Himmel & Helvete

Alla människor har mörka och ljusa perioder i sitt liv, få eller många, tätt eller brett isär. Likaså jag.

När min äldsta dotter föddes fick jag en del av himlen i min famn, hon var liten och helt betagande. En ängel utan vingar (även horn skulle det visa sig genom åren…) med ögon fulla av uråldrig visdom, sådan visdom man endast ser hos nyfödda. De har en vetskap de inte är medvetna om och makt att trollbinda alla i sin närhet. Det var i det ögonblicket som mycket av mitt liv blev klart, varför jag valt den väg jag valt. Min resa hade lett mig rakt till detta barn, hon var målet på min resa, belöningen för mina umbäranden, lisan för min själ. Envis som synden, tjurig så in i norden och nyfiken.

Min yngsta dotter var en annan del av himlen, den del där stormar vilar och varje dag innebär en viljekamp. Hennes födelse var en kamp, hela hennes varelse signalerar järnvilja, hennes stämma var hög och stark från start. Hon är en fighter som inte låter något stoppa henne.  Ingen lämnas oberörd i hennes närvaro och hon ser till att allt ljus faller på henne.

Mina döttrar är envisa, starka och mycket talbegåvade. Marléne är en vågbrytare, hon vill veta svaret på ”varför”, förstå innebörden av händelser och gärna kunna det hon ska göra innan hon börjar, lära sig har hon inte tid med. Hon vill ändra världen så den passar henne, skapa nya regler när hon inte accepterar de som finns, tjurighet fick en ny innebörd när hon kom in i min värld. Caroline är en stormryttare som accepterar världens uppbyggnad, ruckar fundamentet för att leta sprickor och driver sin vilja igenom ändå trots alla hinder på vägen.  För henne innebär ordet ”omöjligt” en utmaning inte ett hinder. Envis är ett begrepp som numera är likställt med hennes namn.

Helvetet vandrade jag igenom när jag lämnade barnens pappa. Svedde fötterna på glödande kol, ristade själen på de förkolnade väggarna och till sist brann mitt inre upp i en blå låga, hetare än solen själv. ”Through hell and back…” är inte en överdrift utan tvärtom en rejäl underdrift. Det är då man äntligen förstår alla som faktiskt stannar i dåliga förhållanden. De klarar inte av att bränna sig själva på bål för att sedan bygga upp en ny människa ur askan . Uppstå likt fågel Fenix. Jag gick, jag brann, jag återföddes. I en ny vackrare och starkare form, mer livstörstande, en handfull vänner färre och en fantastisk framtid för mina fötter! Otaliga gånger ifrågasatte jag om det var värt allt, värt smärtan, elden, orättvis behandling och en hel del krälande. Svaret blev alltid detsamma; ja. Flerfaldigt! JA! JA! JA! Gloria Gaynor visste vad hon snackade om, eller sjöng om: ”I will survive as long as I know how to love I know I will stay alive. I’ve got all my life to live. I’ve got all my love to give and I’ll survive. I will survive!” Separation är som att flytta, man städar ut en massa skräp som man inte vet varför man burit runt på och sen kommer man inte ihåg vad som försvann. Och man lär sig en intressant och i många fall roande läxa om människors sanna natur, 5 års studier till att bli psykolog kanske skulle vara intressant att överväga trots allt. Det finns många uppknäppta människor som har svårt att hantera separationer och vänner på de mest oväntade platser. Separationer får huvudpersonerna att bete sig på sätt de själva aldrig trodde var möjligt och oavsett vad åskådarna säger så kommer de att fortsätta göra detta tills de flämtande landar i varsitt hörn och undrar vad i helsike de håller på med. Först då reser de sig upp och går vidare i livet. Åskådare har 2 val: rid ut stormen eller gå. I nöden prövas vännen och resultatet är alltid överraskande.

Heaven and hell, my life in a box…well a piece of it…