Eltandborstar matchar naveln perfekt….

Imorse väckte jag en trött tjej med frukost på säng tillsammans med en lika trött och smått trumpen storasyster. 7-årsdagen hade börjat! En röd Hello Kitty axelremsväska med matchande börs blev min och Marlénes present. Fullständig lycka blev resultatet:) Efter en lugn morgon bar det iväg till fritids med en stor tjej som kände sig som 8 år minst när hon gick in i skolan! Att bli 1 år äldre var ju årets bedrift hela barndomen, så coolt!

När jag sedan skulle hämta henne så fanns inte väskan på plats. Fritidsfröknarna upplyste mig om att den väskan hade hängt med överallt hela dagen. Mycket riktigt var den nu ute på gården med C som lekte med väskan nära intill. När hon såg mig plockade hon upp väskan och ropade att nu skulle hon hem! Därefter pladdrade hon oavbrutet om att väskan hade varit med hela dagen, till fritds, på lektionerna, i lunchmatsalen och även i pulkabacken då hon ställt den vid en lyktstolpe medan hon åkte. Fungerade alldeles utmärkt. Väskan är alltså redan högt älskad och enligt Caroline har den nu sett hela skolan så den känner till alla utrymmen… Lycklig väska…

Födelsedagsmiddag firades på Kina restaurang men Caroline ville då helst ha köttbullar…som det inte finns så mycket av men hon åt lite av varje till slut. Med de kolsyrebenen är det ett under att hon åt nåt. Friterade räkor trodde vi hon gillade tills hon berättade att det var ”förpackningen” hon gillade. Dvs frityrsmeten runtom, räkan petade hon ur….

Nu efter hjärtformad och egendekorerad tårta, Spöket Casper filmstund och ett antal borstningar med nya eltandborsten så lär hon väl somna om ett bra tag. Hon letade också efter ett elhål i badrummet för laddaren till sin nya tandborste. Och med den här takten så är batteriet slut imorgon kväll….det är just nu absolut det bästa som finns att borsta tänderna! Eller naveln för det prövades också. Passade perfekt och kittlade mycket….. Noterar här att jag ska gömma min eltandborste när jag införskaffar en för att undvika navelludd….

En dag med festligheter snart över, imorgon börjar nästa när vi får besök av goda vänner och broder från norr! Söndag tror jag blir göra-ingenting-dagen denna helg:) Och det är så coolt att det redan gått 7 år, snart på klockslaget tom!

Magic nr 7…

Imorgon fyller Caroline 7 år och jag tänker inte dra frasen ”det känns som igår” för det gör det verkligen inte. I det här fallet är 7 år en kort tid med tanke på hur många händelser åren rymmer. Det går fort när man har roligt kan jag absolut hålla med om, speciellt eftersom vissa perioder gick långsammare än evigheter.

De blir större och mognare båda två för var dag. Klarar mer själva. Marléne planerar helger med vänner, tar bussen själv och gör iordning övernattningar själv, handlar och annat som kräver en del ansvar. Speciellt eftersom hon ofta tar inititativet helt själv. De kan massor och jag är lika stolt varje dag när jag tänker på hur stora de är och hur de utvecklas. Det är otroligt spännande att få vara med om, se alla framsteg, möta individen som växer fram lite mer varje dag ur de barn som föddes för snart 7 resp 12 år sedan.

Här brukar många kraxa förskräckt att ”de växer upp snabbare än du tror, var rädd om tiden då de är små, tänk på att de blir vuxna en dag och inte behöver dig” etc. Ja, tänk vad underbart att jag en dag kommer ha vuxna barn som inte behöver mig när de fixar räkningar, handlar, kör bil, köper hus eller planerar sina liv med ev familjer. Tänk att jag får se handlingen utan att behöva skapa den eller göra det åt mina barn. Underbara tanke! Självständiga och starka döttrar som kan klara sina egna liv. Det är inte en deprimerande tanke utan en fantastisk tanke! Vem önskar sina barn motsatsen? Jag har njutit och våndats över småbarns år och kan väl lugnt konstatera att jag är glad att den tiden är över. Små barn är söta men otroligt krävande, det är meningen att de ska utvecklas och komma vidare i livet. Alltför många lever med barn som av flera anledningar inte utvecklas tex pga sjukdom. Det är värre, när barn ofrivilligt stannar i en utveckling och inte kan komma vidare, mer frustrerande att inte få följa linan ut.

Och fort går det för det känns ibland som igår att jag var ung och dum utan barn, nu har jag en egen familj och ett eget enormt ansvar att axla. Men jag önskar mig vuxna barn, att jag får vara med hela vägen och se alla åldrar som kommer att passera framöver, lämna småbarnsåren, skolåren, tonåren och vidare in i vuxenlivet. Jag vill inte leva enbart i dåtid utan jag vill leva nu och komma till framtiden. Det går inte om mina barn inte växer egentligen. Varje ålder har sin charm och jag blir aldrig trött på att se nästa steg, det är bara det ocharmiga med nuvarande steg som tröttar ut mig…

Så imorgon blir hon 7 år, väcks med frukost på säng av mig och en smått vrång storasyster som är trött. Sen väntar middag ute på kvällen och har vi tur så slipper vi Donken, kinamat kanske:)

Livet är över, jag vill dö…

Japp, det var nog den mest motsägelsefulla mening jag skrivit. Skulle aldrig kunna beskriva den känslan faktiskt och jag kan beskriva och förstå många känslor. Alltför många ibland känns det som. Men här går jag bet fullständigt. Det spelar ingen roll hur dåligt jag mått så har jag aldrig velat avsluta bara gå vidare till nästa del i livet då det blir bättre. Minns fortfarande den tiden när jag alltid tänkte att ”jag vill verkligen inte leva så här” men alternativet var inte att dö utan att skaffa det liv jag ville leva.

Nu slängs ju den här meningen till höger och vänster av alla möjliga människor jag känner och jag gillar den aldrig. När jag hör folk sitta och sucka över sina liv, gråta livet ur sig eller säga att de bara vill sluta leva får jag mest en lust att skaka om personen så saker och ting faller på plats därinne och säga att det blir bättre. Livet blir bättre men man måste ibland jobba som fan för det och ha ont. Inget varar för evigt, varken bra eller dåliga tider. Allt har ett slut och allt har en början. Men att dö förbättrar ju inte direkt någonting, snarare förvärrar. Lämnar familj och vänner med enorm saknad och många gånger utan svar.

Kanske är min livslust alltför stark för att jag någonsin kan förstå det här. Det har bokstavligen kostat mig blod, svett, tårar och enorm smärta att få det liv jag har idag. Ett liv jag försvarar vildsint, ingen ska få mig att må dåligt igen. Idag vet jag att jag är värd så mycket mer än att må som jag gjort, även fast jag också drabbas av minnesförlust ibland och glömmer vad jag är värd. Men det gör väl alla, så länge man kommer ihåg det igen.

Det värsta jag hört och hör är när vuxna slänger ur sig frasen fast de har barn. Att de vill dö, de ska ta livet av sig om de blir lämnade, livet är slut och de har inget att leva för. Att hota med att avsluta sitt liv om man blir lämnad är mig veterligen det absolut värsta man kan säga. Hota med det mest otänkbara, det man absolut inte vill en människa oavsett kärlek eller inte. Det är så obeskrivligt lågt så jag blir bara arg. Man kan inte tvinga människor kvar, man kan inte äga människor utan ibland är det bara att acceptera faktum. Par går isär och nya par bildas. C’est la vie. Och det här med barn, vuxna med barn som inte anser att barnen är värda att leva för. Jag blir bara arg, det kommer aldrig finnas ord som kan förklara för ett barn att deras förälder valde döden framför ett liv med sina barn. Det går inte, helt horribelt att ens tänka så och säga så är oförsvarbart. Och igen, jag har aldrig haft den känslan men jag har våndats många gånger över närstående som levt med dödslängtan och det är en tortyr jag inte önskar någon.

Människan har i grunden en instinkt att leva, tyvärr sätts den ur spel ibland av olika orsaker, men för de flesta så tar instinkten att fortsätta leva över. De genomlever och överlever otroliga saker. Jag förundras ofta över hur människor hittar styrka efter svåra situationer och trauman som får mig att baxna vid enbart tanken. Hur gör de? Hur lyckas de resa sig upp och komma starkare ur det? Jag vet att det går men inte riktigt hur det går till ibland. Däremot vet jag att helvetet har flera nivåer, när du tror du nått botten så kommer en jävla nivå till.

Att må riktigt dåligt, uppleva ångest över en situation man inte kan se en väg ut ur är som att kvävas långsamt men jag har aldrig känt att jag inte orkar, att jag vill ge upp. Det finns alltid en gnista till när en energikick tar slut och sedan en till. Någonstans där inne finns en glöd som aldrig tar slut och tyvärr kan jag inte förstå människor som bara ger upp och tar sitt liv istället för att kämpa för livet ännu en gång. Livet är ingen lätt match, det består av många kamper och många svåra stunder men alla underbara ögonblick överglänser allt dåligt bara man ger det en chans till. Och en till. Alternativet är för mig inte ett alternativ alls, det finns bara en väg. Stå upp, en fot framför den andra, fortsätt gå mot nästa nivå!

Umgänge…

Fascineras nästan dagligen av alla människor runtom mig som inte vet hur man är själv. De fixar helt enkelt inte att vara ensamma, då har de ingen aning om vad de ska göra eller hur de ska vara. Hur ska de fatta beslut utan en side kick eller äta lunch utan någon som agerar motvikt tvärs över bordskivan. Hör det överallt, den ständiga jakten på sällskap i alla lägen. Ut på promenad, gå och shoppa, luncha, åka tåg, ta en kaffe, köpa presenter, någon att sova med eller bara besluta om ett internet köp.

Vad är det som skrämmer människor så mycket med att vara själva? Att lyssna på sina egna tankar och beslut. För mig finns inget mer underbart än att sjunka ner i soffan med en kopp te och njuta av att det faktiskt inte är nån där. Bara jag, allena i tystnaden om jag stängt av tv:n. Mina funderingar om dagen, livet, framtiden. Jag kan planera inköp, fundera på hur mitt framtida vitrinskåp ska se ut (mitt nästa inredningsprojekt) eller bara konstatera att dagen har övergått till kväll igen. Hela dagen pratas det överallt omkring mig, med mig, över mig. Det mailas, smsas, telefoner ringer, folk springer omkring. Ibland sitter jag mot fönstret för att stänga ute allt runtom mig, utanför fönstret är det rätt lugnt. Bara tak och fåglar som flaxar runt, svaga ljud av trafik.

Jag ska umgås med mig själv hela mitt liv, jag är den enda personen i mitt liv som alltid kommer att vara här, alltid, jag slipper aldrig ifrån mina tankar eller önskningar. Alla andra kommer och går eller så kan jag helt enkelt låta bli att umgås med andra. Men inte mig själv, lika bra att njuta av sitt eget sällskap. Tid blir så mycket lättare att hantera om man njuter av att vara helt själv. Njuter av tystnaden som endast kan uppstå genom frånvaron av andra. Känna det underbara i att breda ut sig över hela sängen bara för att möjligheten finns, köpa precis det jag vill för att ingen annan är där och kan protestera eller säga sin enligt deras tycke helt tillåtna åsikt. Jag och säkert många fler kanske inte vill ha åsikter hela tiden utan att vi bett om en åsikt. Men en del lider ju av åsiktsinkontinens och vräker ur sig vad de anser om saker och ting i tid och otid. Brus i etern brukar jag kalla det och så filtreras det bort.

Förmågan att trivas endast i sitt eget sällskap har jag märkt är en konst inte alla behärskar men om man verkligen lärt sig hur så är det en fantastisk gåva och en tillgång utan dess like. Bygger mer styrka än några vikter och absolut mer harmoni än något spa…

Symaskinen…

Jag har själv funderat många gånger på varför jag gillar skapande, var min kreativa sida kommer ifrån. Så har även min mamma som undrade länge varför jag gillade mode och sökte till tillskärarlinjen i Sundsvall på gymnasiet och sen plötsligt valde att läsa till florist i Vännäs när jag var 23. Svaret är rätt enkelt, det slog mig i helgen när den underliga känslan av att vilja sy gardiner anföll mig på lördagsmorgonen när jag slog upp mina ögon. När jag satt vid symaskinen som har ca 35 år på nacken eller nåt sånt. Om jag inte minns fel så sparade mamma ihop till den när jag föddes och hon har sytt tusentals saker genom åren. Gardiner, kläder, väskor, dockkläder, handdukar, lakan, dukar, lagt upp brorsans jeans (han köper alltid för långa…) och jag vet inte allt som passerat denna asgamla maskin. Det är alltså pga symaskinen.

Den stod alltid framme på ett bord i något rum där vi bodde förutom de gånger vi bodde trångt så det inte gick. Har ju flyttat ett antal gånger (16 eller nåt sånt totalt med mina egna flyttar…) så ibland var den liksom alltid på väg nånstans. När jag var liten, 6 år eller nåt så stod den i ett gult syrum fullt av lådor och tyger eftersom vi precis flyttat in efter att huset byggts. Klättrade runt där inne bland lådorna och trampade på en tygbit som ramlat ner, där fanns en nål. Fick den inkörd rakt i hålfoten rätt djupt. Gjorde inte ens hälften så ont att få in den som att få ut den kan jag säga, sjuk smärta…

Alltid köptes tyger, mönster, tråd, skelett till lampskärmar, pysselkit etc. Hela tiden detta skapande och förändring hemma. Hon har än idag massor av kuddar, tyger som väntar på att få förvandlas, gardiner, garner, mönster och numera en ny vit symaskin eftersom jag fick ärva denna i julkapp för några år sedan. Till min lycka! Men det var så det började, min lust att skapa och förändra. Det hände alltid nåt. Oavsett om vi hade gott eller mindre gott ställt så användes symaskinen och kreativiteten flödade. Min balklänning syddes klar med denna maskin, den har jag ännu kvar och faktiskt så kan jag ha den än. Sitter som smäck:)

Min kreativa sida har jag alltså ärvt fast den inte följer samma mönster. Jag skriver mer, engagerar mig i mycket, syr ibland, broderar gärna men sticka det kan jag inte. Man kan köpa stickat eller så har man en snäll fd svägerska som gör ascoola vantar till ens barn. Det har jag tur nog! Floristidén kommer även därifrån, kärleken till färg och form. Kan fortfarande bli helt begeistrad i vissa konstverk som bara är så underbara.

Mina döttrar är också kreativa på ett sätt som förbluffar mig varje dag, vi är bara en skapande släkt som rymmer såväl bagare som konstnärer och en uppsjö av egna företagare.