så sov de på de blåa dynorna för de fanns kvar under första tiden sedan gick de hädan. Dynorna alltså, inte katterna.

Ja, det är en sliten och älskad möbel så fylld av minnen att de går att skåda i torrsprickorna i träet. När jag sätter mig i en av stolarna, lutar mig bakåt och blundar så kan jag färdas till vilken sommar jag vill och känna skratten, dofterna, smaken och höra människorna. Den möbeln är förknippad med allt det ljuvliga i min barndom och i den möbeln råder oftast fred mellan barnens pappa och mig. Den framkallar ro, minnen och kärlek. Inget av detta har med min farmor att göra för inget av de tre orden förknippar jag med henne, men det har allt med min mamma att göra. Med min närmaste familj att göra. Så det är hennes fel eller förtjänst hur man nu vill se det att jag kommer att slåss med näbbar och klor för att behålla den möbeln i min ägo. Min bit av en lycklig barndom, min tidsmaskin ska ingen ta ifrån mig.

Mitt nya namn…

Ja, äntligen har jag skickat brevet och väntar bara på bekräftelsen så jag kan sätta igång och radera ut Erika Westin vars existens jag kommit att smått avsky. Hon står för så många dåliga år och onda saker. Med hårda ord som jag fortfarande hör nackades hon i skolan och kom att bli en grå skugga längs väggarna på Vallaskolan där allt kulminerade och det onda nästan tog slut för jag lämnade den för gymnasiet.

När jag var 8 kom jag ny till Billstaskolan till en klass som gått tillsammans sen de slutade dreggla och började gå, genom dagis och småskolan tills de kom till grundskolan. Jag var ny och väldigt intressant första dagen men jag har alltid varit en annorlunda människa, inte en sån där inställsam och poppisperson så intresset dog redan andra dagen och jag syntes inte längre. Min fröken som innerst inne tillhör de snälla gjorde mig björntjänsten att faktiskt dra lott om vem som skulle leka med mig den dagen. Den stackars tjejen som fick äran var (under frökens hököka) med mig när vi syntes på skolgården, men dagen efter var det ju inte hennes tur och jag lärde mig ljuga för fröknar och säga att allt var bra för att inte drabbas av att lottas ut igen som boskap till köpare. De flesta rasterna satt jag utanför dörren och tittade på, om någon tänkte fråga nåt så lärde jag mig snabbt att gå omkring för att verka sysselsatt. Eller så satt jag under lastbryggan tills det ringde in. Tyvärr upptäckte mina klasskamrater detta och så fort de fann mig hackade de på mig. Tills jag grät och jag såg triumfen i deras ögon glittra och de sprang jublande iväg och skrattade ”lipsill”. Undrar om de är lika stolta idag? Undrar om de minns sina enorma ansträngningar att få mig att känna mig hemma när de undrar hur jag har det idag, de ser snarare ut som om de inte vill kännas vid mig som om de skäms och varsågoda skäms tills ni dör. Ni har gjort er bra förtjänt av det.

Till slut kom jag lite smått in i klassen och fick vara med men pikarna fanns kvar, lipsill dök upp då och då eller ersattes av ”Liepzig” som en viss kille i klassen ansåg coolare men poängen var densamma och alla visste om det. Att hacka ner på andra människor är en sport enligt vissa barn. Men det fanns också några i klassen som försökte hjälpa mig när ingen såg dem, de som förhindrade de andra och stoppade deras mobbing vid flera tillfällen. 2 killar som jag än idag faktiskt talar med när jag träffar dem, utan dem skulle åren varit mycket svårare. En av dem frågade för nåt år sedan om jag hatade honom efter vad de i klassen gjort mot mig men han besvarade sin fråga att det kunde jag ju inte göra för han visste ju att jag tillhör dem som jag talar med. De 2 är också de enda som uttryckt sin ånger över de åren jag gick i deras klass, 2-9:an. Tjejerna ler med munnarna men ögonen flackar som om de vill gå och lämna mig i ett förnekat förflutet.

Jag minns en gång i mellanstadiet då jag fick ett raseriutbrott när de retade mig i korridoren och slungade en basketboll mot de som höll på och nästan träffade en kille i huvudet (missade tyvärr) och sedan låste in mig på toan. När fröken kom och de klagade på mig och kallade mig sjuk så hörde jag henne säga att jag fick skylla mig själv om jag betedde mig så. De gick in i klassrummet och påbörjade lektionen och jag fick som en råtta gå in med rödgråtna kinder. Fast jag inte lyfte huvudet kände jag deras leenden när jag gled ner på min plats. Det var min mest opedagogiska lärare jag nånsin haft, hon var usel på att respektera barn och den enda lärare som kallat mig lögnare för saker jag tom kunde bevisa med hårda bevis för henne.

Framöver fortsatte skolåren genom att jag ägnade högstadiet åt att undvika min klass, gick de åt vänster så gick jag åt höger så ingen skulle kalla mig för efterhängsen för de hörde jag också. Det enda jag sökte var vänner och de som kallade sig mina vänner var de som försökte läsa min dagbok inför mina ögon genom att bryta upp pärmarna. Några andra bröt också upp den och spred ut allt jag skrivit över skolan vilket fick mig att må ännu sämre men det roade ju andra så det kanske var rätt. Hela 9:an var jag i princip aldrig ute förutom några gånger i annat fall stannade jag hemma med mina böcker, min fristad för i där kunde jag leva andra liv, bli någon annan som inte äcklade omgivningen eller orsakade iskall tystnad genom att stiga in i ett rum. Jag har fortfarande svårt att tackla det när det blir tyst i ett rum som jag stiger in i vilket troligen inte har med mig att göra utan är en tillfällighet men samma iskalla tvivel sveper igenom min kropp varje gång. Tänk om det är fel på mig ändå?

Erika Westin

vs

Erika Marcusson

Att sedan bli välsignad med en farmor och farfar som inte bryr sig, min farmor älskade sina hästar, hundar och farfar i den nämnda ordningen. Men farfar var nog den enda människan hon älskade, sin sons förfall lät hon gömma inom hemmets väggar och när mina föräldrar skildes ansträngde hon sig noga med att låta bli att träffa sina barnbarn. Vi fick pengar i julklapp och födelsedagspengar till slut, det var nog det som skapade mitt förakt för pengar som människor ofta använder för att köpa andra med. Pengar är smutsiga i mina ögon och ett onödigt ont så jag föredrar att byta tjänster eller saker för då slipper jag ha med pengar att göra. Men att bära deras efternamn som förknippas med så mycket uselt och dåligt. Det enda jag förknippar med Westin idag är misslyckande eftersom jag kände mig så genom hela skolan ivrigt påhejad av obetänksamma klasskamrater (jävla underligt ord eftersom mobbing inte är kamratskap). Min mammas flicknamn däremot står för respekt, familj och kärlek. Marcusson, i den släkten är man alltid hemma oavsett hur avlägset släkt man är, den är stor och hjärtlig inte blåådrig och iskall som farmors. Jag vill inte kännas vid den sidan och nu när farfar är död och jag slipper försvara mitt val för en gammal man som tyvärr var genuint manipulerad av min farmor så byter jag namn och lägger Erika Westin till vila för hon är inte jag. Hon är en skapelse av andra människors ondska och rädsla för vad andra ska tycka och tänka, hon är en person som för mig förknippas med svaghet, rädsla och sorg. Jag är ingetdera, skolan lärde mig att härda ut och bida min tid tills det onda är över (väldigt bra när man ska till tandläkaren…), människor lärde mig att alltid misstro speciellt människor som ler när deras ögon inte gör det, lärare lärde mig att akta mig för auktoritet för de har inte alltid god människokännedom (men det finns lärare som är underbara också som jag mött i vuxen ålder…), jag lärde mig hata och att leva frusen eftersom då kan inget nå en och inget kan skada. För om man inte gråter så blir mobbare uttråkade, om man likt en ismärla inte reagerar på låtsas slag eller glåpord så lämnar de en ifred och blir man bra på att ljuga så lämnar lärare en ifred och nöjer sig med att påpeka att man är sen till lektion istället för att fråga om svullna kinder efter tårar. Det är också förvånande hur få som bryr sig om att en tonårstjej spenderar rasterna på toaletten för att vara i säkerhet, i 3 års tid?

Ibland önskar jag att jag fått slag istället för ord för blåmärken bleknar men ord bränner sig fast för resten av livet. De går aldrig att radera, de finns likt minnesmärken efter en katastrof i hjärtat för all framtid. Så tack mina kära klasskamrater och min farmors släkt (vars namn jag faktiskt glömt pga dess oviktighet i mitt liv) för ert minnesmärke i mig, jag glömmer er aldrig…

Erika Westin

Vs

Erika Marcusson

Canary Islands

När vi lämnar planet som landat i Las Palmas så hettar rutorna av värmen. Medan jag går i mittgången ut så förskräcks jag av allt skräp som täcker golven, oätna nötter, ostkrokar, plastmuggar, trasiga tidningar, okända pappersremsor och diverse annat skräp som slöa semesterfirare anser att personalen ska plocka upp. Mig veterligen så står det inte i arbetsbeskrivningen för kabinpersonal att leka morsor åt vuxna människor som troligen (förhoppningsvis) städar hemma och sköter ett jobb. Jag skäms över hur en del beter sig.

Flygplatsen är liten och lätt överskådlig så vi kommer snabbt till bussen som ska ta oss till Bahia Feliz och Tres Vidas som vårt hotell heter. Det ligger i en hotellby där Orchidea är huvudhotellet följt av Tres Vidas och Monte Feliz. Tres Vidas består av små lägenheter, väldigt mysiga.

Bussfärden dit går över ett kargt landskap utan grönska, kaktusar och vindkraftverk dominerar tillsammans med enorma växthus för bananer, palmer och något okänt men det använder gifter i vissa av dessa tältliknande växthus. Ordet ”Toxica” är sprayat utanpå tillsammans med dödskallar. Hoppas det inte är frukt….
Väl framme så lyckas Caroline falla framåt (”spring inte” betyder ”spring fort som fan” för barn, ifall ni inte visste det…) och åstadkommer 7 skrapsår på knän, armar o mage! Nytt rekord för min vilda stormryttare och ett halvt plåsterpaket går åt redan efter 30 min i turistbyn. Under veckan kommer hon att ramla inte mindre än 5 gånger och alla gånger landa raklång på asfalt, alla tänder och hela ansiktet i behåll. Man kan inte låta bli att beundra hennes skicklighet och oräddhet för smärta trots allt.

Barnen är som uppspelta kaniner inför allt badande, allt nytt, dålig sömn, hunger och gud vet vad. Men vi kommer iväg och får äta. All inclusive har vi denna vecka, fri mat och dryck i en hel vecka. Det visar sig snart vara mer en förbannelse än en gåva, men än vet vi inte detta. Matsalen är stor och larmet öronbedövande, som att åter träda in i skolmatsalen och försöka höra sina egna tankar. Nåväl, poolen är skön för barnen efter maten. De kommer att bada varje dag utom den då vi åker hem under den kommande veckan. Jag är lite mer kräsen för det är inte så varmt alla dagar. Julafton frös jag eftersom det stormade och var mulet. Men över lag var det rätt bra.

Kanarieöarna lämnar efter sig en lite fadd smak i munnen, inte pga naturen, sällskapet eller havet. Men ord som förnekelse, överexploatering, obetänksamhet fyller mina tankar under tiden jag vandrar runt där. Människor som lämnar allt bättre vetande om hälsa hemma och ägnar sig åt enkelspårig stimulans av lustcentra och sockertarmen, överfyller tallrikar så det rinner över i matsalen för att sedan lämna hälften och fylla en ny tallrik med chokladdesserter. Vin dricks som vatten, öl som saft i mängder. Cigaretter röks så ibland känner man inte friskluften trots att det blåser havsvindar vid poolen. Men värst är nog den vidriga tantparfymen, den som lägger sig som en kvävande trasa kring halsen och ger en skrämmande känsla av långsam kvävning eftersom hur man än försöker inte kan få luft. Jag är inte ens allergisk, men en del människor sprayar döden på sig varje dag utan en tanke på andras välbefinnande. Liksom rökare som tänder cancerpinnar och blåser ut dödliga gifter över alla oss som inte alls tänkt förkorta våra liv med svarta lungor, kol eller lungcancer men vi ligger värst till inte de som förpestar vår värld. Miljöförstörare finns i många skepnader.

Hur det sanna Gran Canaria ser ut eller såg ut minns väl ingen idag eftersom allt är exploaterat till bristningsgränsen, turistskräp säljs överallt och folket ser ibland ut att vara rätt leda på alla dessa horder av människor utan vett som betalar för att glömma vardagen ett tag. Det är trist att en värld som ofta hyllas som turistmål låtits förstöras till den milda grad att allt går ut på turism istället för liv. Övergödningens mecka blomstrar och när vi åker anländer nästa hord.

Julefrid…

Tog en tur på stan idag och det vimlade av människor som letade efter nästa julklapp. Svarta jackor strömmade åt alla håll, kostymer  och blue tooth bärare pladdrade överallt, barn hoppade runt, en del barn sov i vagnar, en man somnade i en soffa i en butik (frun i ett omklädningsrum?), en pojke torrsimmade på golvet inne på Lindex, flickvänner synade klädbutikernas rea, pojkvänner slösmsade vid sidan av, folk som gick hand i hand överallt, familjer som travade runt med en bunt barn etc. Staden vimlade av folk av alla slag överallt och det hela var som en bikupa, pladdret fyllde luften tillsammans med olika julsånger och luciatåg. Lampor i tusental lyste upp världen, pynt dignade och speciellt inne på NK där det är en helt annan värld som endast går att beskåda.

Julindustrin både fascinerar och skrämmer. Miljarder spenderas på julklappar, nya kläder, inredning, inslagspapper, mat och dryck. Det här liksom seden till. Att ha traditioner, mysa med familjen, leva i normala familjeförhållanden. Allt verkar rött, grönt, glittrande och metallskimrande. Verkligheten är en helt annan. Under denna högtid (som alla andra) ökar alkoholintaget i de flesta hem och misshandel av familjemedlemmar är avsevärt högre. Det som däremot minskar är anmälningarna om detta eftersom det handlar om att hålla skenet uppe för familjen. Många längtar till julafton, maten och alla julklappar. Jag själv ska till Kanarieöarna så jag längtar dit. Men just nu längtar också många barn till januari när vardagen återvänder och de slipper se sprickorna i sin familj. De barnen som får sin julafton förstörd av en missbrukande förälder eller annan familjemedlem. Även de barn som bor i de fattigaste familjer och vet att de inte får några julklappar i år heller, att de måste ljuga när de kommer till skolan om vad de fick. Barnen som lever i den gråzonen ingen vill veta av för att undvika sitt eget dåliga samvete över sitt slöseri med resurser. I juletid sitter också de utan familj ensamma och längtar till vardagen när det är ok att inte ha någon att åka till eller som kommer förbi på jullunch, när det är ok att inte ha någon att skänka julklappar till. Julen är för många en fröjdefull tid men det finns en stor del av befolkningen som ser den som en tid av rädsla och skam. Skänk dem en tanke i stressen, ni alla som har den bästa julklappen av alla: en familj, ett liv utan slag och missbruk, verkliga julklappar oavsett sort, en människa att skänka till och tak över huvudet. Skänk dem en tanke eller ännu bättre surfa in på dessa hemsidor och skänk nåt mer som kanske ger någon en lite varmare jul i år!
www.bris.se
www.raddabarnen.se
www.stadsmissionenjul.se

Och glöm inte att le mot alla som jobbar medan ni julhandlar, när ni stressar mellan butikerna så står de kvar och servar nästa person som handlar julvisioner. De är många som håller julhandeln rullande varje år, givetvis bidrar vår offantliga konsumtion till att de får behålla jobbet. Inget ont utan något gott! GOD JUL PÅ ER ALLA!

Beviset för att katter är lealösa

Gick igenom lite foton och hittade dessa vrickade kort på min kusins katt Kiara, hon är lite lätt vrickad till kropp och själv! Men otroligt älskavärd, bor numera hos en vän till mig som köpte huset. Med katterna på köpet.Hur är det möjligt att ligga som ett U?

 

Ser alla huvudet? Där morrhåren sticker fram…det krävs hökögon för det!

Tvivel, alltid detta envisa iskalla…

Nu igen! Som alltid dyker det upp som ett föraktat brev från postens undangömda vrår, tvivlet på fattade beslut. Var det här bra? Kommer det att bli bra? Borde jag gjort annorlunda? Kunde jag gjort annorlunda? Aaaarrrrgggghhhh, jag blir galen!!!! Varför kan jag inte bara ta ett beslut och sen är det bra? Inga tvivel, ingen ångest, ingen undran över andra vägar. Nä, jag ska filura och fundera, vända och vrida på alla möjliga tänkbara saker för att sedan alltid komma tillbaka till samm slutsats. Inte varje dag men ibland så dyker de här tillfällena upp och kraschar en hel dag av normalt tänkande. Låt mig ta ett beslut och sluta oroa mig. Dumma tankar….

”Jag tvivlar, därför finns jag” som den kända Cartegius sa och jag förbannar hans slutsats. Jag finns alltför ofta enligt mig själv, ibland vill jag finnas mycket mindre än ofta. Varför inte bara existera i en osynlig substans där jag inte behöver fatta beslut utan lugnt bara kan observera livet som visslar förbi. Inte besluta, ordna, ta tag i, kräva, utföra eller handla i någon form. Bara finnas, bara vara. Eftersom jag har barnen på heltid så är det mest jag som fattar beslut också, ibland tröttnar jag på det. Jag vill vara passagerare nån gång inte alltid chaufför men samtidigt vet jag att när jag delegerar så tvivlar jag på chaufförens förmåga att köra rätt. Jäkla tvivel igen, kommer krypande efter en som en kattunge på jakt efter garnnystan.

Det här är en sån dag, en tvivelaktig dag full av om, ifall, borde jag, kanske, skulle nog, men om då? Usch, tvi och blää. Som tur var ringde K och berättade när hon nästan sabbade svanskotan under träningspass genom att helt enkelt ramla under en step up och landa på ryggen med fötterna i luften. Bara tanken är hysteriskt rolig, speciellt eftersom jag vet att när hon börjar skratta så kan hon ibland inte sluta. Ett träningspass att minnas i den lilla byn kan jag tänka!

Nä, jag vet nånstans i min tvivlande skalle att det var rätt att flytta. Jobb har jag fått (Alla säger grattis!!!) och det är inte lätt i dagens krisartade samhälle (hela samhället tvivlar på sin existens tror jag) och barnen trivs i skola och förskola. Jo, jag vet att det är bra. Jag vet vad jag lämnade eller rättare sagt inte lämnade för det fanns inget att lämna. Vännerna finns ju kvar, de riktiga och värdefulla. Byn stånkar på och ja bygden snöar igen som alltid varje vinter. Och medan jag skriver detta så har det börjat regna, jag är less på regn. Ska skölja ner envist tvivel med kaffe och kolla på lägenheter. Fixar jag en sådan lika snabbt som ett jobb då är jag fan inte bara bra då är jag helt enkelt SUPERB!!!!!! Och det vill inte säga lite inte!!!!

Manlig Lucia, ni ligger låååångt efter….

Södra skolan i Motala ligger sååååå långt efter, vad är det för hallabaloo om manlig lucia?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3890408.ab
När jag gick i mellanstadiet så hade vi omvänt luciatåg med en långhårig Jonas Magnusson som Lucia (han hade längst hår i klassen) efter honom kom klassens killar som tärnor och därefter vi tjejer som stjärngossar och tomtar. Själv var jag emot idéen först men det blev bra, ett annorlunda luciatåg som inte var så himla märkvärdigt alls. Idag är jag glad över att det blev så och det blev inte minsta underligt utan mer roligt. Så Södra skolan i Motala är mossig i mina ögon, varför är människor så oroliga över nya tider och att krossa tråkiga traditioner. Julen ska firas med glädje, värme, kärlek och en massa eftertanke inte köpstress, måsten och krav. Fram för fler manliga lucior, lite  nya kläder skulle inte heller skada och ett kulturellt spännande julbord.

Ska nog snoka fram den där bilden på Luciatåget så ska ni få se att det inte har det minsta med jämställdhet att göra utan oskuld inför påhittade krav och regler från en sedan länge passerad historia.

Lucia ska vara kvinnlig, ska man vara så jäkla petig så ska Lucia vara svarthårig eftersom hon ursprungligen kom från Italien…

Myten om snökaos i Sthlm…(Rapport Stockholm)

Alltså var är kaoset? Inga galningar som springer runt och skriker, inga fastfrusna barnvagnar med skräckslagna mammor och gråtande barn, det ligger inte högar med bilar längs vägarna och blinkar. Det enda som finns är snö, inte massor men det är vitt över hela Stockholm, det snöar ymnigt samtidigt som det kommer in vindbyar, en del rätt kraftiga men så länge det inte blåser så är det inte kallt precis. Vinden är kall, nordlig, men med en bra mössa, halsduk och vantar som komplement så är det lugna puckar. Har dessutom en cool luva med fuskpälskant som jag kan dra över huvudet och se helt anonym ut. Men jag letar fortfarande efter kaoset, visst lite förseningar i kollektivtrafiken men det är typ 10 min här och där inte som när bussen till Helgum stod stilla i över en timme pga att vägen var blank av is. Då fick barnen sitta där så lugnt det gick och vänta tills de kunde bli hämtade av föräldrar och liknande eller åka med bussen då den gick. Klagar vi, nä vi konstaterar lugnt att det är is så nu blir det halt. Ingen panik, vi sandar.

En del av deras problem här är att ingen skottar, det är snö överallt men de verkar bara vänta på att den ska smälta (eller blåsa bort) istället för att skotta. Fixa ordentlig snöröjning så blir det mindre problem härnere. Hemma går plogbilarna hela nätterna på vintern när det snöar, vi har rena vägar, trottoarer och gångvägar i princip överallt. Härnere röjer gångtrafikanter gångvägarna genom att gå där, de första banar väg genom att pulsa sen blir det bättre under dagen. Men vad de har på fötterna! Har sett idag (mycket snö på gatorna så det blir snö upp till vaderna, snö yr i blåsten och det är slaskigt ibland) människor med svarta pumps, lågskor i ljus läder, loafers, gympadojor, svarta lågskor till kostym bla. Tro fan att ni fryser om fötterna mänskor! Hon med pumpsen var väl 20 typ vilket förklarar en stor del av saken, hjärnan är inte helt utvecklad än utan hemsöks fortfarande av desperationen av att det måste vara snyggt. Som om blåfrusna tår och ben är vackert…

Inte har de jackor heller utan många springer runt i kavaj, dyngblöta och fulla i snö. De är ofta utan vantar, mössa (passa håret som blir platt och genomvått av snön…) och halsdukar har de ibland så där nonchalant slängt över axeln inte alltid för att skydda halsen. Såg en rolig dam idag med som hade hatt med en plastpåse runt för att skydda hatten, den såg nästan ut att vara gjord för hatten. Skrattade gott en stund där på T-centralen!:-)

Nä, kaoset är en myt det handlar om en stad som försöker förneka att det blir vinter varje år som enträget vägrar byta skor fast snön kommer, som försöker rädda sitt yttre och vägra mössa ( varför gillar de att frysa?) och som är så måna om utseendet att de tvättar bilen mitt i snöstormen. Stod framför en biltvätt med gör-det-själv-hall vid Slussen och väntade på bussen och där åkte det in massor med bilar med snö på. Jag hoppas jag har fel och att de kollar spolarvätskan eller nåt annat relevant. Inte tvättar bilen det skulle vara för skrattretande, jag måste nog kolla upp saken…

Nä, ordentligt med kläder, bra skor, strunta i bilen (bil i ett snöfullt Stockholm eller vansinneskörning i Tunisien är lika farligt) och var ute i god tid. Inga problem, kanske ta med en spade och gör det Stockholms kommun inte gör. Skotta! Även om snön inte ligger i månader så skulle det underlätta om den skottades bort när den väl finns. Men de som jobbar för kommunen brukar utveckla en slags tunnelsyn som gör att de inte ser problemen som hopar sig utan endast fikarummet med en hägrande kaffeautomat.